Den litterära genren science-fiction öppnar möjligheter som gömts i nuet och utkristalliserar former som skulle kunna finnas i framtiden. Genom att på detta sätt konkretisera kollektivets hopp och rädslor är genren också politisk. Och då den anglofona världen i stort sett överger science-fiction till förmån för fantasy, tar de afrikanska konstnärerna över, skriver journalisten Alain Vicky.
Det pågår en revolution långt bortom mediernas radar, frammanad av en grupp unga, afrikanska konstnärer. Dessa konstnärer, svarta såväl som vita men barnbarn till Afrikas självständiga stater, samarbetar genom ett antal bloggar och genom nya, panafrikanska tidskrifter. De är i färd med att muta in ett territorium som hittills varit reserverat för västvärlden. Vi talar alltså om science-fiction. För att parafrasera den senegalesiske filosofen Souleymane Bachir Diagne: en kontinent där framtidens fabrik krisar, leder riktningen mot framtiden… De unga männen i kollektivet 3D Fiction skriver under på det. De är engagerade i ett interaktivt skrivarprojekt om Dakars framtid och intygar att ”den framtiden som verket målar upp skapar ett nytt nu, ett som ifrågasätter det nu i vilket vi lever”.
Ända fram till slutet av nollnolltalet hade idén om dystopin – ett viktigt element inom science-fictionlitteraturen – ännu inte riktigt slagit rot i Afrika. Man hade fortfarande fullt upp med att klara av verkligheten. Men det som händer just nu är att moderniteterna skakar om nuet: bland annat rapporterade Le Monde den 30 januari 2013 om att man i norra Mali kan stöta på ”beväpnande och mycket uthålliga personer, med idéer som hör hemma på 600-talet men som använder sig av modern teknik”. Vid utgången till ett köpcentrum i Johannesburg sitter tre unga män, som inte har tillräckligt med pengar för att ladda sina mobiler, och ondgör sig över vad de kallar för det ”digitala slaveriet”.
Afrikanska UFO:n gör entré
”Vad händer då unga i tredje världen får tillgång till den teknik som för några år sedan var praktiskt taget omöjlig att föreställa sig?” Den frågan ställer sig ghananen Jonathan Dotse på sin blogg Afrocyberpunk. ”Vad sker med dessa ungdomar om den här tendensen håller i sig i låt säga, ytterligare femtio år? Vem förväntas kunna svara på dessa frågor? De författare som skriver science-fiction, såklart!” I Developing worlds: Beyond the frontiers of science-fiction, som i framtiden kanske kommer anses vara ett manifest för den nya rörelsen, berättar Dotse hur han upptäckte detta universum:
”Föreställ er ett litet afrikanskt barn som sitter med vidöppna ögon framför en gammal tv-apparat genom vilken barnet upptäcker bilder och ljud som kommer från en förunderligt märklig värld långt bortom stadens gränser. Det här är ett av mina tidigaste minnen. Jag växte upp i mitten av 1990-talet i ett lugnt litet hyreshus i förorten Nima, en av Accras kända kåkstäder. Min familj hade absolut inte råd med satellit-tv och förutom den statskontrollerade televisionen, fanns det under den här perioden två kanaler i hela landet. Men under den här tiden sändes alla möjliga intressanta program från hela världen på de två kanalerna. Det var så jag upptäckte science-fiction – inte genom de stora författarnas verk; utan genom fragment av deras storslagna idéer.”
I mitten av 2000-talet uppenbarade sig några UFO:n på den afrikanska himlen. 2005 gjorde den senegalesiske regissören Jean-Pierre Bekolo filmen Les saignants, som utspelar sig i Yaoundé år 2025. Och den fransk-djiboutiske författaren Abdourahman A. Waberi beskrev i romanen Aux Etats-Unis d’Afrique (I Afrikas förenta stater) en annorlunda värld, där Afrika 2033 har blivit världens intellektuella och ekonomiska nav samtidigt som jordens fördömda återfinns i det fattiga Euramerika. Författaren försätter inte tillfället att läxa upp ”afrikanen, [som] mycket snabbt kommit att känna sig säker på sig själv. Han uppfattar sig som en överlägsen varelse på den här planeten, och är enastående i den mån att han lever skild från andra folk och raser genom en ofantlighet utan gränser. Han har skapat en skala av värderingar där han själv tronar högst upp. De andra; infödda, barbarer, primitiva, hedningar – nästan uteslutande vita – förringas till paria.”
2009 var det den angolanske författaren José Eduardo Agualuzas tur att ta sig an framtiden. I Barroco Tropical (Métailié, 2011), som utspelar sig i Angolas huvudstad Luanda 2020, handlar det om de ekonomiska vinster som tack vare oljan får huvudstaden att blomstra med allt från höga torn till spegelfasader. Men det finns även en baksida: ”priset har sjunkit – kraschat – och hela denna nya, sköna värld har på ett liknande sätt kollapsat… Pumparna som försett takvåningar med vatten är trasiga. Generatorerna likaså. Många högutbildade gästarbetare har lämnat landet. Mindre lyckligt lottade invånare har återigen börjat ockupera byggnader.”
Längre söderut, i Kapstaden, publicerade tidskriften Chimurenga under samma period en specialutgåva – Dr. Satan’s Echo Chamber – enbart inriktad på science-fiction. Den har blivit något av ett kultnummer och Waberi pratar om ett ”estetiskt område som just nu håller på att skissas upp och som formar unga, afrikanska konstnärer. Det är […] utan tvekan något så ovanligt som en revolution som just nu sker i det afrikanska, konstnärliga landskapet.”
District 9 och Zoo City
I detta sammanhang handlar revolutionen ändå främst om det anglofona Afrika och i synnerhet om Sydafrika, ett land som påverkats mycket av den anglosaxiska populärkulturen och som dessutom förfogar över kontinentens största underhållningsindustri. Oulimata Gueye, som har specialiserat sig på bildkonst, berättar:
– 2009 valde Neill Blomkamp, som är något av den digitala kulturens underbarn, Peter Jacksons protégé och filmregissör med sydafrikanskt ursprung, att återvända till sina hemtrakter. Chiawelo är ett av de fattigaste områdena i Soweto, och det var dit Blomkamp kom för att spela in sin första långfilm. Genom att vant blanda krigsreportagets estetik med element från tv-dokumentär och science-fiction, gjorde han en film som genom framgången världen över kom att markera Afrikas ”officiella” intåg i science-fictionvärlden.
Filmen det handlar om är District 9. Den lockade över en miljon biobesökare bara i Frankrike och är en film som inkännande undersöker de problem som finns i det moderna Sydafrika, i synnerhet främlingsfientligheten. Filmen skildrar utomjordiska flyktingar som sitter fängslade i reservat och övervakas av ett multinationellt företag som vill lägga beslag på deras teknologiska hemligheter.
I spåren av District 9 har romanen Zoo City, skriven av sydafrikanska Lauren Beukes, upplevt en liknande internationell framgång. Romanen handlar om den i Johannesburg verksamma, klärvoajanta privatdetektiven Zinzi September och gavs först uti Sydafrika på förlaget Jacana Media och därefter i Storbritannien, där den 2011 belönades med Arthur C. Clarke-priset för bästa science-fictionroman.
Från Sydafrika kommer även AfroSF, den första antologin med afrikanska science-fictionnoveller. Bakom denna antologi ligger zimbabwiern Ivor Hartmann som numera bor i Johannesburg. Ett tjugotal texter av nigerianska, ghananska och sydafrikanska författare bildar en kompott av tidsresor, gängkorrupta monsterstäder, okontrollerbara pandemier, en planet som koloniserats av en besättning från en afrikansk rymdfarkost, samt ett styre som utgörs av helt dysfunktionella robotar. Hartmann skriver i förordet:
”Science-fiction är den enda litterära genre som tillåter afrikanska författare att skissa på framtiden ur sin egen synvinkel. Kan man inte presentera eller ändra uppfattning om sin egen framtid, kommer den läggas fram för dig av någon annan, som inte nödvändigtvis – ur din synvinkel – har de bästa av intentioner. Det är därför science-fiction är så otroligt viktig för utvecklingen och framtiden på vår kontinent.”
Bland dem som valdes ut att medverka i antologin finns Nnedi Okorafor, en amerikansk författarinna med nigerianskt ursprung. Klart influerad av sitt eget folkslag ibo, dess skapelselära och magiska tänkande, gjorde Okorafor sin debutroman Who Fears Death till en afrikansk motsvarighet till Sagan om ringen. År 2011 belönades boken med en World Fantasy Award och är, liksom Zoo City, på väg att filmatiseras. Regissör blir kenyanskan Wanuri Kahiu, som tidigare gjort den på filmfestivaler uppmärksammade kortfilmen Pumzi om ett Afrika som faller offer för klimatförändringarna.
Great Black Music uppstår
Lauren Beukes Zoo City kretsar till stor del kring Johannesburgs urbana musikscen. Den kvinnliga huvudpersonen lejs av en producent för att leta rätt på en försvunnen sångare och det sydafrikanska skivbolaget African Dope fick i uppdrag att ge ut ett soundtrack till läsningen. Det blev en spretig, rökig blandning av hip-hop, electro, kwaito och dubstep. Författaren låter dessutom en verklig person figurera i romanen; Nhato Mokgata, även känd som Spoek Mathambo. Han är utan tvekan en av de mest innovativa artisterna som den afrikanska kontinenten vaskat fram under de senaste åren.
– Jag vet inte om man kan säga att det finns en verklig rörelse kring afrikansk science-fiction. Det jag vet är däremot att William Gibson och Philip K. Dick hör till mina favoritförfattare, sa Mathambo ifjol.
Med två skivor – Mshini Wam från 2010 och Father Creeper från 2012 – i bagaget, har han av både västerländska och afrikanska musikjournalister prisats som afrofuturismens arvtagare. Afrofuturismen växte fram i utkanten av den rörelse som kom att kallas för Great Black Music och blandade mytologi och teknologi med traditionell och elektronisk musik. Kritikern Mark Dery i New York Times var först med att beskriva rörelsen år 1975. Rörelsen återuppstod sedan i mitten av 1980-talet på Detroits technoscen.
Från Amerika till Afrika har cirkeln därmed slutits.
– Afrofuturismen är en egen familj av kulturyttringar, förklarar Mathambo.
– Jazzpianisten Sun Ra, som skapat ett helt eget universum, är min starkaste influens. Han kommer från Saturnus. Sånt fascinerar mig. Eftersom vårt afrikanska utbildningssystem ser ut som det gör, har skolorna inte undervisat oss i vår egen historia och kultur. Folk utforskar inte nödvändigtvis sitt eget ursprung på egen hand heller. Afrofuturisterna erbjuder en annan berättelse. Om den vite mannen säger oss att vi kommer från djungeln och att det inte fanns något här innan han kom hit, måste vi skapa oss en annan historieskrivning som passar oss. Den kommer handla mycket om den stolthet och den identitet vi känner som ett folk.
Den politiska våren har ännu inte nått Afrika. Men framtiden, den är redan kommen.
Alain Vicky
Översättning från franska
Johanna Karlsson
Le Monde Diplomatique och Ny Tid har ett samarbete som gör det möjligt att emellanåt publicera svenska översättningar av texter ur ”Diplo” på Ny Tids sidor.
