Vid en första anblick framstår huvudpersonen Vivi i Sara Jungerstens roman #döden som en sällsynt lyckligt lottad person som verkligen har allting. Vivi klättrar på karriärstegen som känd tv-profil och bloggare, tränar hårt, ser bra ut och har två små förtjusande barn som hemmapappan Frank tar hand om. Men i #döden tar Jungersten med läsaren bortom den polerade ytan och öppnar upp en vardag full av ångest och svårhanterliga känslor.
#döden är Jungerstens tredje roman, som föregåtts av debuten Wannabe (2011) och Lika delar liv och luft (2013). Liksom romanens rubrik med sin hashtag (tecknet # som markerar sökbara ord på sociala medieplattformar) antyder, är berättelsen den här gången starkt förankrad i de sociala mediernas värld och diskrepansen mellan yta och verklighet utgör ett bärande tema.
#döden är en roman som ligger i tiden, främst genom dess sätt att behandla överkonsumtion och beroende av sociala medier. Vivi är som besatt av att upprätthålla en tillrättalagd bild av sig själv som hon förmedlar till omvärlden; till bloggläsare, Facebookvänner, Instagramföljare och så vidare. Kapitlens rubriksättning avspeglar också detta eftersom varje rubrik består av ett antal ord med hashtags, till exempel ”#happiness” eller ”#fredagsmys” som anspelar på idyll, samtidigt som innehållet i kapitlen ofta skär sig mot den fasad som målas upp. Vivis verklighet är i själva verket långt ifrån perfekt. Hon lider av svår prestationsångest och känner sig avundsjuk när barnen hellre umgås med sin pappa än med henne, samtidigt som hon inte kan slita sig från datorskärmen när barnen pockar på hennes uppmärksamhet. Dessutom är Vivi enerverande besatt av att fundera på vad andra tänker om henne. Som om det spelar någon roll vad hon lägger ned i sin butikskärra, eller vilken slags deodorant hon använder.
Förutom sociala medier kontra verklighet har Jungersten inkluderat flera andra tematiska spår i romanen. Vivis avundsjuka gentemot den familjegemenskap som hon känner sig exkluderad från får sägas vara ett mindre vanligt inslag i familjeskildringar och skulle kanske ha kunnat utforskas än mer, för det blir ofta upprepningar. Vivi är också väldigt rädd för att hennes barn ska skada sig eller rent av dö, och hon ser framför sig hur allt möjligt hemskt kan hända dem. Dessa textpassager väcker emellertid min undran och jag skulle gärna ha läst mer om varför Vivi har just dessa rädslor och vad de bottnar i. Hemmapappan Frank blir också något av en schablonartad figur, vars oklanderliga perfekthet gång på gång intygas, samtidigt som han själv inte riktigt kommer till liv på sidorna.
Det som Jungersten däremot är skicklig på är att leverera skarp samhällskritik i sådana textpassager där Vivi reflekterar över sitt behov av att vara duktig, prestera och vara alla till lags. Här synas de samhällsstrukturer som manar fram högpresterande och tävlingsinriktade individer som aldrig får lära sig att ta paus och fundera på hur de egentligen mår.
Men vem utgör egentligen målgruppen för #döden? Trots att Vivi närmar sig 40 beter hon sig ofta som en navelskådande tonåring, och det är nog därför jag upplever henne som en väldigt jobbig huvudperson. Någonstans önskar jag att hon i egenskap av vuxen skulle veta bättre, skulle ha vuxit ifrån sina komplex, och när hon sedan börjar reda ut dem för det tankarna till den klassiska uppväxtromanens koncept, som om Vivi måste gå igenom vuxenblivandets process en andra gång. Kanske visar #döden att det inte är så enkelt att bli av med sin inre tonåring som man skulle önska.
Anna von Bonsdorff
Sara Jungersten: #döden.
Schildts & Söderströms, 2015.
