Med romanen Självbiografiskt lexikon gör litteraturforskaren och kritikern Michel Ekman en ansats att, i 25 kapitel i alfabetisk ordning, skildra hur han kom att bli den han är, och hur hans liv kom att ta den form det har. Varje kapitel tituleras med ett ord (kapitel 1 ”Avsked”, kapitel 18 ”Sakna”) som författaren går in för att skildra sin personliga upplevelse av, och så gestaltar Ekman sin personliga utveckling från barn till vuxen till tröskeln till ålderdomen, ett begrepp åt gången.
Michel Ekman skildrar sin barndom i det purfinlandssvenska Munksnäs i en genomborgerlig familj där föräldrarna försöker tiga ihjäl sina trauman, och de bär med sig sina bitterheter till graven. I det starka inledningskapitlet blir det tydligt att den ålderstigna modern inte längre kan bo ensam hemma, och alla hennes ägodelar förvandlas plötsligt till en otacksam börda som de anhöriga måste handskas med, och det förflutna tränger sig på i form av ett raseri mot alla mammas ”saker”.
Den Ekmanska släkthistorian visar sig vara fascinerande, bakom den finlandssvenska fasaden finns ryska, finska, judiska och litauiska rötter, men Självbiografiskt lexikon är också en sorglig beskrivning av hur ett genuint mångkulturellt arv under föräldrarnas generation aktivt utplånas, och för att ersättas med en rent finlandssvensk borgerlig habitus.
Somliga epoker framställs som mer formativa än andra, bland annat gymnasietiden då berättaren börjar delta i skolans konventsaktivitet som har kraftigt politiserade förtecken, och den vägen börjar bryta sin sociala isolation och söka en gemenskap med jämnåriga.
Den alfabetiska ordningen gör berättandet uppfriskande olinjärt. Relativt snart byggs konturerna av ett levnadsnarrativ upp, och småningom börjar kapitlen prydligt ordna in sig i denna berättelse. Barndomens isolation bryts under tonåren, ungdomen präglas av mindervärdighetskänslor, som i sin tur sakta ger vika under arbetslivet, men föräldragenerationens oförmåga att kommunicera går i arv och bidrar till ett emotionellt instabilt familjeliv, skilsmässa, och ett nytt och mer harmoniskt förhållande, och en lugnare medelålder.
En rejäl dos av självrannsakan framträder i verket, kanske främst i form av det äldre jagets otålighet med sitt yngre jags omognad. (Det är ett tecken, misstänker jag, på ett lyckligt åldrande, att inte nostalgisera över förflutna epoker.) Men jag får känslan av ett ganska starkt redigerat levnadsnarrativ som på sitt sätt föregår den lexikala framställningen; berättelsen finns där redan då beskrivningen börjar. Vilket på sitt sätt är synd, då den lexikala framställningen känns inspirerad och kunde ha potential att utmana den determinism som den mogna människans självbild präglar berättandet med. Det sagt så är Självbiografiskt lexikon ett rikt och mångsidigt verk och Ekmans smidiga språk gör boken till en njutningsfull läsupplevelse.
Lasse Garoff
Michel Ekman: Självbiografiskt lexikon.
Schildts &
Söderströms, 2017.
