Jag är orolig över vänsterpartiernas och vänstersinnade aktivisters och påverkares förmåga att samarbeta och bilda koalitioner. I en tid av stigande polarisering i både politiken och medierna är det frestande att dra alla politiska frågor och tvister till ytterligheter, eftersom extremerna är de som klarar sig i den hårdnande kampen om människors uppmärksamhet. Detta försämrar förutsättningarna för att bygga fungerande koalitioner och utarbeta kompromisser.
Merete Mazzarella skriver i sin krönika i HBL (3.12.2023) om hur politiska ställningstaganden ofta förutsätter att man bejakar hela värderingspaket i stället för enskilda värderingar och hur dessa värderingspaket bara har blivit större och bredare i och med polariseringen. Det vill säga: om man är för feminism och HBTQ+-rättigheter, antas det att man också exempelvis är för ambitiös miljöpolitik och höga skatter. I och med att värderingspaketen har blivit större har också antipatierna blivit starkare mot dem som är av motsatt åsikt.
Då man strävar efter positioner i spetsen av värdespektret leder det lätt till att man koncentrerar sig på att kritisera dem som ligger politiskt nära, men inte kanske delar exakt samma värderingspaket. Detta mönster kunde även urskiljas i presidentvalet, då vänsterkrafterna, speciellt på sociala medier, koncentrerade sig på att berätta hur De grönas Pekka Haavisto inte är tillräckligt vänster och rättrogen i vissa frågor samtidigt som Samlingspartiets Alexander Stubb tog hem segern i valet.
För att få saker till stånd i ett demokratiskt system måste man klara av att bygga majoriteter.
Jag medger själv att Haavistos mycket moderata ställningstaganden i valdebatterna inte alltid tilltalade mig. Samtidigt visste jag att det handlade om att vinna majoriteten av finländarna till sin sida. Om Haavisto skulle ha uttryckt sig enbart i enlighet med mina preferenser, hade hans kampanj inte lyckats övertyga nästan hälften av finländarna. Denna aspekt ignorerades fullständigt av många vänsterpåverkare.
Alla visste att kampen mellan de två toppkandidaterna skulle bli extremt jämn, men ändå spred många vänsteraktivister uppfattningen om att Haavisto och Stubb egentligen var helt lika i sin politik, att det egentligen inte gjorde någon skillnad vem man röstade på eller om man lät bli att rösta överhuvudtaget. Slutsatsen blev att Alexander Stubb blev vald till president och det kom fram att många lät bli att rösta på Haavisto på grund av hans sexuella läggning. Minoriteterna och de rödgröna värderingarna förlorade och högern vann än en gång. Presidentvalet våren 2024 är ett exempel på hur vänsterkrafterna misslyckades med att ena sig mot högern.
Politik handlar om att använda makt och i en demokrati maximerar man makten genom att samarbeta och bilda koalitioner. För att få saker till stånd i ett demokratiskt system måste man klara av att bygga majoriteter även tillsammans med dem som man inte är helt enig med i alla frågor. Om vänstern inte klarar av att bygga majoriteter och fortsätter att koncentrera sig på att endast markera sin egen rättrogenhet i förhållande till andra likasinnade politiska grupper kommer det att leda till nya segrar för högern.
