Sofi Oksanens Mansikkapaikka på Nationalteatern utforskar det ryska självbedrägeriet och propagandamaskineriet genom omvändelseterapi och jordgubbsodlare.
Förra gången dramatikern/författaren Sofi Oksanen och regissören Mika Myllyaho sammanstrålade på Nationalteaterns scen 2008 var resultatet Puhdistus (Utrensning), som gav Myllyaho Eino Kalima-priset och, i förlängningen, Oksanen Finlandiapriset. Ett likadant prisregn är nog inte att vänta i år, då duon igen är aktuell, denna gång med föreställningen Mansikkapaikka. Inte så att det skulle vara en dålig föreställning, tvärtom är den ställvis mycket stark, men den dras med ett slags dualism som varken dramatikern eller regissören riktigt fått att fungera som den ska.
Thailändska bärplockare
Handlingen är förlagd till två orter: Jyväskylä och Moskva. På den första följer vi en finsk-ukrainsk företagarfamilj, som driver en jordgubbsoding i tredje generation: fadern Kejio (Petri Liski), modern Ruslana (Maria Kuusiluoma) och mormodern Valentyna (Pirjo Luoma-aho) är primus motorer. Vuxna dottern Alina (Wenla Reimaluoto), poliskonstapel, har skapat, som det heter, dålig stämning i familjen genom att avslöja människorättskränkningar på ortens storodlare, Marja-Mattis, bärgård. Trots att hennes familj bedyrar att de inget visste, än mindre hade något att göra med utnyttjandet av de thailändska bärplockarna, verkar de alla misstänksamt bestörta över att Alina gått och petat i getingboet.
Alina är ändå mer bekymrad över att hon inte får tag på sin 19-åriga bror Ville (Otto Rokka), som enligt modern har så fullt upp med sina studier i Helsingfors att han inte hinner höra av sig. Men Ville befinner sig ändå inte alls i Helsingfors, utan är inlåst på en en klinik i Moskva, där den diaboliska ”psykiatern” Vladimir (Janne Reinikainen) försöker bota hans homosexualitet genom nedbrytning, isolering och hjärntvätt.
Då Alina börjar gräva i saken, visar det sig ju längre pjäsen lider att det är modern och mormodern som lurat Ville till Moskva, med hjälp av mostern Masja (Wanda Dubiel), en inbiten putinist och opportunist. I andra akten går sanningen upp för Alina, och hon packar sina saker för att hämta hem sin bror, bara för att bli indragen i en kafkaesk uppgörelse med en rysk variant av A Clockwork Orange.
Lysande rollprestationer
Den klinik som Oksanen beskriver har sin förlaga i en verklig klinik, driven av den än i dag verksamma Jan Goland, som påstår sig sedan 1950-talet ha ”botat” över 80 homosexuella med hjälp av ett program på 10–15 månader, som involverar hypnos, psykoterapi, rätt och slätt hjärntvätt samt påtvingat heterosexuellt samlag.
I Mansikkapaikka drivs denna omvändelseterapi till sin spets genom att ”patienten” är en finländsk ung man vars pass beslagtags och som tvingas leva inlåst i sitt kliniska patientrum tills hans psykiater/plågoande lyckas bryta ner honom. Parallellen till det ryska folket, själva instängda i det fängelse av propaganda som Putinregimen skapat, är på samma gång både banal och effektfull.
Kring hälften av föreställningen består av interaktionen mellan Vladimir och Ville – en maktkamp där Villes personliga integritet, självinsikt och kunskap om verklig vetenskap ställs mot den ställvis insmickrande, ställvis diaboliska kvacksalvaren Vladimir. Vladimir ger här uttryck för alla de former av bedrägeri och självbedrägeri som den ryska statsapparaten använder, inte bara i sin kampanj mot homosexualitet, utan också till exempel i fråga om kriget i Ukraina och inställningen till väst.
Det är här Mansikkapaikka bränner till. Både Rokka och Reinikainen gör lysande rollprestationer och Oksanens text kryper in under skinnet, både på ett emotionellt och intellektuellt plan.
Fyndigt och stereotypiskt
Godscontainrar spelar en central roll, inte bara i Myllyahos och Eliisa Rintanens rätt geniala scenografi, utan också i historien. Scenbilden domineras av en container med tre rum. I första akten inhyses i två sidorum familjens jordgubbsodling, i andra akten Masjas Moskvalägenhet. I mitten finns Villes ”fängelsecell” i kliniken. Samtidigt förtäljer föreställningens parallellberättelse om de thailändska bärplockare som fråntagits sina pass och tvingats leva under omänskliga förhållanden i containrar på Marja-Mattis bärgård. Oksanen vänder här spegeln mot finländarna, mot publiken: inte är vi heller oskyldiga.
Parallellen är fyndig, men tyvärr lyckas Oksanen inte utveckla den till ett drama på samma nivå som kraftmätningen mellan Ville och Vladimir. Karaktärerna hemma i Jyväskylä fastnar, förutom dottern Alina, i rätt trötta stereotypier, och historien om Marja-Matti och familjedramat kring bärgården får aldrig luft under vingarna. Här finns goda idéer och ansatser, bland annat åskådliggör Oksanen fint i dialogen mellan mor och mormor de olika sätten på vilka man inom en rysktalande folkgrupp kan se på kriget i Ukraina. Båda karaktärerna blir också slående bilder av ett ryskt självbedrägeri, då ingen av dem någonsin erkänner att de gjort något fel i fråga om Ville.
Ingen Bergman
Scenografin är fyndig och välfungerande och Myllyaho använder videoprojektioner på ett sätt som stöder dramatiken – speciellt effektfullt är det då vi får se Villes vardag i sjukrummet projiceras som via övervakningskameror. I sin recension i Helsingin Sanomat beklagar kritikern Maria Säkö att föreställningen är så dialogdriven som den är – här hade Säkö önskat mer show, don’t tell. Detta stör mig inte medan jag ser föreställningen, tvärtom är det ibland skönt med teater som låter texten skina. Mansikkapaikka försöker inte briljera med effekter eller uppfinna hjulet på nytt. Tyvärr är det ändå just i texten som det brister mest.
Någon undrar kanske om det finns någon koppling till Ingmar Bergmans film Smultronstället? Tja, det går väl att hitta nån krystad parallell om man med våld försöker, men det verkar inte som om Oksanen haft Bergman i åtanke då hon skrivit pjäsen.
Som avslutning frågar jag mig än en gång varför det ska vara så svårt för finskspråkiga teatrar att fixa översättningstextning – eller textning överhuvudtaget – till sina föreställningar. Det här är för bövelen Nationalteatern.
Foto: Mitro Härkönen/Nationalteatern
Nationalteatern: Mansikkapaikka. Regi: Mika Myllyaho. Manus: Sofi Oksanen. Dräkter: Auli Turtiainen. Musik: Samuli Laiho. Scenografi: Eliisa Rintanen, Mika Myllyaho. Ljus & video: Ville Virtanen. Ljud: Grègory Maisse. Mask: Petra Kuntsi. På scen: Wanda Dubiel, Maria Kuusiluoma, Petri Liski, Pirjo Luoma-aho, Wenla Reimaluoto, Janne Reinikainen, Otto Rokka. Spelas på Nationalteaterns stora scen till 26.10.2024. Finska, ingen textning.
