När denna kolumn skrivs håller den mycket prisade teaterfestivalen &Fest – Focus Gent på Esbo stadsteater (som numera heter &, red.anm.) att lida mot sitt slut. Samtidigt som festivalen har introducerat centraleuropeiska stora namn, kan valet av årets tema – den belgiska staden Gent med sina stora satsningar på teater – ses som en kommentar till dagens kulturfientliga politik och nedskärningarna av olika anslag till kulturfältet, inte minst teaterfältet. Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa om hur olika aktörer på konst- och kulturfältet drabbats av nedskärningar. En av dem är TINFO (Teaterinfo Finland) vars verksamhetsbidrag för 2024 skars ned med 2,6 procent och om man lägger till det uteblivna stödet för utdelandet av stipendier för pjäsöversättningar har det sjunkit med 8. Om årets nedskärningar skapar oro, ser framtiden inte ljusare ut.
I sin intervju i HBL 29.2.2024 med den avgående teaterchefen Erik Söderblom kallar Isabella Rothberg Teaterfestivalen &Fest – Focus Gent för Söderbloms avskedsgåva till Esbo stadsteater och intervjun blir samtidigt även ett slags avskedstal där han ger sin syn på det finländska teaterfältet. I den kommenterar Söderblom inte direkt nedskärningarna, utan kritiserar i stället scenkonstfältet som, enligt honom, ”opererar i en bubbla, omedveten om världen utanför” och har ”tappat samhällelig, politisk relevans”. Ett sätt att bota detta ”navelskåderi” är enligt honom gästspel och internationella teaterfestivaler.
Söderblom har en viktig poäng. Vi måste diskutera teaterns och konstens roll och relevans i dagens alltmer polariserade i samhällsklimat och i en tid där de pågående krigen, klimatförändringarna och nedskärningarna av vårt välfärdssamhälle och kulturliv skapar oro och motsättningar. Teatern – liksom all annan konst – måste följa med sin tid och internationella strömningar för att utvecklas och en viktig plattform för dessa möten är just festivaler och branschträffar av olika slag. Men det är viktigt att påminna om att det behövs mer än sporadiska internationella vitaminsprutor för att teatern ska kännas relevant. Samtidigt som vi blickar ut mot världen är det också viktigt att reflektera över hur väl teatern speglar denna värld och det samhälle vi lever i med dess mångfald av röster, kroppar och perspektiv. Vilka slags kroppar syns på våra scener? Hur ser makten ut på teaterfältet ut?
Vi behöver inte alltid importera röster för att få ett globalt perspektiv. Många dramatiker, skådespelare och regissörer med en invandrarbakgrund och internationella nätverk är redan bosatta och verksamma i Finland och de kan fungera som broar till teaterfältet utanför landets gränser.
Vi behöver inte alltid importera röster för att få ett globalt perspektiv. Många dramatiker, skådespelare och regissörer med en invandrarbakgrund och internationella nätverk är redan bosatta och verksamma i Finland och de kan fungera som broar till teaterfältet utanför landets gränser och öppna för nya samarbeten över språk- och landsgränserna. Ett fint exempel på detta är den flerspråkiga, helsingforsbaserade teatergruppen Post Theatre Collective med sina språköverskridande och nyskapande produktioner och festivaler.
För att teatern ska vara ajour med sin tid behövs vid sidan om klassiker, även nyskrivna texter som speglar vår tid och mångfalden i vårt samhälle. Under de senaste åren har det gjorts fina satsningar i att introducera ny dramatik från olika håll i världen, såsom den flerspråkiga festivalen R.E.A.D. för nyskriven dramatik som Post Theatre Collective arrangerat sedan 2014. Ett annat exempel är TINFOs treåriga projekt Världen på scenen (2021-2024) som har handlat om att introducera aktuell världsdramatik för det finländska teaterfältet och även om stöda teatrar med översättnings- och produktionsbidrag för att sätta upp pjäserna.
För att internationella inspel ska skapa en förändring behövs samarbeten på olika nivåer, men också att det globala går i dialog med det lokala. Det är inte nog att ta ställning till olika världspolitiska frågor såsom kolonialism om vi inte samtidigt ser vår nationella roll i det hela både på en global och lokal nivå. Ett viktigt, exempel på detta är produktionen Metsä Furiosa som visades denna vår på Nationalteatern och som var ett samarbete mellan uruguayanska och finländska konstnärer. Produktionen var en otroligt välgjord och en svidade uppgörelse med den finska cellulosaindustrin i Uruguay och dess skadliga inverkan inte enbart på miljön, utan även på lokalsamhället.
När jag tillsammans med Tiia Strandén 2008 gav ut boken Replik. Om finlandssvensk teater i samtiden hade det finlandssvenska teaterfältet några år tidigare haft en nymornad genusdebatt och publikarbete på teatern var ännu ganska nytt. Även om många av essäerna i boken kunde vara skrivna i dag, har mycket ändå hänt.
Under de senaste drygt femton åren som gått sedan Replik gavs ut har det blivit allt vanligare att teatern med Georg Brandes ord sätter ”problem under debatt”. Vid sidan om genus har frågor gällande exempelvis sexualitet, etnicitet, mångfald, flerspråkighet och funktionsvariationer samt klimatförändringar, kolonialism och geopolitik debatterats på teaterfältet och behandlats på scenerna runtom i landet. Det fria fältet har alltid varit mer på framkanten då det gäller att kommentera sin samtid, men med åren har även många av de stora institutionsteatrarna förnyat sig genom internt mångfaldsarbete, normkritiska pjäsval, inkluderande rollbesättning och nya samarbeten samt gjort sin teater – även den stora scenen – till en plattform där aktuella och svåra frågor behandlas.
Visst görs det en hel del teater som är intetsägande till form och navelskådande till innehåll, men till skillnad från Erik Söderblom är jag inte så skeptisk till den finska scenkonstfältet när det gäller samhällsrelevans och globala frågor. Jag tror liksom Söderblom att de blivande scenkonstnärerna för med sig nya kritiska öppningar, men jag sätter även min tilltro till den långa listan av dramatiker, regissörer och scenkonstgrupper – en del i marginalen – som redan nu gör gränsöverskridande verk som är konstnärligt intressanta och som tvingar oss som åskådare att tänka.
