Det är 51 år sedan svenskarna senast fick en kortare arbetsvecka och 46 år sedan vi fick en extra lagstadgad semestervecka. För i princip alla som jobbar i Sverige har lagen sagt att vi ska arbeta 40 timmar i veckan och ha fem veckors semester per år. Fram till 1978 skedde ständiga förbättringar på arbetstidsområdet för samtliga anställda i Sverige, men därefter tog det stopp.
Arbetslivet är en stor källa till stress för många, ändå förväntas individen vara den som tar ansvar för sin arbetssituation genom mindfulness, genom att sätta gränser och stå för dyra, privata psykologsessioner. För en ensamstående förälder som arbetar inom hemtjänsten, eller för den delen som sjuksköterska med ständigt beordrad övertid, är det en omöjlig övning. Svaret blir ofta sjukskrivning eller att arbeta deltid, med inkomstförlust som följd. Samtidigt höjs pensionsåldern i takt med att vi lever längre, vilket gör att många kroppar hos byggarbetare och barnskötare går sönder.
Arbetslivet är ohållbart och fram tills nyligen har det varit för tyst i frågan som kanske är den viktigaste pusselbiten i ett hållbart arbetsliv: vi behöver arbeta färre timmar. I Sverige börjar äntligen frågan att lyftas fram allt oftare, både i politiska sammanhang och i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund.
Nyligen tecknade det svenska fackförbundet DIK ett lokalt kollektivavtal om arbetstidsförkortning. Som första fackliga organisation i Sverige har de anställda nu en arbetsvecka på 35 timmar. Det är också en fråga som förbundet driver politiskt. Det är ett resultat av att medlemmar för snart tio år sedan beslutade att förbundet skulle arbeta för en arbetstidsförkortning.
Arbetslivet är ohållbart och fram tills nyligen har det varit för tyst i frågan som kanske är den viktigaste pusselbiten i ett hållbart arbetsliv: vi behöver arbeta färre timmar.
I årets avtalsrörelse har Vårdförbundet, som organiserar sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor, tagit till konfliktåtgärder i kampen för arbetstidsförkortning. Sedan den 25 april pågår en övertidsblockad – medlemmarna får inte arbeta utanför den ordinarie arbetstiden. Från och med 4 juni kommer Vårdförbundet att ta ut medlemmar i fem regioner i strejk om det inte kommit överens med arbetsgivarna.
Det är inte en enkel kamp som Vårdförbundet för. De flesta svenska regioner, de politiska organisationer som driver sjukvården, hade dålig ekonomi redan innan den höga inflationen hart tvingat dem till nedskärningar. Läget är ännu värre nu och underskotten i regionerna beräknas till 24 miljarder kronor i år. I Region Stockholm, Sveriges rikaste region, har både skatten och kollektivtrafiksavgifterna höjts. Ändå förväntas resultatet bli sämre än den underskottsbudget som det beslutades om i höstas.
En undersökning från Statistiska centralbyrån visar att av de sjuksköterskor som lämnat yrket, har 60 procent gjort det på grund av arbetsvillkoren. Bland Vårdförbundets medlemmar arbetar 3 av 10 deltid, bland barnmorskor nästan hälften. En majoritet arbetar deltid på grund av arbetets miljö och villkor.
I Region Stockholm har sjuksköterskorna redan en arbetstidsförkortning med tre timmar – 37 timmars arbetsvecka mot lagens 40. Men det läggs konsekvent schema med övertid. En normal arbetsvecka för en sjuksköterska innebär alltså övertid. Det är inte konstigt att Vårdförbundet tar till stridsåtgärder för medlemmarnas rätt till kortare arbetsveckor.
I Sverige finns det en ständig konflikt mellan att reglera arbetsrätten genom lag eller avtal. Lön är en fråga som i princip uteslutande regleras i avtal. Såväl lönenivåer som ökningar ligger helt i parternas händer.
Arbetstiden regleras såväl vad gäller maximal tid för arbete på en vecka som hur mycket vila individen ska ha mellan sina arbetspass. Det senare är ett resultat av EU-reglering. Även om det finns lagstiftning på området, kan fack och arbetsgivare alltid förhandla om bättre villkor. Här finns även en intern strid inom den breda fackliga rörelsen i Sverige.
Arbetarfackens centralorganisation, LO, har som mål att alla deras medlemmar ska ha en 30 timmars arbetsvecka. Medan bland annat LO-facken Kommunal och Transportarbetareförbundet vill lagstifta om en kortare arbetsvecka, vill LO:s styrelse förhandla om frågan.
Arbetstidsbegränsning har historiskt betraktats som en social skyddslagstiftning och bör därför lagstiftas så att socialförsäkringssystemet kan anpassas efter arbetstiden, menar de som vill lagstifta. Lagstiftning ligger helt i politikernas händer, genom avtal råder vi själva över villkoren, menar de som vill förhandla sig fram till en arbetstidsförkortning.
Oavsett vilken väg som röner mest framgång, är förkortad arbetstid en viktig fråga för arbetstagarnas välmående. De som gynnas av en förkortad arbetsvecka är i stor utsträckning kvinnor i offentlig sektor. Skattefinansierade verksamheter som krämar ur allt de kan ur sina medarbetare, de som bär vår välfärd på sina axlar.
Men även byggarbetare och elektriker, liksom alla tjänstemän som springer sig mentalt sönder efter alla bollar kastas någon annanstans ifrån, är viktiga och de skulle må bra av att arbeta mindre.
Kampen om arbetstiden ligger ständigt och puttrar, men alltför länge har det saknats ordentliga påtryckningar att ta kampen fullt ut in i förhandlingsrummen och till politikerna. LO:s kongress fattade nyligen beslut om ett uttalande att kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning. Det pratas om att Socialdemokraterna ska driva frågan i valrörelsen 2026. Flera fackförbund driver opinionsbildning om förkortad arbetstid. Det finns ett större momentum i frågan än vad jag kan minnas att det tidigare gjort under mitt arbetsliv.
Tiden är kommen för en kortare arbetsvecka och mer semester. En dröm vore att fira den senaste förkortningen av arbetsveckans 55-årsdag med en ny. Men politikens och förhandlingarnas kvarnar mal långsamt, så för tillfället gläds jag åt att frågan återigen får ta plats i den allmänna debatten och vid förhandlingsbordet.
