Den artificiella intelligensen påverkar översättningsbranschen liksom samhället i stort i grunden. Men vem tjänar på det?
Jag lär vara det som kallas för ”digital invandrare”, alltså någon som vuxit upp under tiden innan datorer och internet blev allmänt tillgängliga. Själv skulle jag ändå beskriva mig som helt assimilerad i det digitala samhället och jag har ingen särskild avoghet mot digital teknik. Tvärtom. Sällan tävlar jag om att vara först ute med nya prylar, men jag har tillägnat mig tekniken inte bara relativt väl utan också gärna, ända sedan nittiotalets syskonbråk om vems tur det var att spela på Nintendon, eller senare på den dator som införskaffats till familjen. Som många andra tillbringar jag alldeles för mycket tid vid datorn eftersom jag jobbar, uträttar ärenden och exempelvis läser dagstidningen framför rutan. Under mina drygt tio år i översättningsbranschen börjar jag emellertid känna mig alltmer som en luddit. Håller jag på att utveckla teknofobi?
Fram tills för några år sedan lät nog översättare för många som ett relativt lågteknologiskt yrke. Vilket delvis stämmer, även om översättningsverktyg redan länge varit mer datorassisterade än många kanske känner till. Redan på 1980-talet dök översättningsminnena upp, alltså programvara där tidigare översättningar lagras och vid behov hittas för pågående arbeten. Idén med att låta datorer sköta översättningar är inte ny, redan på 1940-talet började möjligheten utforskas.
Effektivare arbete?
Det är emellertid den senaste tidens maskinöversättningar som satt fokus på digitaliseringen av översättaryrket. Sedan neurala nätverk infördes i mitten av 2010-talet har översättningsalgoritmerna nämligen förbättrats avsevärt. Till skillnad från de gamla översättningsmaskinerna på internet och exceptionella bottennapp som rönt en viss ökändhet (som när ett välfärdsområde försökte använda maskinöversättningar rakt av) är en del maskinöversättningar i dag helt skapliga. De är förvisso långt ifrån felfria. Översättningsalgoritmerna kan exempelvis inte anpassa texter till målspråket, till exempel genom att spjälka upp långa satser, utan återger bara det direkta innehållet i översättning. Ofta blir de ändå helt begripliga (svårare att uppnå än man tror) och för vissa texttyper rentav bra.
Precis som med översättningsminnen kan det här ju låta som att det gör arbetet enklare och snabbare. I stället för att själv plita ner hela översättningen från grunden kan översättaren bara mata in sin text i ett program och låta algoritmen fixa grovjobbet, för att sedan själv göra finjusteringar. Det här kallas efterredigering, och på förekommen anledning välkomnas det med öppna armar särskilt av översättningsbyråer och företag: jobbet går fortare och kostar mindre.
Bland översättarna, ofta frilansare och egenföretagare, är tongångarna annorlunda. Under det dryga decennium jag hunnit jobba i branschen har utvecklingen stötts och blötts med tanke på såväl översättarnas sysselsättning som översättningarnas kvalitet.
Själv tror jag att det kanske inte är i fråga om kvalitet eller mängden arbete som den största omvälvningen kommer att ske, utan i den maktförskjutning som följer av att industrialiseringen av översättningsbranschen når nya nivåer.
När maskinöversättning omtalas som effektivisering, produktivitetsökning och kostnadsbesparingar, är det nämligen sällan översättarna som gynnas. I stället är det i regel den som äger översättningsalgoritmen, vanligtvis en översättningsbyrå som förmedlar arbeten mellan översättare och slutkund, som vinner på att introducera ny teknik.
Trubbar av språkkänslan
Länge har det hetat att automatiseringen antagligen kommer att ersätta tunga och repetitiva jobb. När nu somliga så kallat kvalificerade jobb är i fokus, visar det sig däremot att automatiseringen i själva verket kan göra ett roligt jobb urtråkigt. Som med maskinöversättningarna.
Det finns säkert en och annan som inte delar min erfarenhet men jag, och jag vet att jag inte är den enda, upplever efterredigering som otroligt själsdödande. När man redigerar en annan människas text är små skavanker ofta ”begripliga”, alltså att man ser varför någon skulle säga så även om formuleringen kanske skorrar. Maskingenererad text däremot är mycket mer oberäknelig, och felen därför emellanåt svårare att upptäcka. Språkkänslan kan rentav trubbas av när ”felen” inte slinter på samma sätt som en människas tunga (eller fingrar över tangentbordet). Vad är en översättare, eller språkexpert, utan sitt viktigaste arbetsredskap?
Det är möjligtvis en vanesak, och de nya verktygen kanske något det går att lära sig hantera. Hör det inte till alla jobb att fortbilda sig för att så att säga förbli duglig i yrket?
Det som ytligt sett kan te sig som motsträvighet mot ny teknik pekar emellertid på ett stort underliggande problem. När maskinöversättning omtalas som effektivisering, produktivitetsökning och kostnadsbesparingar, är det nämligen sällan översättarna som gynnas. I stället är det i regel den som äger översättningsalgoritmen, vanligtvis en översättningsbyrå som förmedlar arbeten mellan översättare och slutkund, som vinner på att introducera ny teknik.
När en av jättarna bland översättningsbyråer i Finland för ett par år sedan gick in för att i huvudsak låta översätta texter med hjälp av efterredigering av maskingenerade texter (och faktisk översättning bara i specialfall), sänktes arvodena i rask takt. I andra fall ersätts efterredigering efter tidsåtgång, vilket i praktiska termer bara betyder att den som utför arbetet måste processa långt mer text än vid översättning från grunden.
En av farhågorna har varit att maskinöversättning ska ersätta människor. Men AI-assisterad översättning behöver alltså inte i sig betyda mindre jobb för språkexperter, om allt fler texter översätts genom att det blir billigare. I bästa fall förmår översättaren behålla sin inkomstnivå genom att bearbeta stora mängder text. Oavsett är det svårt att inte hålla med författaren och journalisten Karo Hämäläinen som i tidskriften Suomen Kuvalehti hävdar att arbetet blir mer fabrikslikt när aktörer som Nuanxed, som förmedlar AI-assisterade boköversättningar, börjar att i snabb takt pumpa ut maskinöversatta romaner som efterredigeras av människor.
Återupprättelse för ludditerna
De stora kliven framåt för artificiell intelligens har igen gjort frågan om teknikens inverkan på våra liv högaktuell. Medieforskaren Gavin Mueller hör till dem som, i en bok med namnet Breaking things at work (2021), analyserar samtiden genom att titta på de beryktade ludditernas kamp mot mekaniseringen av arbetet.
Det är oklart om den mytiske 1700-talsgestalten Ned Ludd var en riktig person eller inte. Det var i alla fall det namn som användes av en grupp arbetare i England som under tidigt 1800-tal protesterade mot försämringarna av deras utkomstmöjligheter genom att förstöra maskinerna som ersatte hantverksarbetet.
I återgivningar av industrialismens genombrott framställs ludditerna alltsomoftast som en sorts bakåtsträvande primitivister. Tanken är då att människors arbete tack vare den tekniska utvecklingen blev entydigt lättare och långt produktivare än någonsin tidigare i historien, men en liten grupp teknikfientliga bakåtsträvare vägrade – av förvirring eller eventuellt allmän rädsla för allt nytt – att acceptera förändringen.
I själva verket skedde en maktförskjutning av sällan skådad omfattning. Marx är en av dem som beskrivit den industriella revolutionens mörka sidor mest ingående. Tidigare hade många av arbetarna varit självständiga hantverkare med ett visst mått av makt över produktionen och sina arbetsförhållanden. När arbetet mekaniserades blev arbetarna i stället på sätt och vis fastkedjade vid maskinerna, om än utan fysiska bojor, genom att arbetet flyttade ut ur hemmet och in i fabrikerna, med allt vad det innebar av övervakning och kontroll. Uppdelningen av arbetsprocesserna i små delmoment betydde dessutom att ingen enskild arbetare längre behärskade hela produktionen utan bara var en kugge i maskineriet. Maskinen satte takten för arbetet, eftersom varje arbetare måste hålla tempot för att det inte skulle blir stopp i arbetsflödet.
I det här ljuset framstår det alltså inte alls som förvirrat utan fullt rationellt att ludditerna såg maskinerna som verktyg för exploatering av arbetare. Produktiviteten ökade och mången industrikapitalist gjorde stora vinster, men arbetarna hörde inte till vinnarna. Tvärtom förlorade de en stor del av sitt tidigare självbestämmande och fjättrades vid maskiner.
Kamp utgår från organisering
Samma frågor aktualiseras nu i digitaliseringens och den artificiella intelligensens era. Inom översättningsbranschen säljs de nya AI-assisterade verktygen in som tidsbesparande och produktivitetsökande. Men precis som med de mekaniska vävstolar ludditerna slog sönder för drygt tvåhundra år sedan, medför de rosiga löftena om effektivitet och kostnadsbesparingar inte en förbättring av arbetsvillkoren utan framför allt möjligheter till vinst för dem som introducerar och kontrollerar de nya teknikerna. Utöver att kontrollen över arbetet och arbetsverktygen förskjuts till dem som köper frilansarnas tjänster, utför efterredigeraren även ett mer eller mindre osynligt och obetalt arbete genom sina rättelser och redigeringar av den automatiskt genererade översättning, vilka sedan kan användas för att förbättra översättningsalgoritmen.
Till skillnad från Kalle Hedström Gustafsson, som i Aftonbladet uttrycker panik för att AI kommer att ersätta alla översättare, är jag snarare bekymrad över den förvärring som kommer att ske i fråga om den redan stora maktobalansen mellan översättningsbyråer och enskilda frilansare.
Det mänskliga arbetet behövs fortfarande, men det blir enklare att diktera villkoren när frilansarna drabbas av desperation inför hotade utkomstmöjligheter. Många byråer uppfattar sina leverantörer närmast som anställda (i allt förutom anställningsförmåner) och har även makten att göra det. De dikterar, direkt eller indirekt, gärna villkoren för en yrkeskår som är fragmenterad och av många anledningar har svårt att organisera sig. Inte minst för att vissa former av organisering försvårats bland annat av EU:s konkurrenslagstiftning. Tills för bara några år sedan kunde till exempel rekommendationer om prisgolv tolkas som kartellbildning, innan EU tillät frilansare och egenföretagare i en svag förhandlingsposition att förhandla kollektivt.
Den offentliga förvaltningen i Finland, som står för en stor del av efterfrågan på översättningar, har dessutom bidragit till en situation där några få, stora leverantörer kontrollerar en stor del av marknaden. Detta bland annat genom att i sina upphandlingar avkräva den valda leverantören ett stort antal språkriktningar, något som ingen enskild översättare kan erbjuda.
I dagsläget är det enbart den översättardrivna nykomlingen Syntax som fungerar enligt lite annorlunda principer i fråga om ägarunderlag och verksamhetsmodell. Delägarna i byrån är själva tolkar och översättare som tack vare den gemensamma plattformen kan erbjuda mångsidiga språktjänster och på så sätt tävla om uppdrag som upphandlas offentligt. En av byråns målsättningar är att tillhandahålla hög klass till rimliga villkor för dem som utför arbetet. En lovvärd ansats, trots motvinden i form av ett samhällsklimat där det offentliga gått från att vara något av ett samhällsmål till att framställas som närmast parasitiskt, med statligt sanktionerad kapplöpning mot botten som följd.
Frågan blir då vad mer man som enskild översättare kan göra. Det viktiga att ta med från ludditerna är ju inte de sönderslagna vävstolarna, utan hur de organiserade sig mot försämrade arbetsvillkor. Organisering är lättare sagt än gjort i ett yrke där de enskilda frilansarna faktiskt förväntas konkurrera med varandra. Jag tror ändå på solidaritet och transparens i diskussioner om villkor, något vi alla tjänar på.
Att tacka nej till uppdrag, eller till exempel helt avstå från efterredigeringsjobb, ska kanske inte heller avfärdas som strategi. Det kan låta som en omöjlighet, men är det bara om tillräckligt många går med på försämrade arbetsvillkor av rädsla för sin utkomst.
Själv har jag också efter en längre tids sjukskrivning och efter långt övervägande valt att gå ner i arbetstid. Det förutsätter ju naturligtvis att man har ekonomiska förutsättningar att göra det, men för den som kan är det kanske vettigare att arbeta mindre för rimlig ersättning än att arbeta mer för bibehållen lönenivå. Det här är inte främst en tanke om livsstil, som i att downshifta från ett hektiskt (och förmodligen välbetalt) arbete för att må bättre – även om det säkert kan vara hälsosamt – utan ett förslag på hur man kan föra politisk kamp. En konsekvens av att fler går ner i arbetstid är ju samtidigt att efterfrågan på det arbetet ökar. I klarspråk alltså en bättre förhandlingsposition för den enskilda översättaren i fråga om den då ökande efterfrågan på arbete.
Jag diskuterar här översättningar för att jag känner till branschen, men också andra former av automatisering kan säkert dras med liknande problem. Det är till exempel knappast butikspersonal eller taxichaufförer som gagnas av självbetjäningskassor och självkörande bilar. Oavsett hur man personligen förhåller sig till den nya tekniken är det viktigt att ha befintliga maktstrukturer i åtanke och analysera hur nya verktyg påverkar dessa. Artificiell intelligens existerar inte i ett politiskt vakuum.
Bild: Openclipart
