Om EU-valet gått enligt förhandsprognoserna har extremhögern stärkt sina ställningar i EU-parlamentet. I Finland har vi sett vad som händer då ytterhögern normaliseras. Även om Sannfinländarna inte blev största parti i förra riksdagsvalet, har de fått möjlighet att diktera den finländska politiken eftersom de moderata högerpartierna har tillåtit dem att göra det. Samlingspartiet, SFP och KD har sett sin chans till maktutövande genom att sälja ut sociala och moraliska värderingar som de alla tidigare stoltserat med.
På ett europeiskt plan kan vi i och med extremhögerns framgångar förvänta oss en liknande dynamik. Detta betyder i praktiken en mer restriktiv migrationspolitik, mindre satsning på integration, försvagat skydd för kvinnors och minoriteters, utsatta gruppers och arbetares rättigheter, och en urvattning av den europeiska klimatpolitiken. En sannolik utveckling är att en brunblå koalition i EU-parlamentet angriper de strukturer som upprätthåller det europeiska rättsskyddet och slår vakt om demokratiska processer. Vi kommer antagligen också att se ett EU där de nationella intressena i allt högre grad prioriteras framom det europeiska och det globala goda.
Problemet med tanken om att lösningarna finns i mitten är att den politiska centern alltid är flytande. Ju längre mot det högerextrema hållet den moderata högern förflyttar sig, desto längre högerut förflyttas också centern.
Då vi talar om extremhögerns framgångar dröjer det vanligtvis inte länge innan någon konstaterar att de är ett tecken på samhällets polarisering. Vi förstår ofta detta som att opinionen i allt högre grad frångår den politiska mittfåran och närmar sig extrema ideologier eller ståndpunkter. I bakgrunden finns här en tanke om att det är i mitten som ”de rätta lösningarna” finns.
Bilden som ofta målas upp för oss är att denna polariserings skräckscenario är att vi har två extrema läger som står och skriker ur sina skyttegravar och inte lyckas kommunicera eller samarbeta. Att till exempel vägra samarbeta med högerextremister ses som ett utslag av denna polarisering. Utvecklingen vi ser i dag är ändå att samarbete och kompromissande med extremhögern inte gör något för att stoppa vare sig den allmänna opinionens polarisering eller förverkligandet av ytterhögerns agenda. Tvärtom – utan stöd från den moderata högern skulle extremhögern inte kunna genomföra sin politik. Den är helt enkelt inte tillräckligt stark för det.
Problemet med tanken om att lösningarna finns i mitten är att den politiska centern alltid är flytande. Ju längre mot det högerextrema hållet den moderata högern förflyttar sig, desto längre högerut förflyttas också centern. På det sättet framstår det som en gång sågs som centristisk socialdemokrati plötsligt som extremsocialism – ta bara den amerikanska diskussionen som exempel. I dag skulle Franklin D. Roosevelt bli stämplad som kommunist i USA.
Vi har nått en situation där det plötsligt framstår som extremt att motsätta sig högerextremism. Eller ”lite huvudlöst”, som EU-parlamentarikern Nils Torvalds kallar det i Hufvudstadsbladet då svenska Centerpartiet anser att partier som samarbetar med extremhögern ska uteslutas ur den liberala EU-gruppen.
Här på Ny Tid tycker vi att det är lite huvudlöst att samarbeta med Sannfinländarna. Men kanske vi bara är offer för polariseringen.
