Unga vänstersinnade behöver röra sig bort från moralistisk cancelkultur, skriver Rosanna Fellman.
Våren 2022 gick jag fram till en kritiker vid en fest och sa: ”Du får såga min bok om du vill, jag kommer inte cancla dig om du gör det, no bad blood.”
Kritikern som skulle recensera mitt diktverk Republikens president för en stor tidning blev lättad och tacksam över att jag inte skulle starta någon smutskastningskampanj på sociala medier i fall av sågning. Hela situationens utgångsläge har gnagt i mig i efterhand. Att jag för det första kände mig skyldig att lugna kritikern om mina följare och den makt jag har bakom mig och för det andra att folk tyckte att det varit storsint av mig att inte cancellera en möjligtvis sågande kritiker. Normen i min omgivning hade attack som utgångsläge, inte försök att se andras perspektiv.
Bestraffningslogik
Cancellering handlar främst om ett ramverk där en pseudo-moral används som måttstock för vem som får delta i samhället. Majoriteten av alla som blir cancellerade är också liberala eller vänstersinnade personer. Oftast ligger cancelleringen i något som verkligt varit fel, mildare hatbrott eller sexuella övergrepp. Idén bakom cancelkulturen är att den som ska berövas sin maktposition inte ska kunna ha tillgång till samma sociala plattform i efterhand.
Det är en typ av bestraffning som kan ske via sociala reprimander på arbetsplatsen, svartmålande i olika sociala grupper, hat- och hotfulla meddelanden, offentligt åtlöje, utfrysning, förföljelse och så vidare.
Det hela kan liknas vid avancerad och utökad vuxenmobbning. Den individ eller grupp som blivit felbehandlad ska få upprättelse genom att lyfta fram endast den problematiska sidan hos den cancellerade människan. En bild av en rakt igenom ond människa målas upp och den bilden kan följa personen under en lång tid framöver. Det är svårt för den cancellerade att försöka återvända till samhället eftersom försök till offentliga ursäkter eller genuina försök att förändras inte accepteras. Cancelkulturens fokus ligger således på moraliska val som uppfattas som fel, men som inte fått desto mera konsekvenser i ett tidigare skede. Rätt sällan handlar cancelleringen om regelrätta brott mot lagen, eller så handlar det om preskriberade brott. Brotten som det handlar om kan också vara tvetydiga och handla om påståenden och rykten. Verkliga brott som har cancelleringsgrund är ju våldtäkt och i Finland preskriberas våldtäktsfall efter tio år. På grund av att offren inte velat anmäla brotten och för att tilltron till det rättsliga systemet varit låg, blir cancellering en form av folklig bestraffning. Alla gånger är det inte heller klart om grunderna för cancelleringen är sanna, om de är överdrivna och om det endast är frågan om åsiktsskillnader framom ett verkligt brott. Cancelleringen har heller inga tydliga gränser när det gäller hur länge personen ska fråntas sin position och till vilken grad hen blir utfryst. Ju fler som deltar i cancellerandet, desto större blir konsekvenserna för den cancellerade.
Att bli del av ett canceldrev
Om man blir cancellerad kan också bero på hur länge man varit känd och hur lätt det är att förstöra personens liv. Ett färskt exempel är sångerskan Lizzo som hösten 2023 blev anklagad för att ha betett sig sexuellt olämpligt (dock inte sexuellt övergrepp) och kommenterat negativt på sina bakgrundsdansares kroppar.
Lizzo har blivit känd för att vara kroppspositiv och frisläppt, vilket gjorde att anklagelserna gick stick i stäv med hennes tidigare image. Det kom senare fram att dansarna ljugit ihop allt i hopp om att vinna skadestånd i det amerikanska rättssystemet. Dansarna tog avstamp i att Lizzo varit sträng med hur mycket övning som ska ske innan framträdandena. Således fanns det säkerligen problematiska sidor med att ha Lizzo som chef, men det som cancelleringen tog fasta på var uppblåsta och falska anklagelser. Under tiden som smutskastningskampanjen pågick förlorade Lizzo massor av följare på sociala medier, spelningar avbokades av festivalarrangörer och hennes image trasades sönder överallt på nätet.
Jag ville inte tro att anklagelserna var sanna eftersom jag sett upp till hennes konstnärsskap men avföljde henne trots det på sociala medier när anklagelserna kom. Jag gjorde det eftersom jag var rädd för att någon skulle ifrågasätta varför jag följde henne fortfarande trots hennes nya status, samt för att jag ville vara på ”offrens” sida. Algoritmen tog fram videor där personer påstod sig vad som skett och hur, som jag naturligtvis tittade på och gillade, vilket ledde till ännu fler algoritmvideor.
Det är mycket sällan personer från högern eller personer som har verkligt stor makt blir cancellerade. Vi ser inte Jeff Bezos företag bli bojkottade trots att vi alla vet att han använder barnarbetskraft och att arbetstagarrättigheterna vid Amazon är obefintliga.
Jag blev således delaktig i cancelleringen utan att ha gjort mer än att trycka ett fåtal gånger på en skärm. När sanningen framkom insåg jag hur jag indirekt hade gått med i mobbmentaliteten. Hur lätt det hade varit att ta andras parti, trots att jag inte kände till någonting annat än rykten.
Det är mycket sällan personer från högern eller personer som har verkligt stor makt blir cancellerade. Vi ser inte Jeff Bezos företag bli bojkottade trots att vi alla vet att han använder barnarbetskraft och att arbetstagarrättigheterna vid Amazon är obefintliga.
Det beror främst på att mycket av dagens alldagliga gräsrotspolitik verkar på kapitalismens grunder och trots att vänstersinnade grupper försöker göra motstånd utformas de genom kapitalismens premisser. Enligt den kapitalistiska normen är det naturligtvis okej att förstöra en liberalt sinnad kulturpersons framtida chanser till arbetsliv då hen sagt n-ordet för 15 år sedan, men det är betydligt svårare att tvinga superrika att sluta utnyttja barnarbetskraft. Det är såklart fel att säga n-ordet men cancelkulturens idé är att man inte ska få utrymme att förändras efter att man blivit cancellerad.
Ond för all framtid
Jag tror inte att jag känner en enda österbottning i min åldersgrupp som inte skulle ha sagt något rasistiskt under sitt liv. Många av lekarna jag deltog i som barn hade rasistiska ramsor som jag idag skäms över att vi sjungit i grupp med hopprep i händerna.
Är alla i min åldersgrupp från min hembygd i dagens läge rasister? Knappast. Folk har förändrats genom samtidens progressivitet, finländsk invandringspolitik, personlig mognad och av att de insett sina tidigare skadliga tankesätt. Man behöver inte förlåta och tycka att det varit okej att personer agerat så, men att ge utrymme för förändring och möjlighet till att överleva sina misstag är en av de etiska grundprinciperna för att utvecklas som människa. Enligt cancelkulturen är man ond för all framtid om man tidigare uttryckt sig olämpligt. Det hela är mycket svartvitt och tankesättet bygger på en idé om att det är omöjligt att förändras och lära sig av sina misstag.
När jag har försökt förstå ett sådant tankesätt har jag kommit fram till att det skulle innebära att man måste vara färdig moraliskt i ett mycket tidigt skede av livet. När blir man någonsin färdig när det gäller moraliska principer och får en människa göra misstag överhuvudtaget i så fall? Hur ska vi gå vidare som samhälle om man inte får göra misstag som vuxen?
Enligt Ann Heberlein, teologie doktor i etik, speglar den moraliska identiteten vår självbild och vem vi vill vara, och sätter gränser för hur vi agerar. Gränserna skapar kontroll och trygghet.
Det cancelkulturens utövare säkerligen vill är att använda sin moraliska identitet till att både fastslå sin egen godhet i gruppens ögon och samtidigt vara solidarisk mot de minoritetsgrupper som blivit utsatta av de som cancelleras. Det som sker är att värderingar omvärderas till moraliska principer, det vill säga det blir en sorts lag att angripa enskilda individer utgående från ens moraliska identitet. Om man går med i cancellerandet får man således en kollektiv bekräftelse på vilken typ av moralisk identitet man har. Man är en av the good guys, man är inte rasist, man är feminist, man är kroppspositiv, man utnyttjar inte barn och djur och framför allt; man stöter ut de som inte tillhör samma grupp. Det hela styrs av så enkla saker som grupptillhörighet, rädsla och en solidaritet som koncentreras kring att hata enskilda personer.
Skillnader som känns
I våras träffade jag en lantbrukare från utkanten av Esbo som jag talade med i flera timmar på baren. Han utbrast i slutet av kvällen: ”Men du måst ju vara vänster! Och har lyssnat och velat prata hela kvällen trots att vi bara är delvis av samma åsikt?”
Det finns och kommer i den höger-liberalistiska propagandan alltid att finnas en bild av vem den arga vänsterkvinnan är. Den arga vänsterkvinnan vill inte tala med folk som inte tillhör samma moraliska grupp, hon går och cancellerar alla på sociala medier med ett knapptryck. Högerextrema har målat upp en bild av att alla vänsterpersoner tänker likadant och att man vallats av samma kulturmarxistiska teorier in i en sorts framdrivande mobb där man söker efter saker att bli upprörd efter.
De som spär på den bilden har aldrig varit i samma rum med fler än två vänsterpersoner samtidigt. Vänstersinnade älskar att debattera och halvgräla om petitesser.
Det är definitivt umgänget inom vänstergrupper, snarare än diskussioner med liberala och högersinnade, som hjälpt till att bygga upp vänstermänniskors tålamod att diskutera kring djupa frågor. Man är förberedd på att att vara osams med högersinnade, medan åsiktsskillnader vänstermänniskor emellan slår hårdare på ett personligt plan. Kanske är det därför debatterna inom vänstern blir så infekterade och leder till att folk hänger sig åt retoriska knep som personliga påhopp.
Cancelkulturen drivs främst av liberala kvinnor på nätet. Frågan är om den grupp som mest högljutt representerar cancelkulturen ens kan ses som en del av vänsterrörelsen. De som främst leder vägen för de skadliga strukturer vi har idag cancelleras nämligen inte: fascister, superrika eller hårdföra minoritetshatare blir inte utsatta för samma mobbmentalitet. De som cancelleras är redan på något sätt medvetna och verkar ha någon typ av uppfattning om att de gjort fel. En av premisserna för framgångsrik cancellering verkar vara att man står på samma planhalva sedan tidigare. Eller åtminstone vill se på varandras fötter. Riikka Purra och Jussi Halla-aho bryr sig inte ett skit om cancelkulturens fötter nämligen. Trots att deras rasistiska uttalanden kritiserats i nästan all media sitter de på extremt höga maktpositioner. Att bli cancellerad innebär att de egna anhängarna och de som stått bakom en vänder ryggen, om majoriteten av anhängarna inte bryr sig om cancelleringens grunder är reprimanderna inte lika grova.
Vi behöver en mer organiserad vänsterrörelse som kan stå enad mot krig och ekonomiskt utnyttjande förklätt till ”normal marknadsekonomi.” Ett av de stora problemen vi har idag är att vi har svårt att se människor istället för hotbilder i alla vi möter.
Filosofen Slavoj Žižek menar att tredje världskrigets inledande faser och hotet om en katastrofal framtid har gjort oss handlingsförlamade men samtidigt misstänksamma och arga på petitesser. Vi vänder oss därför mot varandra och attackerar, istället för att sparka uppåt. För den enda makt vi känner att vi har är att vi kan ge oss på människor på samma nivå inom kapitalismens hierarki. Det identitetspolitiska blir således en moralistisk grop i vägen mot att uppnå verklig socioekonomisk förändring.
Förenen eder!
Med väldigt få medel deltog jag i cancellerandet av Lizzo. Jag kunde också i en handvändning ha cancellerat kritiker om jag så velat, och det är bara vad jag, en enda person, kunde ha gjort om jag hade velat följa en sådan väg. Tänk vad vi kunde uppnå om vi tillsammans inte följde kapitalistiska ramar och verkligen fokuserade på den rikaste 2 procenten och fascistiska grupper. Jag vägrar tro att det är naivt eller omöjligt.
Det är säkerligen svårare att dra stora politiska ledare och företagsledare till rätten, än vad det är att cancellera en minoritetsmusiker. Helsingin Sanomat rapporterar däremot om att folks solidaritet för att bojkotta israeliskt stödda företag bara har ökat med tiden, vilket är ovanligt när det gäller freds- och antikrigsrörelser. Bojkotten har däremot fungerat ochStarbucks, som stöder Israels krig mot palestinierna, har drabbats av ett stort underskott det senaste kvartalet. Vi har grupper som Elokapina som väcker massor av miljötankar med bara ett par hundra människor på en väg i Helsingfors och den internationella Palestina-rörelsen som fick hela Melodifestivalen att se ut som ett skenheligt kalas. Det visar att det inte är omöjligt att förenas trots olikheterna.
Jag vägrar tro att våra rädslor och gruppstyrda anlag ska behöva inskränka oss till att följa en kapitalistisk identitetsstyrd hierarki. En värld där vi kan förändras på både ett personligt och kollektivt plan är möjlig, bara vi ger plats för den.
