Hur långt högerut kan SFP gå innan den socialliberala falangen röstar med fötterna? Janne Wass grubblar över om finlandssvenskarna lider av politiskt Stockholmssyndrom.
När detta nummer utkommer kan vi blicka på EU-valet i backspegeln. För ”finlandssvenskarna” har det stora spänningsmomentet varit om Svenska Folkpartiet lyckats knipa en plats i EU-parlamentet, trots att det sett dåligt ut i opinionsundersökningarna. Om inget oväntat hänt, torde kampen om mandatet för SFP:s del ha blivit en dragkamp mellan ordförande Anna-Maja Henriksson och Eva Biaudet. Om SFP med en kraftansträngning lyckats mobilisera de väljare som krävts för att putta in en av dem i EU-parlamentet, kan partiet åtminstone för stunden dra en suck av lättnad. Om inte, är det dags för SFP att allvarligt fundera på sin framtid. Men, samtidigt, kanske dags för SFP-anhängarna på vänsterkanten att fundera på sitt val av parti.
Två stolar
Biaudet har länge varit en av SFP:s mest synliga och uppskattade politiker, med en lång erfarenhet framför allt av jämställdhets- och diskrimineringsfrågor såväl nationellt som internationellt. För många av partiets väljare på vänsterkanten har Biaudet också statuerat exempel på partisloganen: högt i tak och brett mellan väggarna. Även om man inte alla gånger varit nöjd med partiets ekonomiska politik och klimatpolitik, har Biaudet och en handfull andra urbana liberaler med fokus på feminism, jämställdhet, antirasism och klimatfrågor fått fungera som symboler för ett ”annat SFP”, en potential inom partiet att driva en någotsånär rödgrön politik.
SFP:s partiledning har välkomnat denna image av ett parti, som det så ofta heter, ”med hjärtat till vänster och plånboken till höger”. Till och med en högerman som Calle Haglund kunde under sin tid som partiordförande berömma Ny Tid för tidskriftens linje i värdefrågor, även om han ansåg att vi i fråga om ekonomi, och jag citerar, ”är helt ute och cyklaaa”. I regnbågs-, rödmylle- och folkfrontsregeringar- har det också varit relativt lätt för SFP att fortsätta sitta på sina två stolar – till exempel uppge sig värna om miljön och klimatet och samtidigt satsa på att urvattna alla förslag som skulle riskera att väcka ilska hos Svenska lantbrukscentralen och Finlands pälsuppfödares förbund.
SFP har haft otaliga chanser att visa denna ryggrad – inte minst då Sannfinländarnas ordförande Riikka Purras rasistiska kommentarer på Jussi Halla-ahos blogg uppdagades förra sommaren. Att partiet då nöjde sig med den teaterföreställning som kallades ”regeringens meddelande om rasism” synliggjorde med all tydlighet var SFP:s prioriteringar ligger: det viktigaste för partiet var uppenbarligen att sitta vid makten, inte att driva den politik som dess partiprogram ger uttryck för.
Fruktar oppositionsplats
Under den pågående regeringsperioden har SFP närmast sprängt hela huset, så brett och högt mellan takstolar och fasader verkar det vara för tillfället. Partiet vantrivdes uppenbart i oppositionsställning under Sipiläregeringen 2015–2019. För ett litet parti som SFP är det närmast omöjligt att påverka från oppositionsplats, och SFP:arna är vana vid att vara med vid de stora spelarnas bord, där de blivit experter på att kompromissa och kohandla för att bevaka sina kärnväljares intressen.
Henriksson bedyrade inför regeringsförhandlingarna 2023 att SFP inte går med i en regering som gör sannfinländsk politik. Det är svårt att hitta en annan beskrivning för den politik som just nu görs än ”sannfinländsk”.
Att SFP inte protesterar mot den pågående nedmonteringen av välfärdsstaten, inskränkandet i arbetarnas och fackens rättigheter eller hunsandet av fattiga, sjuka och utsatta är i sig inte så överraskande som det kan te sig. Partiets modus operandi har i årtionden varit att först välsigna nedskärningar i välfärden och sedan verka oförstående då nedskärningarna drabbar också den svenska servicen. Däremot hade säkert många väntat sig en viss ryggrad då det gällde rasism- och invandringsfrågor, frågor som partiet så gärna har stoltserat med inför varje val, och således konkurrerat om finlandssvenska – och till och med finskspråkiga – väljare som annars skulle kunna tänka sig rösta till exempel på De Gröna eller SDP – eller till och med Vänsterförbundet.
SFP har haft otaliga chanser att visa denna ryggrad – inte minst då Sannfinländarnas ordförande Riikka Purras rasistiska kommentarer på Jussi Halla-ahos blogg uppdagades förra sommaren. Att partiet då nöjde sig med den teaterföreställning som kallades ”regeringens meddelande om rasism” synliggjorde med all tydlighet var SFP:s prioriteringar ligger: det viktigaste för partiet var uppenbarligen att sitta vid makten, inte att driva den politik som dess partiprogram ger uttryck för.
Leden sluts då det gäller
Stödet från väljarna har varit orubbligt oberoende av vilken politik SFP drivit i de olika regeringarna – tills nu. Stödet har, med vissa smärre fluktuationer, legat på 4,3–4,4 procent under de senaste tio åren. I de senaste opinions-mätningarna har stödet för SFP stadigt legat under 4 procent. Det här är ett historiskt ras för partiet. Under SFP:s medverkan i regeringen Marin talades det om ett visst missnöje, till och med en väljarflykt, bland partiets konservativare väljare, framför allt i bibelbältet. Det här syntes ändå inte i opinionsmätningarna. I riksdagsvalet 2023 fick SFP 133 400 röster, med en röstandel på 4,3 procent. Om de nuvarande mätningarna håller streck, har SFP:s stöd sjunkit till kring 3,5 procent. Det betyder en förlust av närmare 25 000 röster, eller nära en femtedel av väljarna.
Trots SFP:s krympta stöd, är det ännu många som är lojala mot partiet, även om de motsätter sig såväl regeringens politik som SFP:s medverkan i regeringen samt SFP:s agerande i regeringen. Eva Biaudet har gått till storms mot SFP:s linje och ledning i fråga om Sannfinländarnas rasism och regeringens invandringspolitik, i likhet med flertalet andra liberala SFP-politiker, bland annat Björn Månsson i Helsingfors och Ramieza Mahdi i Vasa. Protesterna har ändå fallit för döva öron.
SFP har tappat 20 procent av sitt understöd, alienerat flertalet tidigare aktiva och skapat en intern opposition. Varför agerar inte partiets ledning? Jo, därför att partiledningen litar på att då nästa riksdagsval närmar sig, kommer leden åter att slutas kring partiet. Såsom alltid skett tidigare.
Pyrrhussegrar
SFP:s ledning vädjar till väljarna genom att försöka framställa sig som regeringens moraliska kompass. Men moralens segrar i denna regering har varit få. Då SFP går ut och stoltserar med att det ska bli lättare att integrera sig på svenska, är det en klen tröst för alla de invandrare som får foten ur landet efter tre månaders arbetslöshet – ett politiskt beslut som SFP har välsignat. Hur långt kan SFP rida på försvaret av Vasa centralsjukhus då resten av den offentliga hälsovården i Finland monteras ned? Stängningen av Lojo BB är bara en i raden av nedläggningar av viktig närservice som regeringens politik leder till.
Både SFP:s medverkan i regeringen och den värdeliberala falangens fortsatta lojalitet gentemot partiet motiveras med samma argument: att det är bäst att försöka påverka inifrån. Frågan som tornar upp sig blir ändå var gränsen går mellan att vara en inre opposition och att vara en medlöpare – eller för att använda ett begrepp från kalla krigets dagar: en nyttig idiot.
SFP:s majoritet är naturligtvis inte rasister, och liksom kring 80 procent av Finlands befolkning inte stöder Sannfinländarna, torde också en överväldigande del av SFP:s väljare motsätta sig partiets invandringsfientliga politik. Många förfasar sig också bevisligen över mycket annat i regeringens politik, allt från arbetsmarknadspolitiken till socialpolitiken och kulturpolitiken.
Den springande punkten är ändå att allt detta förfasande inte hindrar SFP från att i regeringsställning välsigna just denna politik. Vänsterförbundet eller De Gröna hade aldrig blivit kvar i regeringen om den drivit en dylik politik – eller ännu viktigare: de hade aldrig godkänt det regeringsprogram som regeringen Orpo nu arbetar med. Hade de gjort det, hade de med säkerhet kunnat räkna med en massiv väljarflykt. Denna väljarflykt behöver SFP inte frukta. Det finlandssvenska folket lider nämligen av ett slags Stockholmssyndrom: för en majoritet av finlandssvenskarna är det otänkbart att rösta på något annat parti än SFP, synbarligen oberoende av vilken politik partiet driver.
Stöder rasisterna
Eva Biaudet, Björn Månsson och Ramieza Mahdi må pusta och frusta bäst de vill i offentligheten, men den krassa verkligheten är att de alla valt att fortsätta vara politiker för ett parti som stöder en sannfinländsk politik. Värre än så, de är politiker för ett parti i vilket de frågor de driver, de värden de representerar, inte är tröskelfrågor – det har denna regeringsmedverkan med all tydlighet visat.
Nu kan man ju naturligtvis inte kräva att det parti man företräder eller röstar på ska motsvara ens egna värderingar och åsikter ett-till-ett alla gånger. Dessutom är demokrati en kompromissernas konst. Som regeringsparti tvingas man ge och ta, kohandla och jämka. SFP är också i första hand ett språkparti – partiets –raison d’etre är att försvara den finlandssvenska befolkningens intressen i första hand. Såtillvida har SFP en identitetspolitisk grund som ger partiet en betydligt större elasticitet vad gäller realpolitik och samhällsvärderingar i övrigt.
Det blir intressant när ett uttalat ”allätarparti”- genom politiska handlingar och beslut börjar åka så långt ut på ena ytterlighetskanten att en stor del av väljarkåren plötsligt inte längre känner igen sig i partiet.
Till vilken grad kan man hoppas på att ”rätta kursen”, och i vilket skede konstaterar man att man helt enkelt sitter i fel parti? Flera tidigare SFP:are har under det gångna året konstaterat det senare – den stora merparten av dem i södra Finland. S:t Karins enda SFP-representant i Åbo stadsfullmäktige, Åsa Gustavsson, meddelade förra sommaren att hon lämnar SFP på grund av dess medverkan i regeringen, i Helsingfors valde både tidigare kretsordförande Simon Granroth och riksdagsvalskandidaten Elina Sagne att säga upp partimedlemskapet. Andra fortsätter att ta fajten mot väderkvarnarna. Men om det egna partiet är väderkvarnen?
SFP behöver liberalerna
Det som pågår just nu är inget mindre än en kamp om SFP:s själ. För första gången på flera decennier har partiet tvingats ta ställning till vilka kärnfrågorna är och hur brett mellan väggarna det verkligen är inom Svenska folkpartiet. För många, både väljare och politiker, har gränsen gått vid samarbetet med Riikka Purras sannfinländare.
Frågan är nu vilka slutsatser partiets social- och värdeliberala väljare och politiker drar av partiets agerande under pågående regeringsperiod. SFP behöver dessa personer för att i framtiden få ett så stort väljarunderstöd att partiet ska kunna ha en tyngd som våg–
mästare- – -och för att till exempel säkra ett mandat i -EU-parlamentet. Det här skrevs oförblommerat ut i Eva Biaudets advertorial på Hufvudstadsbladets webbsida inför EU-valet. Men behöver partiets liberala falang SFP? Eller ännu viktigare: hur mycket högervridning kan den liberala falangen acceptera?
Mycket tyder på att många är redo att sopa SFP:s omhuldande av Orporegeringens politik under mattan som ett misstag i arbetet, eftersom tanken att ställa upp för eller rösta på ett annat parti än SFP är otänkbar. Däremot finns det ganska lite som tyder på att högervridningen i Europa och Finland skulle vara på upphällningen. Vad händer nästa gång den brunblå högern ringer upp och vill ha SFP med i regeringen? Om partiets liberala falang sänder en signal om att den accepterar vad som helst, finns det inga hinder för partiledningen att än en gång tacka ja till inviten att samarbeta med ett högerextremt parti. Biaudet, Månsson, Mahdi och andra har än så länge visat att de sysslar med, som det heter på engelska, ”all bark and no bite”. Hade de haft verklig ryggrad, hade de följt Gustavsson, Granroth, Sagne och alla de andra som vågade sätta ner foten – och kanske på riktigt lyckats skapa förändring i SFP.
