”I tuffa tider måste vi prioritera”, sa Sveriges kulturminister Parisa Liljestrand från statsministerpartiet Moderaterna när hon på en presskonferens i september presenterade 2024 års kulturbudget, som liksom i Finland drabbas av nedskärningar. Det låter ju rimligt. Men med tanke på att den svenska kulturbudgetens andel har sjunkit under senare år och nu endast ligger på 0.67 procent av regeringens totala budget blir det kniviga prioriteringar, kanske lite av ”den enes bröd den andres död”, istället för att kulturen i stort prioriteras. Inte bara ekonomiskt sett, utan allmänt. För vi får nog konstatera att kultur och bildning inte har någon hög status i Sverige. Kanske beror det på att det är svårt att mäta hur stor nytta till exempel en scenkonstupplevelse gör i en människas liv, eller för det demokratiska samtalet och samhället i stort.
Ett område inom kulturen som nedprioriteras i årets budget är scenkonsten, där bland annat Riksteatern, Dramaten och Kungliga Operan fått sänkta anslag (det finns i och för sig undantag som Giron Sámi Teáhter, som fått ett tillskott på två miljoner kronor). Det har dessutom pågått en urholkning av anslagen länge. Enligt fackförbundet Scen & Films ordförande Simon Norrthon har de offentliga medlen till kulturen urholkats sedan 1980-talet och det har försämrat anställningstryggheten, infrastrukturen och den konstnärliga utvecklingen, skriver han i sin ledare (Scen & Film, 26.4.2024). Han påtalar att det inte bara handlar om sänkta anslag för ett antal scenkonstinstitutioner, den här regeringen strök också den pris- och löneomräkning som ska höja kulturanslagen för att kompensera för höjda kostnader. Han tar det som ”en tydlig signal om att pengarna kommer fortsätta krympa i framtiden”. Han sätter också fingret på något intressant: ”Det är en paradox att kulturen av regeringen tillskrivs förmågan att ena ett delat land, samtidigt som man låter kulturlivets utarmning fortsätta försvaga samhället.” Med andra ord: kulturen tros kunna bidra med något gott i samhället, men regeringen tycks inte vara beredd att betala för det. Ja, det ser inte ljust ut.
Vår nationalscen Dramaten hade under hösten väntat sig en höjning av det statliga stödet med tanke på deras ansträngda ekonomiska läge, men de fick istället en kalldusch i form av ett minskat anslag med tre miljoner. Eftersom anslagen nu dessutom har frysts under fyra år, försvinner årligen två miljoner kronor till för Dramaten. När nationalscenens teaterchef Mattias Andersson presenterade höstens premiärer stod det klart att det sänkta anslaget påverkar den konstnärliga verksamheten – han berättade att antalet nyproduktioner, som i våras var elva, istället blir åtta under hösten. Tidningen Vi publicerade nyligen en stor intervju med honom (18.4.2024), där han sätter fingret på hur allvarligt läget är: ”Om vi inte gör jättedrastiska saker med vår ekonomi, säger upp folk och minskar antalet produktioner så kommer Dramaten att närmast gå i konkurs på fyra år.”
Blir det alltför stora besparingar kommer de inte kunna bibehålla sin höga nivå och därmed tappar de sin legitimitet, menar han. Han är också orolig för att nedskärningarna inte enbart handlar om att anpassa sig till det ekonomiska läget, utan om att det också finns ideologiska motiv bakom som tyder på att anslagen till kulturen kan komma att minskas kraftigt framöver. Ja, det finns nog skäl att vara orolig. Sverigedemokraterna har taktpinnen just nu fastän de inte ingår i regeringen (M, KD, L), utan ”bara” i regeringsunderlaget, och de vill värna om det svenska kulturarvet men inte om det mångkulturella eller normkritiska. De genomför dessutom hemliga påverkanskampanjer genom trollkonton för att vrida debatten åt det håll de önskar, det kan kanske också påverka synen på kulturpolitiken, har nyligen TV4:s program Kalla Fakta med hjälp av wallraffande journalistik avslöjat.
Kulturen tros kunna bidra med något gott i samhället, men regeringen tycks inte vara beredd att betala för det.
Mattias Andersson är tydlig med att han inte tänker genomföra en kulturpolitik som han inte tror på, då lämnar han sitt uppdrag. Det vore en stor förlust för Dramaten om det skulle ske. Hans sätt att måna om att förnya repertoaren och försöka bredda Dramatens publik har lyft nationalscenen. I december 2024 låter han exempelvis den internationellt sett uppmärksammade regissören och bildkonstnären Markus Öhrn göra sin första stora uppsättning på en svensk teater med Fem scener Norén. Det blir garanterat en säregen uppsättning och det känns inte som en tillfällighet att det är på just Dramaten.
Operan i Stockholm har i sin tur fått sex miljoner mindre i anslag detta år jämfört med det förra. Denna nationalscen har genom åren fått förfalla och står nu inför en omfattande renovering. Nu är det bestämt att Operan ska stängas från 2026 för att genomföra denna renovering, som kommer att bli dyr, men som Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman menar ändå kommer bli otillräcklig (DN, 22.4.2024). Han skriver: ”Det är ett sorgligt tecken i tiden att dagens svenska kulturpolitik handlar om att rädda det som räddas kan, snarare än om insikten om vad en satsning på kulturen kan betyda för en stads och i förlängningen ett lands självaktning.”
Både Simon Norrthon och Mattias Andersson tror alltså att de här sänkta anslagen till scenkonsten kan tyda på att ett skifte är på gång, så att det statliga stödet till kulturen framöver kommer minskas kraftigt. Det kommer skaka om hela det svenska kulturlivet. Då står i så fall hoppet till ökade biljettintäkter, vilket styr kulturen mot säkra kort och bort från det experimentella, och till mecenater och sponsorer. Det påstås ibland att om kulturinstitutionerna inte bara förlitar sig på statens kaka utan också ser till att få in medel från andra håll, så främjar det den konstnärliga friheten. Det låter ju bra. Men finns det tillräckligt många företag, stiftelser eller privatpersoner som alls vill stödja kultur, och utan att lägga sig i vad den ska uttrycka eller vilka former den ska ta sig? Mycket pekar på att så inte är fallet. En sak är säker – mindre statligt stöd kommer inte gynna svensk scenkonsts utveckling.
