Otto Ekman rapporterar om sina intryck från årets upplaga av Hangö Teaterträff samt även från Theater World i Brnó.
Efter att jag i början av sommaren deltagit i en workshop för unga kritiker arrangerad av The international Association of Theater Critics (AICT-IATC), som anordnades i samband med festivalen Theatre World i Brnó i Tjeckien är det ett särskilt citat som yttrades under workshopen som envist blivit kvar i mitt medvetande. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, jag ömsom fascineras och provoceras, ibland känner jag att jag håller med, ibland att jag tycker precis tvärtom.
Citatet yttrades av en av kritikerworkshopens två gruppledare, den franska kritikern och skribenten Caroline Châtelet, och löd ungefär så här:
– Jag “älskar” inte (all) teater! Som kritiker är det inte mitt jobb att “älska teater”. Jag ser teatern som en utmaning för mig, och det är just det som jag uppskattar mest med den.
Citatet går på ett underhållande sätt helt emot det uttalande av roudaren Ivar Sundman som avslutar Vera Arhippainens reportage för Hufvudstadsbladet från årets Hangö teaterträff.
På frågan varför hen befinner sig på festivalen svarar hen helt enkelt “Jag älskar teater”. Men som kritiker kan jag också se Carolines poäng. Är det möjligt att skriva vass, relevant kritik om något (eller någon) man älskar förbehållslöst? Samtidigt: är det värt att dedikera sin begåvning och envisa ansträngning åt att försöka göra något bättre, att leva på knapphändiga ekonomiska belöningar och ibland själv placera sig i skottlinjen (i extrema fall bokstavligen få skit kastad på sig, som den tyska balettkritikern Wiebke Hüster) om man inte älskar detta något?
Fejksperman stänkte så till och med publiken fick akta sig i Glitchers Porn horror Musical 2 (Foto: Emma Reijonen).
Scenkonst som utmaning eller kärlekshandling
Hangö Teaterträffs variationsrika utbud i år erbjöd gott om tillfällen att experimentera med och kring Caroline Châtelets provokativa tes och undersöka dess tillförlitlighet och att studera scenkonsten både som utmaning och som kärlekshandling eller -objekt.
Torsdagskvällens inledningsnummer, kollektivet Glitchers Porn Horror Musical 2, utmanade definitivt publikens bekvämlighet både genom det extrema innehållet i föreställningen och genom själva salens utformning.
I samband med workshopen i Brnó såg jag föreställningen Women, Shut up! av den tjeckiska teatergruppen JEDL company. Pjäsen är baserad på den verkliga historien om en kvinnlig dissidentakademikers lidanden och envisa motstånd i ett ökänt kommunistiskt kvinnofängelse. Den spelades i det gamla fängelset, som numera är kulturcentret Kaznice. Fast effekten kanske blev lite väl bokstavlig för min smak var det ändå svårt att tänka sig en mer effektiv fond för den klaustrofobiska historien än fängelsets mörka, fuktiga och dragiga tidigare kapell som dominerades av bleknade och vittrade muralmålningar av pansarvagnar och röda arméns soldater.
I Porn Horror Musical 2 var det det bakre hörnet av Brankis festsal som skärmats av och gjorts om till en trång liten improviserad black box/hårdporrstudio samtidigt som resten av utrymmet smyckats pråligt inför festivalens festliga konsertprogram. En komisk kontrast, en illustration i miniatyr av hur en yta av glamour ofta går hand i hand med sunkiga, skamliga begär och utnyttjande. Tänk bara på både hårdporrens och hela den amerikanska underhållningsindustrins glittrande mecka Los Angeles.
Exploatering ur olika vinklar
Publikbänkarna i porrhorrorstudion var ännu hårdare och mer obekväma än i Brnós fängelse; i kombination med föreställningens längd gjorde de showen till ett ömmande uthållighetsprov inte bara för skådespelarna som med imponerande stamina daskade varandra i skinkorna på scenen utan också för åskådarna som också ibland fick hoppa åt sidan för att undvika att bli översköljda och stänkta med fejkade kroppsvätskor från sprutflaskor (en pikant detalj: det här är också ett rutinelement i arbetsdagen för kamera- och scenarbetarna i riktiga porrfilmer).
Men som jag också påpekar i min recension av pjäsen för Hufvudstadsbladet (12.6 2024) lindrade denna fysiska utmaning det dåliga samvetet som samtidigt inträtt över att placeras i rollen som exploaterande voyeur. Resultatet blev istället ett fascinerande tillfälle för reflektion över åskådarrollen och över olika former av fysisk ansträngning och smärta som underhållning.
Också kvällens andra föreställning tangerade åskådarroll och exploatering, men i detta drama komplicerades min reporterroll av att jag själv medverkade också som skådespelare. Det handlade om premiärlyssningen av Yles nysläppta audiodrama Ingenting att dölja, skrivet av författaren Johannes Ekholm, där jag spelade en biroll som mig själv, den frilansande kulturreportern Otto Ekman som ringer upp dramats huvudperson för en ganska misslyckad telefonintervju. Huvudpersonen är influencern Mimi som låter operera in ett mikrochip i hjärnan för att kunna strömma, eller “flöda”, alla sina tankar live till en online-publik som belönar henne med pengadonationer.
Återigen en parallell till en föreställning jag såg i Brnó, denna gång tematisk. Föreställningen #Burn #IAmHere #Herostratos av The Naive Theatre Liberec handlar om en aspirerande youtube-influencer som använder dystopisk teknologi som redan existerar för att leva hela sin vakna tid inför en cynisk virtuell publik på jakt efter snabba kicks. Den knyter ihop honom med den grekiska legenden om Herostratos, mannen som brände Artemis-templet i Efesos bara för att vinna berömmelse, att bli känd. I slutet begår även han ett meningslöst, nihilistiskt brott och bränner ner en kyrka (tydligen inspirerat av relativt färska verkliga nyhetshändelser i Tjeckien) medan influencern Mimi utför en våldshandling mot sig själv. Den kritiska, rentav skräckslagna, blicken på den sociala teknologin, och vad den gör med oss, är gemensam för de båda berättelserna.
Fredag i lugnare tecken
Efter denna rafflande inledningskväll på festivalen var det skönt att kunna inleda fredagens program i lugnare och mer meditativa tecken. Jag började dagen med att besöka det ena av de två performativa installationsverk som givits en framträdande plats i festivalprogrammet, en nyhet för i år. Kollektivt m2f2m:s Hibernation är inrett i verkstaden Oy Mannerin Konepaja Ab:s lokaler vid järnvägen, något längre norrut än de flesta andra festivalprogrampunkterna.
Valet och utnyttjandet av platsen är återigen ypperligt, kanske det enskilt bästa under hela festivalen. Den lite ödsliga stämningen kring de gamla arbets- och lagerlokalerna, avlägsnade från sorlet i centrum får en att känna sig som man uppsökt en mystisk plats. En ensam festivalarbetare på en fällstol välkomnar en vänligt. Den enformiga färgskalan i vitt, beige och brunt avbryts plötsligt av det gröna glittret av draperier som inramar en mörk dörröppning.
Hibernation beskrivs i programmet som ett “arkiv över transdrömmar”, stämningen då man kliver in genom dörröppningen är rentav sakral. Det lite överanvända modeordet “liminal” används också i beskrivningen men här känns det verkligen som att det träffar rätt: känslan av att vara avskild från verkligheten som inträtt redan innan man stigit in över dörröppningen tätnar omedelbart då man befinner sig inne i det svala, av naturligt ljus upplysta utrymmet. Från taket hänger banderoller gjorda av gamla lakan med citat, allt från korta ur kontext tagna fraser till hela brev och nyhetsnotiser. De handlar om eller kommer från transpersoner, från olika länder och tidsperioder. De skildrar frihet, triumf, smärta, kärlek, liv och människoöden.
I ett rum, avskilt av ett skira tygsjok, sitter en arkivarie med en skrivmaskin för den som vill dela med sig av ett eget transminne. Vissa av dessa anonyma minnen finns redan arkiverade i en liten låda för allmänt påseende. Kategorierna varierar, men jag fastnar för den bitterljuva “minnen som aldrig hände”.
Eulogi särskilt stark
En höjdpunkt under festivalen är monologen Eulogy av Mira Eskelinen, som publiken kan lyssna på uppkrupen i en mysigt barnslig liten säng i sällskap med ett enhörningsmjukisdjur. Under sängen tronar de första högklackade skorna Eskelinen någonsin köpte, ett par onekligen ståtliga exemplar i mormorsporslinsaktigt blåvitt mönster.
I monologen adresserar Eskelinen någon som lyssnaren först lätt kan missuppfatta som en älskad, länge sedan bortgången lillebror. Men något skaver i det narrativet: även om tilltalet är kärleksfullt, vemodigt och nostalgiskt genomsyras det samtidigt av ett gyllene skimmer av euforisk glädje och lycka som är svårt att få att gå ihop med tanken på ett dött barn.
Sedan klickar det: den “Jalmari” som Eskelinens eulogi handlar om och som hon tar avsked av är hennes egen “dead name”, det felkönade namn som en transperson tilldelas vid födseln och sedan under varierande grader av ångest lever med tills hen inser och omfamnar sin riktiga identitet.
I samtida populärkulturell och virtuell transdiskurs behandlas ett “dead name” ofta som en ångestfylld och destruktiv hemlighet och ett pinsamt socialt tabu: att kalla en transperson för hens “dead name” eller ens hänvisa till namnet i hens sällskap kan vara allt mellan en riktigt klumpig tabbe och ett regelrätt verbalt hatbrott.
Miras avslappnade, rentav kärleksfulla förhållande till Jalmari som ändå innefattar en rättfram acceptans av att han är borta, separat från henne, att han aldrig kommer tillbaka och att det är bäst så, känns som en uppfriskande omväxling till denna lite neurotiska fördömande diskurs. Den slår också effektivt hål på myten om att en transidentitet automatiskt innebär en helt olycklig barndom eller uppväxt.
Då jag till slut för det grönglittrande draperiet åt sidan en andra gång och drar efter andan i den glittrande hangösolen är det mer än en saltkristall som avlagrat sig i mina ögonvrår. Som jag redan konstaterat blir Hibernation, och särskilt Eskelinens Eulogy, mitt favoritverk under festivalen, möjligen på delad förstaplats med lördagens rikssvenska gästspel. Mer om detta senare.
Teknologiska utmaningar
Under fredag eftermiddag var det dags för ett verk som utmanade publiken men också själva föreställningen om vad teater är. Dimma är ett samarbete mellan tonsättaren, musikern och ljuddesignern Ville Kabrell, bekant från ett antal samtida finlandssvenska produktioner, bild- och ljuskonstnären Alexander Salvesen och poeten och dramaturgen Milka Luhtaniemi. Ingen av de nämnda syns själva på scenen, i stället innehas huvudrollen av de tjocka sjok som spys ut av en hårt arbetande rökmaskin, i kombination med aggressivt blinkande LED-ljus och Kabrells svällande ljudmassor.
En sak som slog mig flera gånger under föreställningarna jag såg under Theatre World-festivalen i Tjeckien var hur bortskämd den finländska teatern är då det kommer till sofistikerade teknologiska hjälpmedel. I Brnó såg jag flera, i övrigt visuellt ambitiösa och påkostade, föreställningar där belysningen bestod endast av trist och konventionellt placerade statiska strålkastare utan någon egen ansvarig ljusoperatör, någonting som känns nästan otänkbart i Finland.
Brnó-festivalens stora utmaning var också oförmågan att hantera ett annat välbehövligt teknologiskt hjälpmedel, nämligen översättningar och textning. Flera av föreställningarna jag såg gick helt på tjeckiska utan någon översättning alls medan en, den redan nämnda Women, Shut up!, hade textning på cirka en tredjedel av replikerna.
I kontrast med detta var det uppfriskande att se ett verk som så utpräglat lutade sig på de teknologiska elementen och placerade dem i förgrunden på ett sätt som också naturligt hanterade utmaningen med att presentera verket för en flerspråkig publik. De emellanåt riktigt aggressivt blinkande ljusen och pulserande, stötande ljudvågorna fick mig kanske att associera till ett techno-rejv snarare än till en dimmig höstkväll men de visade i alla fall att inte heller ljud- och ljuskonsten behöver skygga för att utmana åskådarens fysiska bekvämlighet för att åstadkomma effekt.
Abrupta stämningsbyten
Lördagen inleddes med ett verk som också utnyttjade en strålande vacker plats och som utmanade publikens sensibilitet genom abrupta stämningsbyten och ett emellanåt avgrundsmörkt tematiskt stråk.
Sinna Virtanens Swell är en fristående fortsättning på verket Asphodels ängar som hade premiär på Hangö Teaterträff 2022, även då på Casinostranden. Återigen får vi iklä oss trådlösa hörlurar och slå oss ner i den mjuka, solstekta sanden för att lyssna på skådespelarna Seidi Haarla och Iida Kuningas leverera en monolog om barndom och trauma, raseri, svartsjuka och magiska ekar.
Återigen spelar havet en nyckelroll, fast publiken den här gången inte kommer i lika handgriplig kontakt med det. Mest slående i verket är Corinne Helenelunds vansinnigt vackra, hotfulla eldröda tjurmasker som plötsligt åstadkommer ett djupt och abrupt stämningsskifte och förvandlar sina bärare till mytiska odjur ur en grekisk saga innan de vadar ut i vågorna och försvinner.
Mästare på barnkultur
Barndomstemat fortsatte i form av regelrätt barnteater av Unga teaterns föreställning Får jag bo hos dig? som spelades på Alan’s Café. Återigen ett utmärkt platsval: kaféets mysiga lilla bibliotek skapade effektivt känslan av sagostund och avsaknaden av en särskild, avskild scen placerade Edith Holmström på exakt rätt nivå för att skapa en naturlig kontakt med publikens minsta.
Den som läst sin Janosch eller någon gång rörts av den animerade serien om mullvaden vet att centraleuropéerna är mästare på barnkultur, och mitt besök på Theatre World-festivalen i Brnó förstärkte detta intryck. Två av mina absoluta favoriter ur programmet, ovan nämnda #Burn #IAmHere #Herostratos och The Ratcatcher (regisserad av den franske regissören Patrick Sims för en tjeckisk ensemble) riktade sig båda specifikt till en barn- och ungdomspublik. Jag såg båda två på Radost-teatern, en stor, lyxig och modernt utrustad teaterbyggnad ett stenkast från Brnós centrum som är vikt för barn- och ungdomsteater.
I jämförelse känns det orättvist att så ofta se den finlandssvenska barnteatern kämpa med resurser som inte motsvarar talang- och färdighetsnivån, och tvingas fokusera på komprimerade shower för skolturnéer i improviserade utrymmen, även om resultatet som i detta fall kan bli väldigt lyckat.
Lördageftermiddag i tryggt rum
En stor del av lördageftermiddagen tillbringade jag i och med den andra av festivalens två performativa installationer: Antonia Atarahs Don’t Thank for the Food. Atarah kan efter sin huvudroll i vinterhalvårets Svenskis-långkörare Ronja Röverdotter räknas till den svenska teaterhimlens klarast lysande nya stjärnor, själv är jag också bekant med henne sedan min intervju med henne vintern 2023 om mångfalden, och bristen på den, inom det finländska och finlandssvenska teaterfältet.
Don’t thank for the food, som jag också tidigare sett uppföras i en mindre version på Teaterhögskolan i Helsingfors, beskrivs som ett “polycentriskt BIPOC*-vardagsrum” (*Black Indigenous Person of Color) som undersöker frågor om identitet och tillhörighet genom fokus på omvårdnad, mat och vila. Precis som i Hibernation figurerar hängande lakan: de skapar omedelbara associationer till en mjuk, välkomnande säng men fungerar samtidigt som banderoller för slagord.
Atarah har tillsammans med sin arbetsgrupp och samarbetspartner (POC-lukupiiri, Muudi och Good Hair Day) tagit Kulturmagasinet Victor i besittning. Dörren pryds av ett citat av den afroamerikanska poeten och aktivisten Tricia Hersey: “I don’t want a seat at the table of the oppressor. I want a blanket and a pillow down by the ocean. I want to rest.” (Min översättning: “Jag vill inte ha en egen plats vid förtryckarens bord. Jag vill ha en filt och en kudde nere vid havet. Jag vill vila.)
Den som minns Tomas Janssons några år gamla intervju med mig och tre andra finlandssvenska kritiker för Yle minns kanske också att det här med vila som radikal politisk handling är en attityd och ett tankesätt som jag själv ibland lite tagit spjärn mot. Därför utmanar verket på ett intressant sätt mig och min kritik. Något som står klart från början är att Atarah och hennes arbetsgrupp minsann inte vilat eller sparat på krutet då de byggt upp sin installation. De har jobbat riktigt hårt, vilket på ett sätt också understryker min poäng: vilan är aldrig universell, det måste alltid finnas eller ha funnits någon som sliter eller slitit för att vi andra ska kunna ta det lugnt. Därför är det svårt att använda den som fundament för en universalistisk politik.
Installationsföreställningen Don’t thank for the food var uppbyggd med flera olika samarbetspartners.
Mjuka och hårda utmaningar
Däremot fungerar Don’t Thank for the Food riktigt bra för att illustrera att ett lugnt, vackert och vilsamt utrymme kan fungera oväntat bra som miljö för att brottas med svåra, utmanande frågor om sin egen identitet och maktposition. När man själv känner sig stressad, hungrig, trött eller obekväm är det särskilt svårt att kritiskt granska sina egna privilegier och se andras verklighet som den är.
Under arbetsprocessens gång har Don’t Thank for the Food i allt högre grad tagit skepnaden av en “miniatyrfestival innuti festivalen”, som en av de inblandade skämtsamt uttrycker det. En av programpunkterna är en liten, intim live-spelning av skådespelaren och musikern Soila Shah, enligt henne själv hennes livs andra spelning (den första var på samma plats, på fredagen). Uppbackad av en gitarrist (Veikka Kalavainen) levererar hon fyra egenskrivna låtar i ett dunkelt upplyst rum där publiken lyssnar sittande eller liggande på fluffiga kuddhögar. Det känns som ett ombonat pyjamasparty, men plötsligt mitt i myset låser sig sångerskans blick fast i min, och jag känner plötsligt hur den ursinniga kompromisslösa texten, om rasism och arrogans, om olycklig kärlek och bittert hat, skär som en kniv genom mitt medvetande. Det är obekvämt, rentav svårt att hålla kvar blicken, men lika svårt att slita loss den, jag är som hypnotiserad tills den sista tonen klingar ut.
Även de mest mjuka och ombonade miljöer kan erbjuda tillfällen för utmaningar och för abrupta stämningsskiften alltså.
Besökare fick också chansen att smaka på delikat ghanansk mat tillagad av kockarna Linus Atarah och Nana Thompson.
En intressant kontrast till torsdagskvällens Porn Horror Musical: som jag redan nämnt hade de hårda obekväma bänkarna en paradoxalt lindrande effekt på mitt dåliga samvete och obekvämhet över att placeras i rollen som porrtittare och exploatör av utnyttjade kroppar. På samma sätt gjorde den fysiska bekvämheten, skönheten och de goda dofterna jag omgavs av i Don’t Thank for the Food mig mer sårbar och mottaglig för (själv)kritisk rannsakan av min identitet och position.
“Headliner” på lördag
Det känns som det har varit något av en tradition under de år som jag besökt Hangö Teaterträff att runda av festivalen med ett internationellt gästspel i Hangö Gymnasiums auditorium på lördag kväll. För årets “headliner” stod rikssvenska Anna Vnuk, Sandra Medina och Lisen Rosell med sin föreställning You Want It Darker. Namnet, och Leonard Cohen-citatet i programtexten till trots lyste den kanadensiske skalden mestadels med sin frånvaro i verket. Däremot sken jag upp som en sol genast då jag hörde intromusiken som spelade medan vi bänkade oss: en underbart kitschig medeltida trubadurversion av Shakiras “Hips Don’t Lie”.
Det som följde var vad jag närmast kan beskriva som en teaterversion av det populära Instagram-kontot @weirdmedivalguys som för en distraktionshungrig online-publik samlar och presenterar bisarra illustrationer från medeltida manuskript. Blodtörstiga kaniner, fruktträd stinna av hängande penisattrapper, mässingshorn som blåses in i och ut ur underliv. Som pricken på i:et satt en bloddrypande komisk hämdfantasi riktad mot känslokalla socialbyråkrater. Den träffade lika pricksäkert i Orpo-Finland som i Tidö-Sverige.
Även om verket kanske inte nådde upp helt till samma brännande samhällskritiska nivå som förra årets lördagspjäs, Jaha Koos fullkomligt briljanta Cuckoo, bjöd den i alla fall på tillfällen till välgörande skratt. Det är dessutom alltid lyckosamt att få se scenkonst som så exakt råkar kretsa kring ens intressen.
Utmaningar av och för ny duo
Årets festival var den sista för den nuvarande konstnärliga ledarduon, Jonas Welander och Tom Rejström. Nästa år tas stafettpinnen över av Emelie Zilliacus och Martin Paul, bekanta bland annat från Glitcher och Porn Horror Musical. “Det här är ju redan så bra, hoppas dom inte ändrar på någonting!” Så lyder en halvt skämtsam, halvt allvarlig anonym kommentar då det sol- och ölmosiga teaterfolket börjar packa sig hemåt under söndag eftermiddag.
Jag kan ärligt och entusiastiskt skriva under ett gott avgångsbetyg till Welander och Rejström: efter att ha rapporterat om och från flertalet av de teaterträffar duon stått för kan jag konstatera att den genomsnittliga kvaliteten på kurateringen av så väl inhemska som internationella produktioner varit hög och att de praktiska arrangemangen åtminstone för min del funkat smärtfritt vare sig jag deltagit som enbart journalist eller som en del av programmet. Och för att få vara lite sentimental (och rucka lite på Carolines princip): jag må inte älska all teater, men Hangö teaterträff älskar jag nog.
Men den andra delen av det anonyma citatet, förhoppningen, vänder jag mig emot. Jag hoppas nog inte att Zilliacus och Paul “inte ska ändra på någonting”. Här väger jag in Carolines ord om utmaning. Om det är något som Zilliacus och Paul med råge bevisat att de kan, både med Porn Horror Musical och annars, är det att utmana och ruska om den samtida finlandssvenska teatern. Om detta skvallrar här senast den komiska anekdoten som via diverse genvägar når mig om en tung finlandssvensk profil inom den etablerade mainstream-teatern och hens minst sagt avmätta reaktion på utsvävningarna i Brankis-studion, tyvärr under en annan visning än den jag själv såg.
Alla trivs inte på Hangö teaterträff, men för dem som gör det har festivalen blivit en utpräglad trygghetszon. Och trygghetszoner kan, som vi sett, också vara en bra plats för att anta utmaningar. Om det är något jag själv önskar mig av Zilliacus och Paul är det att teaterträffen i deras händer kan fortsätta att både ta emot och bjuda på utmaningar, även om det innebär förändringar, och det är en önskan jag tror att just de två har ypperliga förutsättningar att kunna uppfylla.
Det råder ekonomiskt kärva tider i Finland, i kulturpolitiken och rent allmänt för alla de olika del- och korttidsanställda och frilansare som befolkar också kulturfältet. Bekanta i branschen berättar om avslagna stipendier, jobbrist och sinande anslag över hela fältet. I en sådan situation kan det hända att ambitionen att bevara allt som det varit är hopplös också fast man skulle vilja. Utmaningar tenderar att dyka upp i horisonten vare sig man vill det eller inte. Att upprätthålla en trygghetszon kräver resurser och hårt arbete. Oavsett i vilken kurs den nya duon väljer att styra festivalen kommer den att innebära inte bara tillfällen att själva utmana, utan också gott om både väntade och oväntade utmaningar.
Foto: Emma Reijonen
