Kan du tänka dig en värld utan män? Det kanske är att gå långt, men om du tänker dig att alla män vore osynliga, ett slags skuggor vars närvaro möjligen kan anas indirekt men som själva aldrig kommer till synes? För somliga en dröm, för de flesta av oss ännu en mardröm.
Så har det emellertid varit för kvinnorna i konsthistorien. Länge syntes de endast – och gärna avklätt – som motiv i konstverken. I konsthistorien var de frånvarande som upphovspersoner. De var passiva objekt snarare än kreativa subjekt.
När Ernst Gombrichs The Story of Art utkom för första gången 1960 omnämnde den inte en enda kvinnlig konstnär. Med senare utgåvor infogades enstaka namn, men Gombrichs bok förblev tämligen representativ särskilt när det gäller konsten före modernismen.
Med djupare studier av 1900-talskonsten har de kvinnliga konstnärernas insatser blivit svårare att förbigå. Under de senaste tjugo åren har bilden märkbart förändras. När Linda Nochlin publicerade sin essä ”Why have there been no great women artists” I ArtNews 1971 blev genomslaget enormt och texten citeras flitigt ännu ett halvsekel senare.
Har det blivit bättre? Delvis, även om mångfaldsperspektiven ännu saknas på många museer inte minst här i Finland (enligt OECD ett även i övrigt starkt könssegregerat land), inbegripet en medveten könsjämlikhet i utställningsprogrammen.
Internationellt har dock rader av stora utställningar uppmärksammat kvinnliga konstnärer, från impressionismen och framåt. Venedigbiennalens gigantiska huvudutställningar 2022 uppmärksammade i huvudsak kvinnliga konstnärer och konstnärer från geografiska och sociala periferier. Viktiga utställningar har även gjorts kring impressionismens, modernismens, surrealismens och fotografins kvinnor, samtidigt som förbigångna konstnärskap lyfts fram. Men jämlik är inte konsten, så länge världen i övrigt inte är jämlik.
Med en blinkning mot Gombrich skrev konsthistorikern, mediaarbetaren och bloggaren Katy Hessel häromåret boken The Story of Art Without Men (2022) – på bokens omslag har de två sista orden tryckts nästan osynliga. Alltså: en konsthistoria utan manliga konstnärer – hur fungerar det?
Med en blinkning mot Gombrich skrev konsthistorikern, mediaarbetaren och bloggaren Katy Hessel häromåret boken The Story of Art Without Men (2022) – på bokens omslag har de två sista orden tryckts nästan osynliga. Alltså: en konsthistoria utan manliga konstnärer – hur fungerar det?
Det är i utgångsläget ett intressant grepp, men också problematiskt. När nu så många händelser, epoker och enskilda verk är så knutna till män och manligt dominerade grupperingar – från konstakademier till utställningsjuryer och avantgardegrupperingar – då finns det ganska mycket tomrum som behöver fyllas ut med sammanhang.
Hessel lyfter fram konstnärer från renässansen till idag, namn för namn, och nämner också hur pass många kvinnliga konstnärer som förefaller ha verkat under olika tider och på olika platser. Det framgår hur knuten konst är till ”nätverk”, traditioner och sammanhang. Så var Bologna på grund av öppnare attityder och en avvikande historia en plats där hundratals kvinnliga konstnärer kunde arbeta professionellt. Likaså erbjöd Flanderns och Tysklands starka bildkonstindustri med tonvikt på verkstäder som producerade för en stark borgerlig marknad goda möjligheter för kvinnor att verka.
Men begränsningarna är uppenbara: kvinnor verkade inom mindre prestigefyllda genrer som porträtt, landskap och stilleben, medan männen ensamma dominerade det historiska och mytologiska måleriet.
Hessel har skrivit en lättillgänglig bok för en bred läsekrets. I praktiken fungerar den som en uppslagsbok där man i texten hittar konstnärer som de flesta av oss inte hört talas om – främst i den äldre konsten, jag förmodar att allmänbildningen omfattar de mest kända kvinnliga konstnärerna från 1900-talet.
Däremellan blir det enstaka rader och stycken om historiska, sociala och lokala sammanhang. Det gör också att konstnärerna svävar som i ett tyngdlöst rum. Det blir för enkelt hopvispade exposéer, när sammanhangen hade behövts för att kompensera frånvaron av det konsthistoriska skyddsnät som annars finns till hands för den här typen av framställningar.
Man får sig med andra ord många konstnärsnamn till livs, men mycket djupare än så borrar inte texten.
Här hade krävts en betydligt mer kollektivt betonad text, som kunnat gå på djupet med det samhälle, de mentaliteter, de sociala och andra omständigheter som omgav alla de konstnärer som trots allt verkade och ofta hade stor uppbackning i sin samtid, men som marginaliserades i en senare skriven konsthistoria.
Nu vet vi att det fanns många framgångsrika kvinnliga konstnärer som omsider hamnade i historisk skugga. Hur denna marginalisering gått till, dess mekanismer, och konstruktionen av den moderna ”konsthistorien” – som är en sen uppfinning, knappast äldre än det sena 1800-talet (Heinrich Wölfflin brukar nämnas som dess fader) – är avgörande för att förstå den produktion av glömska och marginalisering den är medskyldig till.
Kvinnornas konsthistoria är förtjänt av en betydligt mer djupgående undersökning.
