Extrem metal i sensommaren – för extrem? 

55

Death och black metal dominerade på Hellsinki Metal Festival – inte med helt okontroversiella inslag.

En ny metalfestival i Helsingfors har dykt upp som alternativ till Tuska. Hellsinki Metal Festival erbjuder mera extrem metal än Tuska-festivalen som ordnas tidigare under sommaren. Under 2 festivaldagar kom sammanlagt 16 000 människor för att titta på band som Avantasia, Satyricon, Meshuggah och Kreator. 

Hellsinki ordnas i år vid Helsingfors ishall i Tölö, där själva ishallen används som en inomhusscen och den stora parkeringsplatsen för två större scener. Flera matställen och barer var uppsatta i festivalområdets olika hörn. Matpriserna var några euro billigare än på Tuska, men dryckerna hade samma pris. För trötta ben fanns det mycket sittplatser vid inomhuscenen. I ishallen fanns även en basar med vinylplattor, konst och annat krimskrams. Ett V.I.P.-område (eller R.I.P. som det heter på Hellsinki) fanns för de som hade fyrk att bränna.

Opera och death metal

Det första band jag såg var Terrorizer, ett amerikanskt death/grindcore-band från Kalifornien. Basisten David Vincent och trummisen Pete Sandoval spelade på Hellsinki 2023 i ett annat band, I Am Morbid. Terrorizer spelade alla låtar från World Downfall (1989), som handlar om korrupta system och maktstrukturer som leder till katastrofer som krig, svält och fattigdom. Skivan spelades in under Reagan-Thatcher-eran, och är en brutal frontalattack mot tidens politiska klimat. Låtarna, som i huvudsak skrevs av bandets tidigare frontman Oscar Garcia, har en rebellisk vänsterattityd som påminner om brittiska Napalm Death, men av någon orsak har bandet anställt en sångare som jag har märkt att stöder Trump och lutar högerut på många sätt, vilket står i kontrast till vänster-attityden. Terrorizer var som helhet inte lika strålande som förra årets I Am Morbid-konsert, som jag än idag minns som otroligt bra. Pluspoäng till bandet för att de slutade spela för att kolla om en säkerhetsvakt som svimmade var okej.

Mer klassiska death metal-band stod på menyn den dagen, med vackra namn som Massacre, Cadaver och Obscura. Det bästa giget av dessa var Massacre från Florida; de hade förutom maffiga gitarriff en balanserad mix och fick igång en stor moshpit. Den fartfyllda energin passade bra för denna sorts ”old-school” death metal. En av de mest minnesvärda stunderna under spelningen var då bandet lurade publiken genom att spela en bit av den omtyckta Slayer-sången ”Raining Blood” som avslutades tvärt då sångaren Kam Lee ropade ”Psych!”. Publiken hurrade över skämtet och fler egna låtar följde.

Death metal-konserterna fick mig att tänka på varför vissa människor gillar denna slags musik så mycket. För min egen del skulle jag främst säga att death metal har bra riff, komplexa sångstrukturer och mycket energi, men jag märkte också under Hellsinki att det finns en spännande kontakt mellan banden och publiken och att musiken gestaltar något skrämmande som publiken tillsammans kan möta och bearbeta genom musiken. I Massacres fall gäller det utomjordiska monster ur författaren H.P. Lovecrafts fantasi, för Terrorizer världskriser.

Då jag efter all death metal vandrade runt råkade jag bevittna något alldeles bisarrt. Nära inomhusscenen fanns nämligen en wrestlingring, där matcher arrangerades mellan konserterna. I en av matcherna ställdes två stereotypiska ”metal warriors” mot en duo, där en var klädd i latexdräkt. Stridens fåniga brottningstekniker hörde till det mest absurda jag sett och jag skonar er läsare från ytterligare beskrivningar av vad latexkillen gjorde.

Mot kvällen skedde ett byte av genre då Satyricon från Norge spelade på den mindre utomhusscenen. Satyricon var en ganska ny bekantskap för mig, och hade ett unikt sound där black metal och pop-rock kombineras för att skapa något folk kallar för black n’ roll. Bandet såg ut att ha roligt efter en fem års turnépaus, och mixen var bra. De tog inte heller sin musik på överdrivet allvar som vissa andra metalband. Folk som vill ha sin black metal så ”trve kvlt” som möjligt gillar säkert inte detta band så mycket, men de som lyssnat på många metalgenrer kan ha det lättare att njuta av Satyricons egendomliga musik.

Tobias Sammets Avantasia hade många, inklusive jag, väntat mycket på. Den stora produktionen hade stora videoskärmar och teaterlik koreografi. Utifrån Sammets och gästsångarnas insats kunde man tro att de var utbildade skådespelare. Avantasia gav en enastående konsert, eller opera kan man nästan kalla det, med mycket allsång och glädje i publiken. Bandet kommer till Finland på nytt nästa år, vilket power metal-fans inte vill missa.

Back in Black Metal

”I saw these metal people… They were all in black!” hör jag på Tölös gator medan jag återigen går till festivalen. 

Trots att metalkulturens anhängare kan verka skrämmande eller aggressiva utgående från musiken och klädkoden, tenderar de flesta metalfans att vara trevliga och respektfulla. Hellsinkis publik var på särskilt gott humör under lördagen, till skillnad från fredagen då folk verkade lite sura. Det fanns mycket skräp på golvet inne i ishallen under fredagen. Kanske det berodde på festivalens tidpunkt på sensommaren, med folk som snart ska tillbaka på jobb eller kanske berodde det på att för många band av samma subgenre spelade i rad. Intressant nog var alla ordningsvakter mycket trevligare än dem man ser i Helsingfors kollektivtrafik. Några av dem arbetade på årets Tuska också. 

Fredagen hade mycket death metal, och under lördagen var det black metal som gällde. Först ut var finländsk black/death metal i form av Havukruunu och Insomnium. Båda var nya för mig och framförde fina, melodiska låtar som publiken gillade mycket. Havukruunus musik fick mig att visualisera stora vinterskogar där olika slags starka känslor förmedlas. Senare spelade black metal-figuren Abbath från Norge klassiska Immortal-låtar sminkad i corpse paint. Bandet hade god energi, men det var svårt för mig att höra det mesta av setet då vinden drog mycket av ljudet med sig. De långa sångerna från albumet At the Heart of Winter rockade ändå hårt oavsett ljudkvaliteten.

Det fanns också power metal på lördagens program, vilket var bra för att balansera de andra metalstilarna. Tyska heavy metal-drottningen Doro Pesch (vars namn påminner alltför mycket om ett telefonmärke för pensionärer) framförde positiv metal på huvudscenen och fick en stor del av publiken på gott humör, särskilt då hennes band spelade två covers av Judas Priest. Trots att många i publiken inte var så bekanta med hennes musik gick den hem. Det var också trevligt att se Bill Hudson på gitarr. Han spelade förra året i tidigare nämnda I Am Morbid. På den lilla scenen körde HammerFall från Sverige mer lättsmält power metal, med förstärkning av rikligt med pyroteknik. HammerFall var kanske det mest genretypiska power metal-bandet under festivalen, men publiken såg ut att tycka om deras show.

Mot kvällen gällde thrash metal i form av Kreator och Meshuggah. Tyska Kreator har spelat flitigt i Finland under de senaste åren på grund av bandets finländska gitarrist Sami Yli-Sirniö. Bandet hade bra koreografi men gömde sig av någon orsak bakom stora högtalare på den redan högt uppsatta huvudscenen så det var svårt att se vad de höll på med. Dessutom hade huvudscenens videoskärmar som gör det lättare att se banden flyttats till den mindre utomhusscenen. Jag hade sett dem för två år sedan på Tuska så jag tog en längre paus under deras set.

Meshuggah från Sverige är väldigt populära i Finland. Många, inklusive jag, väntade med spänning på deras uppträdande. De hade en mångsidig konsert med både nya och äldre sånger, som i kombination med en ljusshow som aktivt hade anpassats i enlighet med musiken gjorde ett fint intryck på publiken. Trummisen Tomas Haake spelade ofattbart komplexa rytmer med händer och fötter; han hör till de bästa trummisarna jag någonsin sett. Jag rekommenderar dock att se Meshuggah inomhus, man upplever den speciella ljusshowen bättre i mörker.

Ännu ett band återstod under Hellsinki 2024, och jag hade funderat fram och tillbaka på om jag alls skulle se det. Mayhem från Norge är ett äldre black metal-band som haft en minst sagt turbulent och våldsam historia på 90-talet. En av de tidigare medlemmarna var ökända Varg Vikernes, som 1993 mördade bandets gitarrist Øystein Aarseth, och bandet kopplades till flera av de kyrkbränningar som ägde rum i Norge i början av 1990-talet. Idag kan man säga att bandet lugnat ner sig, och de bevisat kriminella medlemmarna finns inte med i dagens upplaga av Mayhem. Det finns ändå bevis från intervjuer att vissa nuvarande medlemmar åtminstone för många år sedan haft högerextrema åsikter. Jag beslöt mig ändå för att se bandet. Musiken var ganska traditionell black metal men sångaren Attila Csicar gjorde ett bra jobb. 

Att göra en åtskillnad mellan musiken och artisten hör till de stora debatterna som jag ofta funderat över under åren då jag lyssnat på metal – det finns flertalet metalband vars medlemmar uttryckt kontroversiella åsikter eller har en historia av tvivelaktiga handlingar. Vissa argumenterar att musiken är något helt annat än artistens politiska åsikter, och därmed bryr de sig inte om vem artisterna stöder politiskt – se Roland Barthes klassiska tes om frikopplandet av konstnären från konsten. Det största problemet med det här är att när du köper musiken och uppmärksammar den hjälper du också artisten. Personligen kan jag inte njuta av musiken om jag vet att artisten är en hemsk person. Att se Mayhem i sin nutida upplaga är på gränsen till att vara politiskt problematiskt. Även om bandet i dag inte är uttalat rasistiskt eller högerextremt, går det inte att frikoppla det från dess historia, eller från de åsikter som också dess nuvarande medlemmar tidigare har uttryckt. Vill man bidra till att skapa ett mer inkluderande och humanistiskt samhälle, bör man fundera på till vilken grad man kan koppla loss konsten från dess skapare, i de fall som konstnären aktivt motarbetar eller har motarbetat inklusion och humanism. 

I år var det igen många väldigt fina konserter på Hellsinki. Men jag saknar några element som var närvarande första året. Då uppträdde lite fler av mina favoritband, som Emperor, Voivod och Blind Guardian, och upplägget var inte så koncentrerat till black- och death metal. Jag trivdes lite bättre på Tuska i år också, även om jag träffade trevliga vänner och fotografer på Hellsinki. Jag hoppas att nästa års version av Hellsinki Metal Festival har ett mer varierat urval band samt färre suspekta artister, och att man satsar mer på trivseln.

Foto: Wim Zilliacus