Manuset i Åbo Svenska Teaters handbollspjäs misslyckas med att säga något insiktsfullt om tävlingssamhället, men ensemblen och arbetsgruppen säger genom sitt samarbete desto mer, skriver Janne Wass i Ny Tids första av två recensioner av Förlorarna.
När ridån går upp över Åbo Svenska Teaters stora scen kan man nästan känna doften av gympasalen, eller på hederlig finlandssvenska, jumppasalen. För det här är finlandssvenskt så det förslår: handboll. I taket har ljusdesignern Antti Niitemaa hängt de förhatliga lysrör som vi alla minns från hallar av det här slaget, komplett med den där ena irriterande lampan som blinkar oavbrutet.
Lika bekant känns det då skådespelarna äntrar scenen för uppvärmning och stretchning, alla i sina egna funderingar, nynnande på olika låtar som tillsammans med de trerandiga Adidasdräkterna för tankarna till min egen barn- och ungdom på 90-talet. Kakafonin utmynnar småningom i en snygg accapellaversion av Opus gamla slagdänga ”Live is Life”, som kommer att bli soundtracket för föreställningen.
Förlorarna, i regi av isländska Hallveig Kristin Eiriksdotter, är en föreställning som enligt egen utsago vill ”undersöka idrottsplanen som en plats där samhällets hierarkier framstår som starkast ”och utforska tävlingssamhället med utgångspunkt i idrotten – i det här fallet alltså genom handbollen. Det är tvivelaktigt om föreställningen verkligen lyckas i det här uppsåtet, men faktum är att det inte spelar så stor roll.
Teak-vibbar
Allt från scenbilden till det dramaturgiska greppet andas slutarbete från Teaterhögskolan, snarare än ÅST:s stora scen, tänker jag då föreställningen har pågått i tio minuter. Då vet jag ännu inte att det faktiskt är precis det som det är fråga om: Eiriksdotter studerar regi vid Teaterhögskolan i Helsingfors och detta är mycket riktigt hennes slutarbete. Det samma är fallet för scenografen Riku Suvitie och ljuddesignern Tuuli Kainulainen, som också gjort ett utmärkt jobb med musikarrangemanget. Om det här är ett utslag för experimentvilja och risktagning av den nya teaterchefen Kira-Emmi Pohtokari, så är det mycket välkommet.
Manuskriptet är utarbetat med så kallad devising-metod, och baserar sig på intervjuer med personer med kopplingar till handboll, samt arbetsgruppens egna erfarenheter av grenen, idrott och livet.
Genuint roligt
Snarare än en sammanhängande pjäs känns Förlorarna som en revy med handbollen som röd tråd. Det är lätt absurdistiskt och framför allt är det genuint roligt. Föreställningen blixtrar ställvis till och belyser smärtpunkter i idrottsgemenskapen, som speciellt i lilla Svenskfinland gärna ska vara mysig och gemytlig och där föräldrar och familj förväntas dra sitt strå till stacken för ”det egna laget”. En av mina favoritscener är då Daniela Franzells föreningsmammas bak av mockarutor förvandlas till en idrottsprestation som ivrigt refereras i realtid av Ingemar Raukola och Julia Korander. Mitt i stormen av elvispar, äggskal och mjöldamm dyker Jerry Wahlforss tränare upp och påpekar att Inger i grannföreningen minsann gjorde veganska lyxmockarutor, hon. En annan guldklimp är då Ingmar Bergmans Döden (Korander) plötsligt dyker upp och Samuel Karlsson föreslår att de spelar handboll.
Lekfullhet
Det finns en tydlig ansats till att säga något om konkurrenssamhället, om drömmarna om att bli en vinnare, inte bara på sportplanen utan även i livet. Exakt vad det är föreställningen vill säga förblir ändå grumligt.
Det märkliga är att grumligheten inte stör nämnvärt. Många av de enskilda scenerna är såpass festliga att de i sig är nog för att bära föreställningen. Helheten blir i det här fallet inte större än komponenterna, men när komponenterna i sig är så bra, fungerar det på något märkligt sätt ändå. Eiriksdotter och dramaturgen Per Ehrström för i föreställningen in en lekfullhet och lätthet som man kunde önska att man oftare skulle se också i idrottsvärlden, där vinna-eller-försvinna-mentaliteten tyvärr ofta invaderar tillvaron redan på juniornivå. Som Ehrström skriver i programbladet: ”Vår föreställning är inte en pjäs i traditionell bemärkelse utan snarare en lekfull studie av spelet.”
Stark ensemble
Den här uppenbart lekfulla attityden till arbetet färgar av sig på föreställningen. Det förefaller som om skådespelarna har roligt på scenen, och det smittar av sig på publiken. Publikkontakten känns naturlig, och då publiken engageras i föreställningen är det inte, som ofta, präglat av en känsla av utmaning eller osäkerhet, utan det blir en genuin inbjudan att komma med och leka.
Uppfattningen jag får av att se Förlorarna är att Åbo Svenska Teaters ensemble av förhållandevis unga skådespelare trivs tillsammans och är trygga i varandra. Julia Korander har uppenbarligen skadat knät inför premiären och tillbringar hela pjäsen på kryckor. Det är ett styrkebevis för ensemblen och arbetsgruppen att det här inte hämmar föreställningen det minsta. I en scen där det behövs en fysisk prestation plockas helt enkelt scenteknikern Niklas Grönholm in som Koranders ersättare medan Korander, i ett fall där verkligheten imiterar konsten, får sätta sig på avbytarbänken.
Förlorarna lyckas kanske helt omedvetet säga något om vinnare och förlorare i konkurrenssamhället genom själva arbetsprocessen och genom den utstrålning av kravlös kollaboration och skaparglädje som genomsyrar verket. I en intervju i Ny Tid 9/2024 sa teaterchefen Pohtokari ungefär att det till teaterns väsen hör att man ska ta risker och våga satsa utan att veta om slutresultatet blir en framgång eller inte. Förlorarna ärar detta uttalande. Jag må inte komma hem från teatersalongen med några nya insikter om konkurrenssamhället, men jag kommer hem glad. Och om verkligheten är den att skådespelarna på ÅST avskyr varandra så får jag bara berömma dem för fantastiskt skådespelararbete.
Foto: Pette Rissanen/ÅST
Åbo Svenska Teater: Förlorarna. Koncept & regi: Hallveig Kristin Eririksdotter. Dramaturgi: Per Ehrström. Scenografi, kostym, videodesign: Riku Suvitie. Ljuddesign, musikarrangemang: Tuuli Kainulainen. Ljusdesign: Antti Niitemaa. På scenen: Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander, Ingemar Raukola, Jerry Wahlforss (& Niklas Grönholm). Spelas på ÅST:s stora scen till 31.12.2024.
