Den sovjetiske författaren Andrej Platonov beskrev med en illa dold ironi de allra vanligaste människornas predikament. Robert Myhreld presenterar en säregen författare.
Min kära Marija! Jag gratulerar dig på födelsedagen. Det känns tungt att det redan är andra året som jag inte kan tillbringa den dagen tillsammans med dig. Du vet hur mycket jag älskar dig. Nu vill jag ännu en gång säga till dig att du för mig har varit den allra käraste människan och den enda kvinnan som i mina ögon alltid har varit underbart vacker, och så kommer det att förbli tills jag dör …
Ovan är ur det sista brevet som en då tuberkulossjuk Andrej Platonov från sjukhussängen sände till sin livslånga kärlek, –Maria Aleksandrovna Kashintseva. De hade gift sig 1921 och var med varandra fram till Platonovs frånfälle den femte januari 1951.
Smuts och arbete
Platonov föddes 1899 i närheten av Voronezh, ett gott stycke bort från Moskva. Platonov var äldst i en syskonskara på elva barn och började tidigt att arbeta, exempelvis som rörgjutare i en fabrik. I ett tidigt kärleksömmande brev till sin framtida hustru skriver Platonov att han ”växte upp i smuts och arbete”.
Ett preludium till hans fortsatta levnad som inte sällan gick i moll.
Vidare skriver Platonov till sin fru hur mycket han tänker på henne, sin dotter och sonen som dött ung. Sonen Plato hade dragit på sig tuberkulos under en några år lång vistelse i ett arbetsläger. Varför han greps och dömdes är inte fastställt, men 1938 var en tid då det något diffusa ”kontrarevolutionär verksamhet” var en vanlig kategorisering när makten ville göra sig av med människor. I det här fallet antagligen för att komma åt Platonov. Denne skriver till Nikolaj -Ivanovitj, chef på säkerhetspolisen NKVD, att ”eftersom min son är en minderårig yngling ber jag er enträget, att han blir frisläppt eller att han släpps och jag får gå i borgen för honom – med vilka garantier som helst från min sida.” Sonen kom sedermera att släppas i förtid efter insatser från personer med inflytande, bara för att dö tre år senare. Tuberkulos var även vad Platonov kom att dö av där i sjukhussängen, antagligen smittad av sin son ”Totik”.
Produktiv skribent
Andrej var 18 år när revolutionen bröt ut. Han kom enligt egen utsago att vara revolutionen och brytningen med det gamla trogen livet igenom, även om han många gånger föll i onåd. Kanske kan man också skriva: trots att han många gånger föll i onåd. Han bedrev ingenjörs-studier och skrev om vartannat. Han författade artiklar om de mest skilda områden: Allt från politik, olika filosofiska ämnen och litteratur till sex, guds död och arbetskraftens organisering. Samtidigt skrev han poesi och små berättelser vilka mottogs positivt. Han verkade som krigskorrespondent under inbördeskriget, en roll han också kom att inneha under andra världskriget.
”Skurk”, ”tandlösa kvickhuvud”, ”taskspelare” och ”detta är det nya livets dumbom och usling”. Det var några av de adjektiv Josef Stalin, möjligtvis världshistoriens mest skrämmande textbedömare, skrev i marginalen när han senare läste en text av Andrej Platonov. Många har förundrats över att han inte slutade sina dagar i Lubjankas källare eller dog svält-, nackskotts- eller frost-döden i Kolyma. Stalin lät trots allt sin son dö i ett tyskt fångläger efter att ha vägrat en fångutväxling där en tysk officer skulle gå åt andra hållet. En finkänslighet avseende liv eller icke-liv verkar inte ha varit hans adelsmärke.
”Skurk”, ”tandlösa kvickhuvud”, ”taskspelare” och ”detta är det nya livets dumbom och usling”. Det var några av de adjektiv Josef Stalin, möjligtvis världshistoriens mest skrämmande textbedömare, skrev i marginalen när han senare läste en text av Andrej Platonov.
Sträng redaktör
Platonov var en synnerligen produktiv, arbetsam och slitstark individ. Brevboken Jag har genomlevt livet, som sett dagens ljus tack vare redaktören Natalja Kornijenko, är ett stycke närmast överväldigande arbete satt på pränt. Kornijenko inleder med ett matnyttigt förord som placerar Platonov i sitt historiska sammanhang, men som i sanningens namn stundom får läsaren att tro att det är ett förord tillägnat Aleksandr Pusjkin givet sitt omfång. Samlingen innehåller brev från 1920–50 och har kontextualiserande och förklarande fotnoter vilka är längre än en novell. Boken innehåller brev till Platonovs fru, dotter och son men även olika redaktioner, bokförlag, kamrater, Kamraten, Maximilian Gorkij med flera.
I breven framstår Platonov inte som en person som faller och självdör till följd av motlut och menföre. För motgång kom han att stöta på – hans alster kom tidigt att stöta på patrull. Nämnda redaktioner och förlag antog med tiden hans alster mer sällan. De föll utanför den givna ramen för vad som skulle, eller snarare kunde, skrivas. Till några kritiker kom han att respondera med följande ord: ”Nu har däremot ert sedesamma tjut fått mig att ännu mer tänka att det inte är ni utan jag ensam som har rätt.”
Platonov var själv en sträng och lite lustig redaktör, här för Röd Landsbygd där han arbetade:
3 september 1920, Voronezj
Till Människosonen. Dikten »Musans nycker« är skriven som ett vittnesbörd om att musan inte är beroende av magen. Men om ni är en proletärpoet borde ni för egen del inte vara beroende av Musan: hon är en gammal padda.
A. P
Till Margarita Jasnaja, Voronezj. Ni skickar lyriska dikter. På brevets andra del skulle jag ha svarat utförligt, om ni hade skrivit er adress, men det går inte att överlasta tidningen, så därför svarar jag kort: nej, jag håller inte med. Jag kan motbevisa er och det skall jag också göra. Brevets slut är obegripligt, det verkar som om ni gör er lustig. Jag skall ändå svara allvarligt: en människa måste eftersträva att förena sig med alla, och inte bara med en enda. Däri ligger proletariatets moral. Men ni är ju en borgerlighetens dotter, full av kättja, leda, hat mot många och kärlek till en enda.
A. Platonov
Just vad som är proletariatets moral är ett tema i hans framtida verk.
Till Den luttrade. Trots att ni antagligen är proletär skickade ni ett verk som är uppenbart borgerligt och blottlägger den forna tidens innersta väsen. Snart skall vi gå ut i den stora striden mot er.
A. Platonov
Illa dold ironi
Trots en hygglig start på sin författargärning, gick det alltså snabbt utför. Han saknade tillhörigheten i en större gruppering författare eller nära vänskaper med andra inom litteraturvärlden mäktiga personer. Meritokrati var inte vad som premierades. Han led ofta av fattigdom och bostadsproblem var en ständig olägenhet. Han skriver till en presumtivt hjälpande hand att det
har råkat bli så att jag, en människa som redan har arbetat mycket och åstadkommit ett och annat, en frisk människa med kunskaper inom ett antal olika områden, har blivit arbetslös.
Ungefär hälften av hans alster kom att publiceras under hans livstid och mötte, som nämnts, inte sällan av häftig kritik. Platonov fann sig inte sällan stå alldeles ensam med endast sin fru bakom ryggen. Han kom att uppmärksammas av den oantastbara litteraturnestorn Maxim Gorkij, författaren som ingen vare sig innan eller efter kunnat golva när det kommer till att i detalj beskriva människo-plytens fysionomier. Gorkij såg emellertid lika tydligt Platonovs talang, som han insåg det omöjliga i vad talangen frambragte. Det var lika delar ytterst talangfullt som vanartigt. Han kunde inte hjälpa honom.
Läser man Platonovs texter är det inte helt oförståeligt: han beskrev med en inte alls väl dold ironi de allra vanligaste människornas predikament. Han skrev som han lärde och i egenskap av jordförbättrare reste han vida runt i Sovjetunionen och såg somt som andra författare inte gjorde. Han avtecknade det han såg med ord och paketerade det som prosa. Och vad han sett var inte det som Moskva hade hoppats på.
Finessrikt språk
Liksom allt av Platonov som finns översatt till svenska är brevboken utgiven på Ersatz och översatt av Kajsa Öberg Lindsten. Undantaget är en tidig utgåva av Tjevengur som när den publicerades 1973 gick under titeln Don Quijote- i revolutionen. Idag skulle översättningen kunna kallas bristfällig, men det kommer sig främst av att mycket nytt material kommit i ljuset i takt med att Sovjetunionens permafrost tinade. Tjevengur publicerades aldrig i sin helhet under Platonovs liv annat än som brottstycken i olika tidningar.
Övriga titlar som svidat om från rysk till svensk språkdräkt är Grundgropen, Lyckliga- Moskva och Dzjan. Så sent som i höst kom en novellsamling ut. Det är tacksamt att läsare som framförallt läser på svenska får denna möjlighet.
Platonov är svåröversatt, men Öberg Lindsten ska enligt kunniga ha gjort ett bra jobb. Platonov har ett finessrikt sätt att skriva som inte sällan är hiskeligt roligt samtidigt som böckerna utgör en tidsskildring som gifter sig väl med exempelvis Varlam Sjalamovs Kolyma-berättelser (Se Ny Tid 11/2023).
Det behövs ingen nagelfararläsning för att finna några utmärkande drag i Platonovs skrivande: Den tidigare nämnda ironin, humorn och det närmast alltför samvetsgranna påvisandet av ett socialistiskt system som inte tycks leva upp till vad man hoppats på. Lyckliga Moskva, där Moskva både är namnet på protagonisten och på staden, var stundom ett försök att på ett övertydligt vis blidka makten. Det nya sköna målades upp, men utdraget nedan är ett närmast överdrivet exempel på varför det gick sådär…
Moskva Tjestnova blev förvånad när hon fick veta detta; hon kunde inte förstå varför människorna klängde sig fast vid bostadskooperativet, kontoret, intygen och den lilla lyckans lokala behov och tröttade ut sig själva med struntsaker … när lidandets eviga gåtor ännu återstod att lösa.
Boken blev för övrigt aldrig färdigskriven, men till fägnad för framtiden får vi trots allt veta att ”regnvädren var lika långa och trista som i den tidiga barndomen, under kapitalismen.”
Platonov och djuren
I Dzjan konkretiseras i text proletariatets moral, alltså att människan ska söka förena sig med alla, som han skrev som svar till den redan nämnda insändaren. Boken tillkom efter att Platonov 1934 skickats iväg med andra författare för att skriva positivt hållna alster om Turkmenistan. Det var trots allt tioårs-jubileum för införlivandet i det kommunistiska väldet och det skulle uppmärksammas i de allra mest hedrande kulörer.
Stalinisten Nazar Tjagatajev sänds i romanen för att finna och sammanföra folket kallat Dzjan – själ – bestående av en mängd folkslag där leverne snarare än börd var den gemensamma nämnaren. Tjagatajev skulle införliva Dzjan i den kommunistiska sfären. Det är ett luggslitet och erbarmligt och hungrigt folk, som lever därför att de lever. De har inte hunnit avlära sig att andas. De gnetar på, benknotorna gnider sig mot varandra. Det gnisslar. Också en musik kan man tänka sig. Den fattiges toner.
Platonov närmade sig djuren på ett egenartat vis och drog sig inte från att göra en björn till medhjälpare i en smedja i berättelsen om grundgropen. I Dzjan ställer sig Tjagatajev frågande inför att
den sanna entusiasmen bara skulle finnas i det mänskliga hjärtat, och denna tanke var inskränkt och ogrundad, för i ögonen på en sköldpadda fanns det tankfullhet och i en slånbärsbuske fanns det väldoft; vilket innebar att det fanns en stor inre värdighet i deras existens…
Och senare följer en kamel på gränsen till andra sidan efter honom av den enda anledningen att den inte ville bli lämnad ensam och få tråkigt. Den tittade länge på honom ”spänd och uppmärksam, redo att börja gråta eller le och plågad av sin oförmåga att göra detta.”
Det starka och det svaga
Vad kan man ta med sig från en läsning av Andrej Platonov? Man kan sluta sig till att han genomförde ett envist arbete för socialismen. Många menar detta. Genom skrivandet och arbetet ute i regionerna. Men man kan också se att skrivandet inte sällan påvisade byggfusket i den sovjetiska samhällsbygganden. Att en revolution helt visst är något materiellt, men också något som måste immaterialiseras i vars och ens bröst. För Platonov var detta uppenbart, och hans skrivande kom att försätta honom i en omöjlig situation. Han skrev sant där Makten ville läsa tillrättalagt, vilket åsamkade honom idel svårigheter. Att han ändå fortsatte med detta förfaringssätt fram till sin naturliga död kan eftervärlden vara tacksam för, men lämnar också frågan öppen för var och en att besvara: Vad drev honom?
Joseph Brodsky har skrivit att det som kännetecknar en stor författare är att denne vidgar ens medvetande och ”visar en människa vid förtvivlans rand en öppning, ett mönster att följa.”
När man läser Platonov är det inte sällan man lyfter blicken och ser kärleksfullare på omvärlden; man förstår åtminstone för en kort stund att vi inget vet om människorna runt omkring oss; att de döljer mer än de visar. Han visar det svaga i människan, liksom det starka och vad varje enskild är i stånd i att göra – ensam eller med andra.
Andrej Platonov ska åtskilliga gånger ha menat att avslutningen inte finns i litteraturen, utan i livet. Vilken avslutning som åsyftas går att idissla, men jag tänker mig att det har att göra med vår nästa.
Foto: Wikimedia Commons
