Hösttankar om bokmässan

Du och jag ska inte prata väder, men vi gör ett undantag. Denna torsdag bringar oss en vindstilla höstlik uppenbarelse utanför våra fönster. Hösten som jag föredrar den. Luften känns fri och inbjudande; sval och inte motsträvig. Ondskan långt bort.

Så sträcker sig då munterheten på sig efter sin vila och undrar ”Hur många sådana här ögonblick kommer vi åter uppleva?”

Jag borde stannat kvar, där, utomhus, mitt i hösten. Höst inne Mässan är något annat. Vad vet jag inte, men jag har mina aningar. Kommer man tidigt är det inte knökat med folk. Man hinner talas vid med författare, förläggare och kulturintresserade vänner. Bokmässan som nod. Det är fint, det fyller en viktig funktion. Hur som helst är alla överens om hur man bör bete sig. Röra sig i makligt tempo, be om ursäkt om man går in i någon…

Jag hinner gå vilse, hamnar bland buskar och evenemang anpassade för barn. Stannade inte länge. Sökte mig till pressrummet, kaffemaskinen fungerar inte. Ska begiva mig ned på mässgolvet igen. Finner ett studieförbund som bjuder på habilt kaffe och jag kan beklaga mig över att mitt CSN-stöd sedan länge är förbrukat.

*

Träffar en kamrat. Han har varit på många seminarier nu på förmiddagen. Exemplariskt. Jag har inte varit vid ett enda. Morgondagen viger jag åt slikt. Sitta still, lyssna, fundera, skriva. Bidra till den här kolumnen eller vad vi ska kalla den.

Såg Dick Harrison. En gång sa jag efter ett seminarium att han borde börja kommentera fotboll. Rappt språk, tappar inte ord, tydligt och myndigt. Oklart om han uppskattade mitt förslag.

Fiskat in några böcker som kanske blir recenserade. Dessa beslut sker långt ovanför mitt pall.

Ta hand om er, där ute, tills vi hörs igen i morgon.