Hella Wuolijoki passerade i går sin 65 födelsedag och det skulle knappast finnas anledning att fästa sig vid det, ty själv går hon mot en alltmer blommande ungdomlighet — trots sjukdom, trots politisk förföljelse trots den landsbygdsexil på gården i Jokela, där hon sedan några månader vistas som rekonvalescent. Hennes renässansartat otroliga, sunda och starka personlighet klarar allt och hennes okuvliga vitalitet trotsar sjukdomar, vilka utan misskund skulle bryta svagare naturer, Nu har hon de senaste månaderna hämtat sig och är redan mitt uppe i nya litterära planer och arbeten. Och det är inte litet just nu: tre teater-pjeser plus en ny memoarbok.
Vi skall här inte rekapitulera hennes märkliga levnadsbana och mångskiftande livsverk. Hon svarar nog för tre duktiga karlar. Som affärsman. Som dramatiker med tiotals pjeser och kanske hundratals radiohörspel. Som politiker under kritiska tider: politisk emissarie, tukthusfånge, riksdagsman. Som vår hittills största radiochef. Som impulsiv personlighet i alla skiften. Hon är helt enkelt ett mirakel, som lyckas med allt hon företar sig. Hennes balsacska vitalitet bryter ner alla hinder och till sin kulturella och litterära kvalitet fogar hon dessutom en överlägsen praktisk organisationsförmåga.
Hella Wuolijoki har förstått att väcka och stimulera – också motståndare och fiender. Alla torde dock erkänna att hon är en av vårt lands märkligaste dramaturger och en av de ytterst få som vunnit internationell ryktbarhet, en röst på kontinentens scener. Men en man bör inte låta hennes betydelse som organisatör, som dramatiker och författare, som politiker, som kulturpersonlighet, skymma hennes betydelse som ideologisk socialist. Det hör till de märkligaste dragen hos detta mångskiftande, rika gemyt att hon städse bevarat och vidareutvecklat en konsekvent och vidsynt socialistisk åskådning. Hennes intelligens har spänt över vida regioner av vår tids idéutveckling men hon har städse bevarat si ideologiska kontinuitet, Bland hennes läromästare finns de stora socialistiska klassiska skriftställarna och det har hjälpt henne till en vidsyn som ytterst få av hennes samtida presterat.
Ny Tid hyllar i Hella Wuolijoki ett framstegsvänligt kraftverk, som elektrifierat vårt lands offentliga liv under decennier. Särskilt efter kriget, då hon hade radion som sitt instrument, konkurrerade hennes upplysande verksamhet skarpt med självaste Imatra. Ugglor och andra ljusskygga individer tyckte inte om det. Och i sinom tid avkopplades Wuolijoki-fallet. Nu åtnjuter vi åter den sedvanliga provinsiella vidsynen, litet förbeskad av förgrämd efterhitlerism, Men Hella har dock lyst och bränt och hon har förvisso icke lyst och bränt sina kol förgäves. Vi väntar på nya fyrverkerier och vi vet att hon låter det gå lös igen.
Text: Atos Wirtanen
Foto: CC/Wikimedia Commons
