Pedofilen, möjligen i sällskap av den prostituerade, har blivit en smärtpunkt för sexualiteten i den moderna världen.

Runtom i Europa har misstänkta pedofiler fått sina hem vandaliserade. Människor med samma namn har fått sina husväggar nedsprejade. I Wales förstördes en sydafrikansk läkares hem, tills polisen sa att barnläkare (pediatrician) inte är detsamma som barnskändare (pedophile).

I fängelserna står pedofilerna lägst i status på en oskriven, irrationell skala. Att tvinga vuxen sex på ett oförstående barn är ett allvarligt brott, ja. Men då är det väl i alla fall så att barnmissbrukares offer genom lång och smärtsam terapi kan återvända till ett normalt liv. Det kan däremot inte en mördares offer.

Det måste råda nån modern förvirring kring sexualiteten, när uttryckligen pedofilerna väcker en sån vrede. Det är kanske en reaktion på att sex, i en redan rätt så föråldrad frigörelseretorik, inte bör underkastas gränser och tabun. När det sedan gäller ett barn exploderar nånting sedan med desto större kraft.

Den moderna människan betraktas närmast som sexuellt osårbar så snart hon har fyllt 16 – förutsatt att det inte handlar om tvång eller våld. Men så är det ju inte. Sex är fortfarande, trots alla våra spelregler och allmänna schyssthet, ett rum för osynliga maktspel. Man kan lyfta, upptäcka och vårda, och man kan rycka upp med rötterna, allt medan åskådarna säger att det är vuxna människor som gör saker av fri vilja.

Det är banalt att hävda att man inte på sexualitetens område behöver skydda också vuxna för varandra. Det gör samhället ju också i övrigt i samhället, genom sed, norm och lag, begynnandes från att Ellos tar tillbaka det som man köpte både på nyktert huvud och av fri vilja. Kring den mytiska pedofilen är vi tillbaka i ruta ett. Där lever vi i en nyviktorianism där det gäller att hålla händerna i knät, inte titta, inte röra och inte ge signaler som kan tolkas som sexuella. Har vi kommit nånvart alls då?