Missförstå mig inte. Jag kommer från ett hem där Mannerheim hängde på väggen och röd färg förekom endast under julen. Men ändå … Den musik jag bäst minns från min barndom är just arbetarsången. När KOM-gänget nu stämmer upp, väller hela 70-talet tillbaka, förgyllt av det selektivt dåliga minnet vi alla har om den gamla ”goda” tiden. Jag kan till och med känna stanken av Mannerheimvägens trafik, oförstörd av katalysatorer och biodiesel. Den hade till och med en smak. Man kände den djupt nere i svalget, speciellt på vintern.

Tiderna var mera politiska då. Det anade även ett litet barn. Jag brukade titta i smyg från köksfönstret på de marscherande massorna med sina eldröda fanor på första maj. Min kompis fick alltid en påse jordnötter av sin mamma den dagen, så hon kunde ”slänga nötter åt kommunistaporna”. Jag fick inga nötter, men det var underförstått, att man inte skulle ha något med det packet att skaffa. En annan vän hade i sin oskuld en dag gått till sin mamma och bett att få gå med i pionjärerna, för hon gillade uniformen. Hon fick stryk, om jag minns rätt. Åtminstone förstod hon att inte nämna pionjärerna en gång till.

Kanske det var smaken av den förbjudna frukten. Kanske var det bara det, att Finland var ganska jävla gråtråkigt på den tiden, men jag var fascinerad av de konstiga, färggranna människorna. Den känslan! När man hör sångerna ser man framför sig de stolta, trotsiga, sanntroende kommunisterna. Alla lika övertygade om att revolutionen ligger precis bakom knuten …

Kompilationen innehåller smakprov i kronologisk ordning från alla KOM-skivor utom en. Första skivan börjar med kampsångens crême de la crême – tolkad av hela KOM-kören. Passion och volym är viktigare än det tekniska i sjungandet. Här finns Internationalen, Chile, Chile, Chile och Warschawjanka med många fler.

De nyare låtarna från pjäser och musikaler från 80-talet framförs av diverse solister med eller utan stöd av kören, bland andra Sinikka Sokka, Rea Mauranen, Kaisa Korhonen och Pekka Milonoff. Budskapet är mera diffust, stämningen melankolisk. Man får intrycket att de åldrande idealisterna blivit överrumplade av realism. Troligen har de slutat marschera, skaffat sig bostadslån och märkt att monogami ändå i längden är mindre tärande än fri kärlek. Hur som helst är tonen mera dämpad, uppgiven. Därtill ingår fyra tonsatta dikter av Pentti Saarikoski. Lite krystat. Allra värst blir det alldeles på slutet. Fyra julsånger. Trots att de är långt ifrån morsgrisar och bjällerklang, utgör de nog något av ett antiklimax.

Över lag ger paketet en trevlig genomskärning av musiken under KOM-teaterns dryga tre decennier; från röd kamp till stämningsfulla ballader och några svängigare stycken – såsom Tuulisella terassilla, med text av Arto Melleri. Innehållet är ojämnt, men det reflekterar väl bara verkligheten. Inte oväntat har Kaj Chydenius sin slev i de flesta soppor. Troligen hittar den här samlingsskivan hem till gamla nostalgiker, men det vore ju roligt ifall även unga hittade den. De skulle kanske förstå sina föräldrar lite bättre.