Biografen fylls av män. Det vankas krigsfilm.

En grupp unga pojkar skrivs in till militärtjänstgöring. En är elak. En är hård. En har en tjej han inte legat med. Det är åttiotal och de ryska pojkarna skall till Afghanistan.

– Ni är ingenting! Ni är skit!, skriker kaptenen till dem. De lär sig skjuta, krypa och springa långt. Deras khakifärgade uniformer är mörka av svett. Allt är som de borde vara. Och pojkarna vill helst av allt bara åka hem.

Kanske är 9:e kompaniet ett försök av regissören Feodor Bondartjuk att förklara krigets meningslöshet och tristess. Ett tafatt sådant. Det är en film om en grupp män som har det ganska tråkigt. Det händer inte speciellt mycket. Halva filmen, den del som utspelar sig på träningslägret går på sparlåga. Långa utdragna scener.

Sedan blir det motsatsen, och allför mycket. En orgie i våld och meningslös död.

Klippen är ibland konstiga och ologiska. Som när gruppen under träningen intagit en kulle. Kampen för att ta sig upp blir deras väg mot att bli män. De jublar och… klipp… en anna tid, en annan dag och kaptenen skäller ut dem. Jag sitter som ett frågetecken.

Soldatjargong med sexskämt, sprit och sentimentalitet.

– Krig är vackert, säger en soldat.

Jo, det är vackert. Gula berg och blå himmel. Trötta fårade ansikten i kvällsljus. Färgglada explosioner. Men vackert utan känsla. Den platta dialogen gör rollpersoner och landskap lika platta. Detta till trots har filmen sålt guld i Ryssland. Det är den första filmen efter Sovjetunionens fall som dragit in mer än 20 miljoner dollar.

När någon gör en film om Afghanistan väntar jag mig någon sorts problematisering. Vad hände egntligen där på åttiotalet? När Sovjetunionen var i landet och talibanerna fick hjälp från väst. När Usama bin Ladin var god.

Kanske känns det otillräckligt för att afghanerna är en hord elakingar med skägg och palestinasjal som uppfostrats till terrorister sedan barnsben. I ett krig så aktuellt men så okänt som det här kan man inte vara ensidig. Vilka var afghanerna? Och vad gjorde Sovjetunionen egentligen där?

Det är visserligen trevligt att få se de små soldaterna. Brickorna i spelet. Det tycker jag om. Se hur de tänker och pratar. Inget nytt, men trevligt. Men en film om de små soldaterna omöjliggör inte de större perspektiven. När en officer håller historielektion för oss och soldaterna har regissören en chans, om än krystad, men den går om intet. Allt vi får lära oss är att i Afghanistan, där är de muslimer.

9:e kompaniet (9 rota). Regi: Feodor Bondartjuk. Filmen är delvis finskproducerad. Premiär i Helsingfors 3.3.2006.