Berättelsen börjar från första andetaget. Vi föds in i några människors pågående berättelser, samtidigt som vi börjar samla instrument för att en dag själva berätta våra egna. Sedan börjar tävlingen om utrymmet. Vems erfarenheter får komma fram och vems kvävs av någon annans? Vilka är de berättelser som får synas och höras i Finland idag?

Pjäsen Sorsastaja (Andjägaren), skriven av skådespelarna Amira Khalifa, Kaisla Löyttyjärvi, Jani Toivola och Henry Hanikka i samarbete med författaren Pirkko Saisio, gör en spelöppning mot större polyfoni. Själv står man där inför dilemmat. Ska man bedöma Sorsastaja endast som ett från sina kontexter fristående konstverk, eller ska man ta tillfället i akt och lyfta fram de frågeställningar som pjäsen ofrånkomligen väcker?

Låt oss riskera och kontextualisera:

I september 2005 satt Lahtis stadsteater upp musikalen Leyla och Daniel – en musikal om kärlek över gränserna. På pjäsens websidor sägs att den handlar om ’kulturkrockar’, och att musiken bär ”orientaliska drag”, men så vitt jag förstått har ingen med annan etnisk bakgrund varit inblandad i varken arbetsprocess eller pjäs. I huvudrollen som Leyla försågs den etniskt finska skådespelerskan bara med några extra varv kajal runt ögonen. Var det fördomsfullhet? Eller de facto en verklig antirasismgärning?

Senaste höst hade jag en intressant diskussion med ett par personer som jobbar med nya scenkonstformer på Riksteatern i Sverige. Jag berättade om musikalen och kajalen, varpå den ena utbrast ”Nämen man behöver ju inte vara bög för att spela bög på scenen”. Visserligen – men ibland är redan det ett lyxperspektiv. Först måste man kunna vara bög och föreställa bög på scenen. Sen kommer kampen om att man inte ska behöva vara det. Och kanske är Sorsastaja på Willensaunas scen just det första steget i denna riktning: fyra mörkhyade finnar som spelar fyra mörkhyade finnar, och två homosexuella som spelar två homosexuella. Något har också hänt med publiken. Bredvid mig sitter ett äldre finskt par, framför mig ett gäng mörkhyade tonårskillar och bakom mig två finlandssvenska flickor i trettioårsåldern. Längre bort kvinnor i slöja och homosexuella par.

 

Att definiera sig själv

Scenen står öde, så när som på ett stort antal barbiedockor. Tiotals står prydligt lutade mot väggen, och ännu fler sitter uppradade på hyllorna av ett skåp. En barbiedocka sitter ensam längst framme vid scenkanten. Man påminns om hur många småflickors första konstruerade världar såg ut. Det var ”barbiedockorna”, och ”den svarta barbien”. Sedan gör de fyra skådespelarna entré. Musik: Soul sista’. Klädsel: svarta lackskor, svarta frackar, svarta hattar. Dans, spex och rytmer. Regissören Pirkko Saisio stiger upp på scenen och frågar: Är det här alltså vad ni vill göra? Svar: Nej, men det är det här som andra vill att vi ska göra, vara uppsluppna, dansanta, med rytmen i blodet och det där ordet. Den gemensamma faktorn som leder fram till: ”allright, låt oss börja i Afrika”. Därmed hoppar föreställningen rakt in i jargongen om identitet, etnicitet och vem-får-definiera-vem.

Medan skådespelarna så småningom skalar av sig rollerna och byter om till egna kläder hjälps de åt att gestalta situationer där de själva tvingats representera ett annorlundaskap som få av dem kan relatera till. Det är tonåringen Jani som första gången hittar fotot på en svart man och sin mamma i en byrålåda. Det är 3-årige Henry i sjömansdräkt som får ett vapen riktat mot sitt huvud när en full man som återvänt från andjakten säger: ”Vad satan är det där? Såna där borde skjutas!” Det är Kaisla vars intellektuella föräldrar bemöter dotterns ångest genom att säga att ”neger” etymologiskt inte betyder något värre än ”en som bor vid Niger-floden”. Det är Amira och hennes vänner i simhallen, och det krampaktiga skrattet när Amira in i det sista vägrar inse att vännerna egentligen mobbar henne. Rasismen återfinns på alla ställen, från Stockmanns delikatessdisk till den nattliga kön som ringlar utanför korvkiosken.

Det är också fem berättelser om hem. Fyra där fäderna existerar endast i form av gulnade fotografier, där de tafatta mödrarna skuldbelagt sig själv och förädlat sitt martyrskap, eller förträngt sin egen smärta så långt att varje försök till kommunikation leder byte av samtalsämne. I det femte hemmet – Pirkko Saisios – lever skräcken att lilla Pirkko ska tro att hon är en pojke eftersom hon insisterar på att gå klädd i keps i stället för mössa i virkad spets.

Fyra av skådespelarna har fäder från Afrika och mödrar från Finland. Alla är födda i Finland, och ingen har någonsin varit i Afrika. Två är homosexuella. Mycket sker just i spänningsfältet mellan det gemensamma och det individuella. Amira säger sig ogilla när främmande svarta personer kommer och sätter sig bredvid henne i bussen och ler som om det fanns något automatiskt samförstånd dem emellan. Hon erkänner att hon är misstänksam mot svarta när hon är utomlands. Jani avslöjar att han tycker utvecklingsstörda är obehagliga, för att de inte inordnar sig i hans estetiska kriterier. Upplevelser av rasism gör en inte själv fri från fördomar. För ett ögonblick är scenen deras, berättelsen deras, och så kommer stunden av självdefinition. Vilka är då orden? Amira väljer ”mörkhyad finländare”, Jani ”afrofinländare”, Kaisla ”finsk, svart, kvinna”, Henry ”mulatt” och Pirkko ”homo”.

 

Kalevala som mothistoria

Andra akten speglar den första genom berättelsen om Kullervo i Kalevala. Amira, iklädd finsk folkdräkt, spelar blockflöjt, Jani virvlar omkring i kjol medan Henry – fortfarande iklädd sin sjömansdräkt – spelar trumma. Kaisla reciterar ur eposet Berättelsen om pojken som skickas bort och säljs som slav, hans beslut att en dag hämnas, ilskan mot Gud som lät ett sådant barn komma till världen, skvallrar om att misstänksamheten mot annorlundaskap är djupt rotad också i vår mytologi.

 

Gode Gud, du borde aldrig, aldrig mer i människolivet

Skapa något barn så nödställt, så i allo övergivet,

Utan fader, utan moder, utan vård och stöd i världen,

Som den stackars Kullervoinen blev av dig, o Herre, danad,

Lik en mås, som mitt bland trutar hamnat på ett skär i havet!

 

Andra akten har fått en hel del kritik, och visst gör den pjäsen onödigt lång. Å andra sidan förstår man att det är ett angeläget principiellt projekt att lyfta in Kalevala, den ultimata finländska nationalrekvisitan, för att göra den relevant även i denna kontext. Det blir ett exempel på hur mytologin används som en uppsättning teman och symboler som kan plockas isär och plockas ihop i nya kombinationer för att tjäna nya syften. Mycket av brutaliteten, ilskan och hatet i den första akten framträder också tydligare när den framkallas i ljuset av Kullervos historia. Med spjutspetsar inborrade genom magen dör de, och i slutscenen ligger livlösa blonda barbiedockor och döda svarta skådespelare huller om buller. Så slutar berättelsen på scenen. Om man backar ett steg i fokus slutar berättelsen på ett helt annat sätt: skådespelarna reser sig och möter ihållande applåder, visslingar och stående ovationer.