Det är tidig morgon när bussen kör in i flyktinglägret nära gränsen till Sudan och stannar utanför baracken som tjänstgör som skola. Runt om oss brinner en mängd små eldar. Lågorna dansar och lyser upp området precis lika vildsint och ineffektivt som eldflugor. Man kan ana lerhyddorna, men bara om man vet att de är där. Skolan och hälsostationen är ett lite kompaktare mörker, och där det blåa mörkret övergår i svart finns bergen. Bakom bergen finns Sudan.

Det är ett tiotal flyktingar som står och huttrar utanför baracken. Att det kan vara så kallt i Afrika! De lyckligt lottade bland männen har avlagda täckjackor av skandinavisk modell, kvinnorna har tunna, urblekta bomullsklänningar, ungarna har ett rep runt magen. Jag har aldrig begripit vad repet ska vara bra för, men som så mycket annat är det sånt man slutar ifrågasätta efter ett tag. Hemma i Sudan hade mammorna skinn att fästa runt repet, här finns inget, så ungarna har endast rep, eller i bästa fall söndriga t-skjortor som skydd mot solen. Oberoende av t-skjortorna har de flesta barnen kvar ett rep runt magen. Det är det enda konkreta arvet från Sudan – de flesta barn under femton år har aldrig sett sitt hemland.

Men nu ska det bli ändring. Det är över ett och ett halvt år sedan fredsavtalet i Södra Sudan undertecknades, den nationella hjälten, en rebell vid namnet Garang, har hunnit både komma till makten och (sex månader senare) störta till marken och dö. Situationen har ”stabiliserats”, det är den politiskt korrekta terminologin.

–Vi vill hem, säger flyktingarna som struntar i det politiskt korrekta och vill hem för att hacka sina bopålar i marken innan någon annan lägger beslag på de bördigaste områdena.

– Vi vill hem för (att) vi är trötta på att vara här.

Det låter ungefär likadant i alla flyktingläger i länderna som omger Sudan. Det är en kombination av genuin vilja att bygga upp ett nytt land, uppgivenhet, rädsla för att bli utslängda och skräck för att någon annan hinner först. Nästan alla jag talat med svär på att de kommer från området med de fetaste djuren och bördigaste markerna. Med tanke på att det mest är olika typer av öken på andra sidan gränsen, har jag svårt att se de blomstrande fälten framför mig, men de finns i deras drömmar. Och vad annat kan ett land byggas av?

 

Jag har suttit på otaliga möten, oftast på defensiven för att vi inte lyckats skriva under avtalet med de bägge ländernas regeringar, för att veterinären som ska vaccinera djuren inte dykt upp, för att bussarna är rostiga eller för att regnet spolat bort vägen. Flyktingarna morrar och säger att om vi inte lyckas fixa så de kommer hem snart, så tar de sina djur och sina halmtak och går. Djuren i Sudan tillhör någon annan och halm finns inte, det vet de. Lerhyddorna går inte att transportera. Vi påpekar att det inte finns vatten, mat eller skolor i deras hemområden i Sudan, och de grymtar till svar.

De lokala myndigheterna sparkar bakut och säger att det faktiskt inte finns någon halm på den här sidan gränsen heller och att taken ska bli kvar. Vi påpekar, igen, att det åtminstone finns mat och vatten på den här sidan, och kompromissen blir att halmtak äldre än ett år får tas med. De nyaste måste bli kvar, det är en garanti för att allt inte ska försvinna med flyktingarna.

 

Ett par månader senare har alla verkligen fått nog. Byäldstar från varje stam rådgör sinsemellan och säger att nu måste åtminstone ett par av stammarna åka hem.

– Vi promenerade över gränsen, säger de.

– Vi kan gå hem.

Och jag nickar, men påpekar att bara en bråkdel faktiskt klarade av resan senast. Flyktingarna kom hit för ett decennium sedan, mestadels som vandrande skelett. Av alla dem som lämnade södra Sudan var det bara en tredjedel som kom fram. Och då är gränsen mindre än femtio kilometer från lägret. Jag påpekar att vi naturligtvis inte tänker hindra dem som vill vandra sin väg, bergen är utmärkta landmärken, och många har redan lämnat lägren. Orsaken till att de flesta finns kvar, är att det trots allt inte är så enkelt. Det är ju inte bara mänskor, det är oxar och kor och mormors rullstol, och barnens skolböcker, och några kollektiva vävstolar och mat som ska med.

 

Så nu står vi här och stampar i den arla gryningen. Nu är det äntligen dags för den första testgruppen att ta sig hem. De representerar några av de olika stammarna i Sudan, de som är mest ivriga att komma hem. De ska åka med buss på en tur-returresa för att sedan förklara för de andra vad som finns kvar där hemma och vad de behöver ta med sig. Byn de kom från lär visserligen ha försvunnit, men våra kolleger i Sudan har lyckats lokalisera stället med hjälp av två jätteträd som står kvar. Flyktingarna på den här sidan gränsen har kikat på fotot av jätteträden och bekräftat att de kom från det här området. De traditionella domstolarna brukade samlas under ett av träden. Tror de. För att märka ut området har kollegerna i Sudan skrivit namnet på byn med vit målfärg tvärs över stammen. Så vi vet vart vi är på väg. Och vi hoppas att det faktiskt är rätt träd.

Resan beräknas ta tre dagar. Redan efter ett par timmar stannar bussen och vi vadar genom vattenmassorna som översvämmat vägen. Marschfarten är mindre än tio kilometer i timmen, jag börjar allvarligt överväga förslaget att promenera över gränsen. Sedan stöter vi på en välkomstpatrull bestående av fyra unga pojkar med gevär och kalasjnikovs, och jag kommer ihåg varför vi envisades med bussen och de två bilarna.

Det finns inte många byar på vägen, men utanför varenda hydda brinner eldarna. De ser ut som kvarglömda, brinnande tändstickor i öknen. Jag lutar mig mot fönstret och försöker somna om. Spänningen i bussen är kännbar. Det finns inte mycket på vägen, men det verkar som om varenda sten är bekant. Folk tittar ut och pekar. Ytterligare en lägereld. Ytterligare en kilometer. De första stegen på den långa vägen hem.

Skribenten jobbar för UNHCR i Etiopien