1,5K
Att formen och språket är viktiga för Susanne Ringell vet alla som har läst henne. Ofta förundras man mer över den genialt lekfulla formen och formuleringarna än själva innehållet. Hur odramatiskt språket än ter sig så är det som om det utgjorde en egen karaktär i texterna. Strukturen är definitivt en avgörande faktor i Ringells texter, så även denna gång.
En god Havanna – besläktat är till ytan en halvgalen släktskröna. Första halvan av boken består av hårresande roliga och tokiga historier. Ringells alter ego drar den ena fantastiska historien efter den andra om mostrar som råkar ut för blottare, kedjerökande syskon och svenska utedass. Alter egot är en klassisk historieberättare som kan konsten att hålla publiken i sitt grepp.
Fram träder så småningom en arbetarsläkt som består av kvinnor som sliter, skurar och plockar medan männen för det mesta tiger som anti-hjältarna i Kaurismäkis filmer. I kulisserna är illvilliga bryllingar och sysslingar lika upptagna med sina hyss som Emil i Lönneberga.
Jag stannar upp ordentligt först vid den sextonde historien, som bryter munterheten: ”En ung brudgum har plockat liljekonvaljer i en lövad dunge och en gammal man har plockat fram sin hustrus dynvar ur linneskåpet, försiktigt trätt det på sin kudde. Det är så nära han nu kan komma. Initialerna som broderades till deras bröllop har han under kinden, sorgen i hjärtat, natten är lång.”
Bilden av den till synes harmoniska och oförargliga världen raseras så småningom under bokens andra halva. Berättelserna blir allt mer makabra och surrealistiska. De sympatiska släktingarna blir färre samtidigt som språket blir mer lyriskt. Boken avslutas med ett imperativ som låter som något ur Ringells diktsamling Gall eller Våra osynliga väntrum – bokens absolut vackraste rader: ”Dela en flaska vodka mellan dina oförenligheter, dela olika så att var och en får sitt. Minns plötsligt att du är en människa. Hedra din längtans utsträckning, en stund, en kort stund är du här och bär dess namn.”
Så vitt jag kan bedöma så är boken ett slags allegori över livet självt. Det börjar retfullt lättsamt för att sedan urarta i ett anarkistiskt tumult. Boken avslutas förtröstansfullt med den ovan citerade försoningen. I bokens korta berättelser utspelas hela det absurda spektret av liv så som vi med våra bristfälliga sinnen kan uppfatta det. Den svävande känslan av att ha missat något avgörande släpper ändå inte efter en andra läsomgång. Eftersom det är fråga om Susanne Ringell, så är det förmodligen ett tecken på dolda finesser mera än någonting annat.
En god Havanna – besläktat är godnattsagor för vuxna, förmodligen tänkta att läsas på natten i en mjuk fåtölj med en söt cigarr. Det är egentligen mitt enda problem med boken – jag läser varken godnattsagor eller röker cigarrer.
Formatet på hennes nya bok En god Havanna – besläktat avslöjar att Ringell återigen är det knappa språket trogen. Boken är liten, kort och gul som en övermogen mango. Ringells språk är som vanligt insiktsfullt. ”Min svärmor står självfallet på rätt sida av stängslet och håller sin handväska tätt tryckt intill kroppen. Hon är damen hela dagen.” Ringell har den sällsynta förmågan att vrida ur orden all den potential som de verkligen besitter utan att för den sakens skull slösa på dem. Hon kombinerar fördomsfritt nytt och gammalt. Trots det blir rytmen aldrig kantig, den är snarare lyrisk.
Att formen och språket är viktiga för Susanne Ringell vet alla som har läst henne. Ofta förundras man mer över den genialt lekfulla formen och formuleringarna än själva innehållet. Hur odramatiskt språket än ter sig så är det som om det utgjorde en egen karaktär i texterna. Strukturen är definitivt en avgörande faktor i Ringells texter, så även denna gång.
En god Havanna – besläktat är till ytan en halvgalen släktskröna. Första halvan av boken består av hårresande roliga och tokiga historier. Ringells alter ego drar den ena fantastiska historien efter den andra om mostrar som råkar ut för blottare, kedjerökande syskon och svenska utedass. Alter egot är en klassisk historieberättare som kan konsten att hålla publiken i sitt grepp.
Fram träder så småningom en arbetarsläkt som består av kvinnor som sliter, skurar och plockar medan männen för det mesta tiger som anti-hjältarna i Kaurismäkis filmer. I kulisserna är illvilliga bryllingar och sysslingar lika upptagna med sina hyss som Emil i Lönneberga.
Jag stannar upp ordentligt först vid den sextonde historien, som bryter munterheten: ”En ung brudgum har plockat liljekonvaljer i en lövad dunge och en gammal man har plockat fram sin hustrus dynvar ur linneskåpet, försiktigt trätt det på sin kudde. Det är så nära han nu kan komma. Initialerna som broderades till deras bröllop har han under kinden, sorgen i hjärtat, natten är lång.”
Bilden av den till synes harmoniska och oförargliga världen raseras så småningom under bokens andra halva. Berättelserna blir allt mer makabra och surrealistiska. De sympatiska släktingarna blir färre samtidigt som språket blir mer lyriskt. Boken avslutas med ett imperativ som låter som något ur Ringells diktsamling Gall eller Våra osynliga väntrum – bokens absolut vackraste rader: ”Dela en flaska vodka mellan dina oförenligheter, dela olika så att var och en får sitt. Minns plötsligt att du är en människa. Hedra din längtans utsträckning, en stund, en kort stund är du här och bär dess namn.”
Så vitt jag kan bedöma så är boken ett slags allegori över livet självt. Det börjar retfullt lättsamt för att sedan urarta i ett anarkistiskt tumult. Boken avslutas förtröstansfullt med den ovan citerade försoningen. I bokens korta berättelser utspelas hela det absurda spektret av liv så som vi med våra bristfälliga sinnen kan uppfatta det. Den svävande känslan av att ha missat något avgörande släpper ändå inte efter en andra läsomgång. Eftersom det är fråga om Susanne Ringell, så är det förmodligen ett tecken på dolda finesser mera än någonting annat.
En god Havanna – besläktat är godnattsagor för vuxna, förmodligen tänkta att läsas på natten i en mjuk fåtölj med en söt cigarr. Det är egentligen mitt enda problem med boken – jag läser varken godnattsagor eller röker cigarrer.
Susanne Ringell: En god Havanna – besläktat. Söderströms 2006.
Jan Liesaho
