Einar Askestad
Gustafsson & Myrdal blottlägger en samtid som trettio år senare blivit ännu mer aktuell. Med författaren Walter Ljungkvists ord: “Det allmänna är på väg att bli vad det inte borde få bli: det mänskligas nederlag.” Risken för att de intellektuella tystnar, eller än värre, förfaller till självtillräcklighet, blir överhängande. Varken Myrdal eller Gustafson har ju gått fria från detta; båda två har, sannolikt av rena överlevnadsskäl, tvingats retirera. Har de rent av givit upp?
Ansatserna till att stanna vid sin egen förträfflighet, eller att ägna sig åt något slags kompensatoriskt kunskapsinhämtande (i akademisk eller annan form) hotade redan för trettio år sedan, men vem kunde ana att det överhuvudtaget var möjligt att bli så uppblåst och pösig som en Jan Guillou eller Leif G.W. Persson? Graden av intellektuell redbarhet och begåvning är antagligen omvänt proportionell mot benägenheten att ge efter för tidsandan. Medlöperiet är medelmåttans enda framkomliga väg, och en pessimist frågar sig förstås om något styrelseskick kan undkomma denna problematik.
En som aldrig sviktade var Artur Lundkvist. Han angreps från såväl höger som vänster, anklagades för att vara såväl kommunist som reaktionär, erhöll Lenins internationella fredspris och en stol i Svenska Akademien, men aldrig att han förlorade sin blick för det väsentliga och därmed det orättfärdiga i samtiden. “Man kommer inte ifrån ställningstagande och värderingar därför att man undviker dem”, skrev han i en artikel på sjuttiotalet apropå tidens vänsterpopulistiska anti-intellektualism, utan att veta att han bara tre decennier senare skulle ha avfärdats som fundamentalistisk eller naiv för ett sådant uttalande.
I Den onödiga samtiden berättar Gustafsson om hur han sitter och målar en tavla i trädgården. Han betraktar sin granne som bygger en altan, och plötsligt överväldigas han av vad han ser. Skönheten i arbetet, i det lustfyllda, förnöjda arbetet. Samhällets strukturella tvångskaraktär blir i samma ögonblick uppenbarad. Den arbetande som betalar ett pris för att alls få arbeta. Som säljer sig, för att överleva (och den som säljer sig gör det alltid till ett underpris). Liksom slaven är beroende av sin herre, är den arbetande beroende av det system som drar nytta av honom. Detta kallas, med en marxistisk term, för mervärde, och det är detta begrepp som Gustafsson och Myrdal utgår ifrån och kretsar kring i sin bok. Det finns ingen skillnad mellan kapitalism och socialism vad gäller mervärdet, menar Gustafsson, i båda fallen handlar det om ett utnyttjande av den arbetande och en förvanskning av själva arbetet. Myrdal får ägna mycken tankeskärpa till att rädda sin socialism från Gustafssons tunga invändning, och den som vill veta om han lyckas, kan läsa boken.
Kapitalismen har hur som helst trängt allt djupare in i samhället och övertagit medborgarnas verklighet. Hur uppenbart är det inte idag att det aldrig kan ha handlat om människornas bästa? När storföretag med statens goda minne säljs ut till utländska kapitalintressen och arbetet flyttas till andra länder, där arbetskraften är billigare och mervärdet (vinsten) högre; när den politiska och ekonomiska makten flyttas allt längre bort från människorna. Hur kan någon idag undvika att se att våra demokratiska partier, med socialdemokratin i spetsen, tillåtit en utveckling där makten över våra egna liv allt mer tagits ifrån oss? Myrdal citerar en socialdemokratisk riksdagsman som med rörande naivitet råkat avslöja maktens ansikte: “Författarnas hybris tar sig
bl.a. uttryck i att de vädjar över de representativa företrädarnas huvuden till allmänheten.” Hur står det skrivet i vårt lands författning? Att all makt skall utgå ifrån folket? Statsministerns spontana ord om att ett definitivt nej är ett nej tills det blir ett ja, utslungat rakt i ansiktet på det folk han är satt att företräda, talar sitt tydliga språk. Det finns inte ens något behov av att spela charad längre.
“Vi är inte skit!” skriver Gustafsson & Myrdal om och om igen. Det låter som ett mantra, men det kan ju vara sant för det. Artur Lundkvist avslutar en recension i den sedan länge nedlagda Stockholms Tidningen med en fråga som han själv besvarar: “Finns verkligen det sår som Myrdal envisas att strö salt i? Men Myrdal finns och någonstans svider det bestämt.”
Einar Askestad
