1982 grundades en intresseorganisation för kvinnor vid Helsingfors universitet som skulle arbeta för ökad jämställdhet. Då organisationen inledde sin verksamhet stod kvinnorna för sexton procent av disputationerna medan kvinnoforskning var ett främmande fenomen. Tio år senare hade kvinnornas antal bland doktoranderna och på andra poster vid universitet successivt ökat och kvinnoforskningsinstitutet Kristina höll på att grundas vid Helsingfors universitet. ”Helsingfors kvinnliga forskare” satte därför lapp på luckan i början av 1990-talet. – Kvinnornas situation vid universiteten har visserligen ständigt förbättrats och är i dag bättre än tidigare. Men den är ännu inte tillräckligt bra! konstaterar Camilla Wide, t.f. professor i svensk översättning och tolkning. Hon är också styrelsemedlem i Helsingfors kvinnliga forskare som återupplivades i höstas.
– När verksamheten lades ner 1992 trodde man att de problem som då fanns skulle lösas av sin egen kraft då kvinnornas antal blivit tillräckligt stort vid universiteten.

Tiden har visat att problemet till sin natur inte var kvantitativt. Kvinnornas antal är i dag större vid universiteten än någonsin tidigare – 60 procent av grundexamina och ungefär hälften av doktoranderna – men många jämställdhetsproblem har ändå bestått och nya har uppkommit. Som på samhällets andra arenor är det i första hand de strukturella problemen som spökar, då de högre posterna vid universitetet oftast tillfaller män.

Finland hör till de länder där andelen kvinnliga professorer är bland de högsta, men den utgör ändå bara omkring en femtedel av professorskåren. Dessutom är skillnaderna stora fakulteterna emellan, vid juridiska fakulteten utgör de mindre än tio procent.
Anna Rotkirch sammanfattar problemet i sin blogg i inlägget ”Farväl till universitetet” (Jäähyväiset yliopistolle) med konstaterandet att när det bara finns en kvinna i beslutsfattarorganen vacklar jämställdheten. När hon insjuknar eller inte kan närvara vid ett möte, ingriper ingen då man återigen utnämner en man för någon viktig post.
För jämställdhetsarbetet i universitetsvardagen kräver bara lågstadiematematik enligt Rotkirch: man måste kunna räkna på fingrarna. Hur många kvinnor sitter det i den där styrelsen? Hur många valdes för forskartjänsterna? Hur många kvinnor i det där organet, i den där dekantjänsten? En, två, eller noll? skriver hon.
– Kvinnor diskrimineras ofta vid tjänstetillsättning. Det har vi svart på vitt i dag. Vi har samlat in berättelser bland våra medlemmar. I dem finns upprepade exempel på hur kvinnor med högre utbildning förbigås av män med lägre utbildning eller mindre meriter. I vissa exempel har till och med argument som använts mot kvinnliga sökande vid tjänstetillsättning blivit till fördel för manliga sökande, säger i sin tur Wide.
Också vad gäller forskningsfinansieringen finns det gott om exempel på diskriminering. Det framgick under ett seminarium som Helsingfors kvinnliga forskare ordnade för några veckor sedan. Under seminariet ordnades en performance där kvinnliga forskare läste upp sina diskrimineringserfarenheter. – De här berättelserna är ljuskänsliga och kan därför inte tryckas. Den akademiska världen i Finland är liten och man kan riskera att bli utan finansiering om man visar sig vara ”besvärlig”, säger Wide, och återger huvuddragen av en berättelse där en kvinna som gjort grovjobbet vid planeringen av ett omfattande projekt lämnades utanför projektet när det väl beviljats finansiering.

Ett annat stort problem för de anställda vid universiteten i allmänhet och kvinnorna i synnerhet är den stora mängden visstidsanställningar. Universiteten har sedan den ekonomiska krisen under 1990-talet i allt högre grad börjat använda sig av extern finansiering och snuttjobb.
– Enligt arbetsavtalslagen är visstidsjobb tillåtna ifall det är fråga om en tillfällig syssla. Men man måste fråga sig hur det här går ihop med sådana perioder av visstidsanställning som ibland sammanlagt kan räcka tiotals år vid universiteten.
Som bekant passar visstidsanställningarna också dåligt ihop med moderskap. I synnerhet för stipendieforskare innebär moderskapsledigheter problem eftersom socialskyddet för stipendieforskare i Finland i dag är närmast obefintligt.
– Sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet har klimatet på universiteten hårdnat och kraven på effektivitet ökar årligen samtidigt som medlen skärs ner. Kvinnorna har klarat sig sämre i den här effektivitetskonkurrensen.
Undervisningsministeriet arbetar i dag för att kunna skära ner anslagen till universiteten med ytterligare tjugo procent.
– Ändå finns det mer pengar i samhället nu än efter den ekonomiska krisen, påpekar Wide. I dag borde man alltså inte kunna hänvisa till ekonomin när jämställdhet kommer på tal. Dessutom borde det inte vara fult att titulera sig feminist eller att ta emot ett jobb.
– Många kvinnor var länge rädda för stämpeln ”få ett jobb bara för att man är kvinna”.
Det finns i dag en uttömmande jämställdhetsplan på Helsingfors universitetet, där det bland annat står att ”Helsingfors universitet har förbundit sig att i all sin verksamhet främja jämställdhet och motarbeta diskriminering”.
– Alla vackra ord har redan skrivits ner. Nu måste vi bara ses till att de efterföljs.

Utöver den öppna, entydiga könsdiskrimineringen inom den akademiska världen existerar det en dold diskriminering som är betydligt svårare att komma åt.
– Vetenskap går i mycket hög utsträckning ut på kontakter, speciellt efter att man doktorerat. Männen har sådana nätverk medan kvinnor inte har dem. 
Problemet är mera omfattande än man kunde tro. När poster tillsätts vid universitetet väger meriter i form av referee-uppdrag för artiklar, opponentskap och övriga sakkunnig-uppdrag. De här meriterna styrs i ett tidigare skede till män av män. Dessutom utesluter vetenskapens obundenhet öppen granskning av till exempel hur olika forskningsämnen prioriteras.
– Samtidigt har det visat sig att en kvinna ofta behöver till och med tre gånger mer meriter än en man för att bli vald till en post, eller för att ens bli kompetensförklarad för till exempel en professur.
Det är också en av Helsingfors kvinnliga forskares huvuduppgifter, att utgöra ett nätverk för universitetskvinnor inte bara vid Helsingfors universitet, utan inom alla högskolor och forskningsinstitut i huvudstadsregionen.
– Stödfunktionen är viktig. Det är svårt att ensam stå upp emot diskriminering men i grupp går det. 

---

Läs mera: blogit.helsinki.fi/tutkijanaiset