var den ena av tidens kulturella huvudstäder i Europa. I Paris var livet en fest för amerikaner, som Ernest Hemingway, och andra som kunde leva utan större bekymmer på kaféerna in på följande decennium. I Berlin var idyllen långt borta. De sociala och politiska motsättningarna var hårda. Nyinflyttade galiziska judar fick det inte mycket bättre i den nya miljön än de haft det i den gamla. Kommunister och nazister slogs på gatorna.

Kring sekelskiftet hade Wien varit blomstrande kulturstad, till stor del tack vare korsbefruktningen mellan de olika områden som ingick i det habsburgska riket. När riket gick under förlorade också Wien sin glans. Många författare och journalister flyttade till Berlin, och med tiden vidare till Västeuropa när de tyska förhållandena blev omöjliga.

Joseph Roth
var en av dem och hans öde är inte otypiskt. Han härstammade från Brody, en judisk småstad, det habsburgska rikets östligaste utpost, men hade via Lemberg (nuvarande Lviv) flyttat till Wien och vidare, sommaren 1920, till Berlin, som antagligen blev den viktigaste haltpunkten i hans kringflackande liv.
I boken Joseph Roth in Berlin, som samlar en del av det Roth skrivit om den preussiska huvudstaden, konstaterar utgivaren Michael Bienert att Roth inte tyckte om Berlin, men stannade där av ekonomiska skäl. Han blev snabbt en av Weimartysklands bäst betalda journalister och i Berlin fann han också förläggare för sina böcker.
Att han inte var så förtjust i Berlin kan man förstå, det är också i dag svårt att tycka att staden skulle vara pittoresk. Men Berlin innehåller mer komprimerad energi än nästan alla andra metropoler, och antagligen var det inte bara de lämpliga arbetsgivarna utan också den outsinliga mängden motiv för reportage och långa kolumner – feuilleton – som fick Roth att stanna kvar tills hans föraningar om nazisternas maktövertagande fick honom att flytta vidare.
Bienert skriver om feuilleton-genren att kraven på den tiden ställdes högre än i dag – läsarna väntade sig litterära och essäistiska texter av tidlöst värde, det handlade om personliga funderingar med allmängiltigt innehåll. Roth ansåg själv att det var fråga om tidningens viktigaste innehåll, viktigare än ledaren eller den politiska rapporten. ”Jag tecknar tidens anlete. Det är en stor tidnings uppgift.” Bienert verkar också annars tycka att journalistiken var bättre förr, han skriver om den första tidningen i Berlin som Roth fick fast anställning på, Neue Berliner Zeitung, att det ”enligt dåtida begrepp rörde sig om ett bulevardblad, enligt nuvarande om en tidning som fyllde höga anspråk”.

Café Grössenwahn
– café Storhetsvansinne – var det namn som många använde för Café des Westens vid Kurfürstendamm 18/19, nära Bahnhof Zoo som var den viktigaste järnvägsstationen i den västra delen av det delade Berlin. Här etablerade sig Roth genast efter ankomsten till Berlin, här kunde han knyta de kontakter en feuilletonist behövde. Här umgicks målare, författare, journalister och förläggare. Till dem Bienert nämner hör Frank Wedekind, Else Lasker-Schüler, Johannes R Becher, Gottfried Benn, Alfred Döblin, Walter Benjamin, Martin Buber, Oskar Kokoschka och George Grosz. Bland stamgästerna uppkom de expressionistiska tidskrifterna Der Sturm och Die Aktion, liksom också förlaget Malik.
”Café Grössenwahn” var redan kring sekelskiftet Berlins främsta ”författarbörs”, men stängde 1921, så Roth hann inte sitta här så länge. Härifrån flyttade de flesta stamgästerna till Romaniche Café, som var mindre gemytligt, det lär ha påmint om en stationsväntsal. I den största salen väntade mycket riktigt talanger på att bli upptäckta – den kallades ”simbassängen för icke-simkunniga”. Också om ”bassängen för simkunniga” var mindre rymdes där ett filosofbord, ett skulptörsbord, ett kritikerbord, ett dramatikerbord, ett essäistbord, ett journalistbord – tysk organisationsförmåga?
Inte långt därifrån, på Ku-damm 15, låg krogen Mampe-Stube, där Roth år 1932 skrev sin mest kända roman Radetzkymarschen. Bara 300 meter härifrån, i huset Ku-damm 217, tillkom en annan stor roman om Österrike-Ungerns undergång: här arbetadeRobert Musil åren 1931–33 på Mannen utan egenskaper. En slump, men kanske inte helt. Mellankrigstidens exilströmningar förde kontinentens intellektuella i banor som ofta tangerade varandra. Men som individer lär Roth och Musil inte haft många kontakter.

Egon Erwin Kisch
– ursprungligen från Prag. men tyskspråkig också han – stod Roth närmare, de båda var ju ett slags superjournalister som skrev många böcker. Också han frekventerade ”Café Grössenwahn”, även om han såg scenen där med en kritisk blick. Den var enligt honom ”en blandning av överlevande från naturalismen, expressionistiska ynglingar som predikade fadermord, esoteriska mystiker och feuilletonistiska pratmakare med tre namn, rika och hungrande författare, biografer och deras objekt, ministerkandidater och anarkister, stabila försvarare av ’konstens katedral’ mot dem som ’skrev av verkligheten’ och dem som genom att erkänna ’dokumentationens värde’ förberedde ’nya litteraturteorier’.”

Frans Masereel
levde ett lika kringflackande liv som många andra radikala intellektuella tvingades till under mellankrigstiden. Fast till en början var det något de lockades till. Efter kriget hade gränserna blivit mycket lägre och många konstnärer och författare sökte sig till storstäder där de hoppades få kontakt med likasinnade och bli upptäckta. På 30-talet handlade det sedan mera om att fly undan den totalitarism som bredde ut sig över Europa. På 40-talet var alternativen mycket få, Schweiz hade meddelat att båten var full och av en eller annan anledning var det inte så många som tog sig till Sverige, Kurt Tucholsky var en av dem.
Också Masereel, hemma från flanderska Gent, bodde en stor del av 20-talet i Berlin, men det verkar som om han inte var så social som många andra, det finns inte så mycket noterat om honom. Däremot är hans träsnitt från denhär tiden mycket kända, framför allt från de träsnittsromaner – bilder utan text – som han gav ut vid denna tid. En av dem heter Die Stadt och också om staden aldrig anges är det svårt att tänka sig att den inte handlar om Berlin. Det är en hård värld med stora sociala kontraster, och konflikter. Både Die Stadt och andra av Masereels böcker blev med tiden förbjudna av nazisterna.
Masereel samarbetade i Berlin framför allt med George Grosz, som tänkte som han men som uttryckte det på ett annat sätt i luftiga bilder. Ändå har det påpekats att Masereel i sina svarta bildserier uttrycker ett visst hopp om mänskligheten, medan Grosz’ syn på världen var nattsvart.

George Grosz
beskriver i sina memoarer Ein kleines Ja und ein grosses Nein hur snabbt Berlin förvandlas efter kejsardömets fall och fredsslutet: ”Alla s.k. sedliga band upplöstes. En våg av laster, pornografi och prostitution svepte över hela landet. /…/ Ett par unga amerikaner, som i går ännu spelat i ett amerikansk regementsmusikkår kom till Berlin och över en natt försvann alla Wiener salongskapell och förvandlade sig till jazzband. I stället för den första och andra violinisten satt där nu krampaktigt grinande banjospelare och saxofonblåsare. Folk var glada, kolossalt glada över att kriget var slut.” (Man kommer förstås att tänka på Kjell Westös skildring av jazzens landstigning i Helsingfors några år senare.)

Men glädjen
gick snart över. Hyperinflationen åt upp folks pengar.
”Ute marscherade en grupp män i vit skjorta som ropade; ’Deutschland ewrwache! Juda verrecke!’ Efter dem kom en annan grupp som också den marscherade militäriskt i fyramannaled och rytmiskt ropade: ’Heil Moskau, Heil Moskau’. Efteråt låg där alltid någon med inslaget huvud, krossade skenben och ibland bukskott.” Och det skulle bara bli värre.
Grosz berättar också om hur han blev känd. Det var just i Café des Westens, där han en kväll krigsvinstern 1916–17 blev bekant med en Theodor Däubler, som genast skrev en artikel om honom för Weisse Blätter. Det var en intellektuell tidskrift med pacifistisk tendens som i beslöjad form skrev mot kriget och för förståelse mellan folken. Han blev över en natt känd bland udda mänskor:
”Märkliga personer dök upp i min bekantskapskrets: författare, lärda som ägnade sig åt astronomi och var vegetarianer, skulptörer med förföljelsemani, politiker med dolda laster, en intelligent alkoholist som levde på översättningar, målare, musiker och filosofer. Vilken märkvärdig och intressant regnbåge! Nattmänskor var det, många som skuggväxter, som bolmört som nattetid blommar nära gödselhögar och är giftig – många som mullvadar som lever blinda under jorden – andra som ödlor på vilka en bortsliten svans genast växte ut på nytt och som verkade osårbara.”