984
Jag sitter på flyget och skäms. För att dirigera bort tankarna från de utsläpp av växthusgaser min transport förorsakar, koncentrerar jag mig på den plastade måltiden. Trots att allt ätbart redan rumlar runt i mitt matsmältningssystem, tycks volymen material på brickan vara så gott som oförminskad.
Plastskräp åskådliggör allt för tydligt visdomen att det inte existerar något ”bort”, dit vi kan dumpa det vi inte längre vill ha.
Globalisationsivrarna jublar över att jorden blivit så liten tack vare internet och blixtsnabba penningrörelser, men de har rätt också på ett sätt som inte ger upphov till glädjetjut. Vår planet börjar vara alldeles för liten för oss.
Om inte vårt avfall bryts ner av andra livsformer eller enklare kemi, finns skräpet där för alltid. Plast har tillverkats i dryga hundra år i ständigt ökande mängder och förutom en försvinnande liten del som bränts upp finns allt kvar.
Solens UV-strålar bryter ner en sixpackring till finfördelat damm på kanske 400 år, men även detta stoft är fortfarande plast. Ingenting i naturen rår på de polymerer dammet består av. Knappa fem procent av all plast återvinns och årligen tillverkas 60 miljarder ton ny plast. Det finns få ställen på jorden dit plastskräpet inte redan har nått.
På världshaven finns till exempel fem ”virvlar” dit skräp som flyter med strömmarna tenderar att samlas och bilda ett slags flytande avstjälpningsplatser. Sammanlagt täcker skräpansamlingarna en yta på 120 miljoner km2, alltså en fjärdedel av hela jordytan.
Vi har fått se bilder på växande sälungar som sakta kramas ihjäl av sixpackringar; delfiner som drunknar intrasslade i gamla fisknät och albatrossungar som svälter ihjäl när deras tarmar täppts till av plastskräp. Och visst är det individuella lidandet sorgligt att skåda, men den verkliga faran är nästan osynlig.
Råmaterialet som plastankor och nappflaskor tillverkas av är plastkorn inte större än 5 mm. I nordliga Stillahavet flyter det
omkring sex gånger mera plastfragment än plankton. Småpartiklarna hamnar in i näringskedjan då filtrerande organismer och planktonätande fisk får i sig dem som oönskat tilltugg. Plast har förmågan att binda många av de allra giftigaste ämnena, och halterna av toxiner som PCB och DDT på plastgranulat är en miljon gånger högre än i omgivningen.
Som om inte detta vore nog har det också visat sig att flera plastsorter i sig är giftiga. Leverskador och några cancerformer har kopplats samman med diverse plaster. Ftalater som gör PVC-plaster mjuka, har en molekylstruktur som kroppen misstar för estrogen. Många fall av manlig infertilitet anses bero på ftalater som män utsatts för under fosterstadiet. Fiskar som får i sig ftalater utvecklar dubbla könsorgan eller byter kön från hane till hona. Vi behöver inte ens tugga i oss plastkassar för att få ftalater i kroppen – de finns som tillsattsämne i parfym och kosmetika och som en beståndsdel i till exempel iPods och mjuka vibratorer.
Vår makt är enorm. Det att vi kan förstöra våra egna livsförutsättningar på planeten gör oss inte ännu unika bland livsformer, men vi har också förmågan att ta kål på miljoner andra arter av bara farten. Ännu mer unika gör oss vår makt att ändra på den sorgliga utvecklingen. Vill vi det?
Globalisationsivrarna jublar över att jorden blivit så liten tack vare internet och blixtsnabba penningrörelser, men de har rätt också på ett sätt som inte ger upphov till glädjetjut. Vår planet börjar vara alldeles för liten för oss.
Om inte vårt avfall bryts ner av andra livsformer eller enklare kemi, finns skräpet där för alltid. Plast har tillverkats i dryga hundra år i ständigt ökande mängder och förutom en försvinnande liten del som bränts upp finns allt kvar.
Solens UV-strålar bryter ner en sixpackring till finfördelat damm på kanske 400 år, men även detta stoft är fortfarande plast. Ingenting i naturen rår på de polymerer dammet består av. Knappa fem procent av all plast återvinns och årligen tillverkas 60 miljarder ton ny plast. Det finns få ställen på jorden dit plastskräpet inte redan har nått.
På världshaven finns till exempel fem ”virvlar” dit skräp som flyter med strömmarna tenderar att samlas och bilda ett slags flytande avstjälpningsplatser. Sammanlagt täcker skräpansamlingarna en yta på 120 miljoner km2, alltså en fjärdedel av hela jordytan.
Vi har fått se bilder på växande sälungar som sakta kramas ihjäl av sixpackringar; delfiner som drunknar intrasslade i gamla fisknät och albatrossungar som svälter ihjäl när deras tarmar täppts till av plastskräp. Och visst är det individuella lidandet sorgligt att skåda, men den verkliga faran är nästan osynlig.
Råmaterialet som plastankor och nappflaskor tillverkas av är plastkorn inte större än 5 mm. I nordliga Stillahavet flyter det
omkring sex gånger mera plastfragment än plankton. Småpartiklarna hamnar in i näringskedjan då filtrerande organismer och planktonätande fisk får i sig dem som oönskat tilltugg. Plast har förmågan att binda många av de allra giftigaste ämnena, och halterna av toxiner som PCB och DDT på plastgranulat är en miljon gånger högre än i omgivningen.
Som om inte detta vore nog har det också visat sig att flera plastsorter i sig är giftiga. Leverskador och några cancerformer har kopplats samman med diverse plaster. Ftalater som gör PVC-plaster mjuka, har en molekylstruktur som kroppen misstar för estrogen. Många fall av manlig infertilitet anses bero på ftalater som män utsatts för under fosterstadiet. Fiskar som får i sig ftalater utvecklar dubbla könsorgan eller byter kön från hane till hona. Vi behöver inte ens tugga i oss plastkassar för att få ftalater i kroppen – de finns som tillsattsämne i parfym och kosmetika och som en beståndsdel i till exempel iPods och mjuka vibratorer.
Vår makt är enorm. Det att vi kan förstöra våra egna livsförutsättningar på planeten gör oss inte ännu unika bland livsformer, men vi har också förmågan att ta kål på miljoner andra arter av bara farten. Ännu mer unika gör oss vår makt att ändra på den sorgliga utvecklingen. Vill vi det?
Susanne Björkholm
