Kristendom, judendom, islam, sikhism, hinduism, buddhism, konfucianism, taoism och shintoism ställs på samma plan i Marita Liulias utställning och samsas likvärdiga, sida vid sida. Det sakrala rummet blir ett gemensamt tempel för trossystem, tankeriktningar och livsfilosofier i växelverkan med varandra. Olikheterna belyser och berikar. Lärdomar, skatter och visdomar förenar mer än skiljer åt. Livsvisdomen som flätas in i religionerna är sällsamt lik.

Marita Liulia närmar sig de olika religionerna fördomsfritt och betraktar dem ur kvinnans synvinkel. I alla tider har kvinnans roll varit tjänarens, vars uppgift är att föra religiösa värden vidare oförändrade. I de patriarkaliska religionerna är det mannen, läraren och predikaren, som tolkar skrifterna och leder ceremonierna. Många vägar är stängda för en kvinna, men konsten ger Marita Liulia medel att förverkliga det som annars vore omöjligt.

Genom att använda den egna gestalten som objekt, tränger hon in i trossystemens etiska och moraliska värderingar.

Marita Liulia är ateist. Först under en resa till ett muslimskt land, insåg hon hur förankrad hon var i den kristna världsåskådningen. Vare sig vi bekänner oss till en religion eller inte, är vi bundna och danade av kulturen som omger oss. Att se på sig själv som kristen genom muslimska eller hinduiska ögon blev en tankeväckande upplevelse.

Människan står i centrum. Man kan intressera sig för olika rel­i­­gion-er utan att vara religiös, säger Liulia, och utgår från frågor som är välbekanta för var och en. Vad är livet, döden, människan, Gud, livets mening? Hur definierar man ett gott liv?
Under talrika resor runt världen har Liulia assimilerat både intellektuella och känslomässiga element. Kärleken, toleransen och förståelsen är hennes centrala budskap. Liulia överraskar, roar och ruskar om.

I det gyllene templet dansar gudinnan sin comeback efter 3000 år, till musik av Djivan Gasparyan. Medieverket ”Gudinnans återkomst”, är en magisk, holografisk projektion i templets sammetssvarta inre. Också här bidrar det enskilda konstverket till helheten. Den rogivande, meditativa musiken strömmar ut och fyller utställningssalen.

Taoismen, den religion som kanske betyder mest för konstnären, blev skörast och svårast att fånga. Tao, som ordagrant betyder väg, lät sig inte fotograferas. Efter 20- års paus återgår Liulia till måleriet. Hon överger de stora penslarna för att måla med bara händerna. Kropp och själ smälter samman i det direkta flödet mellan hjärnan och händerna. Formatet i målningarna är stort både för att ge rum åt intuitionen och begränsa kontrollen. I ungdomen är allting gyllene, men stigen svår. I medelåldern täcker stigen nästan hela landskapet, men fortfarande står vi på gyllene mark.

Ålderdomen, hösten skildras i det ögonblicket då löven flammar upp i eldrött. Det som blir kvar är guldet. Den som följer sin egen stjärna förblir lycklig.

Den äldsta av alla religiösa riktningar, animismen går att finna i alla religioner. Tydligast är länken mellan Japan och Finland där samhörigheten med naturen ligger djupt i folksjälen. Det vackra tvådelade fotografiet ”Animism: Det heliga trädet”, symbolen för livet och ”Animism: Schamanen”, där kvinnans och mannens roll är likvärd, utgör en tidlös helhet. I boken, som förlaget Maahenki givit ut som komplement till utställningen, följs bilden av Vincent van Goghs tänkvärda ord: ”Det bästa sättet att känna Gud är att älska många ting”.

För första gången har Kiasmas stora takfönster tagits ibruk. Det olikfärgade ljuset silar ner genom blommande körsbärsträd och förhöjer effekten av heligt kyrkorum.
Fransiscus, naturälskarens landskapselement från Assisi, smälter samman med japanernas största högtid, körsbärsblomsfesten.

”Som gåva har ni fått – som gåva skall ni ge”, är Marita Liulias motto.

---

Marita Liulia. Choosing my religion – Religionerna på spåret, Kiasma till 19.4.2009. Webbplatsen www.maritaliulia.com/cmr ger ingående svar på frågor om religionerna för den kunskapstörstande.