Parallella universum talade en vän om häromkvällen och var förvånad över att jag inte hängde med i svängarna – det är att göra det väl lätt för sig. Jag invände lamt att jag tycker den här världen som jag nu känner till är alldeles tillräckligt besvärlig att komma underfund med. Vid det blev det, det kändes inte meningsfullt att diskutera hur många universum det kan finnas och hur de skiljer sig från varandra.

Men följande dag kändes det faktiskt som vi skulle ha fått besök från ett parallellt universum. För att försöka komma underfund med vad Johan Bäckman tänkt när han tillkallat ungdomar från Ryssland och Estland för att demonstrera mot publiceringen av en bok om Estlands närhistoria läste jag hans bloggar, blev alltmer förvirrad och kom till slut fram till att han måste komma från ett annat universum där man resonerar på ett annat sätt än i det jag är van vid. Min rapport om det jag läste på pronssisoturi.blogspot.com, johaneurovaali.blogspot.com, johaneurovaali.blogit.uusisuomi.fi och antifasistit.blogspot.com blir förstås orättvis eftersom jag är inskränkt till mitt eget universum, men jag gör i alla fall ett försök att förstå hur man tänker på den andra sidan.

En fullständig seger var rubriken på Bäckmans blogg 24.3.2009:  ”De finländska, estländska och ryska antifascisternas demonstrationer mot den nationalitetshets som Estlands och Lettlands ambassader sprider lyckades fullständigt i går. Det har aldrig varit så mycket folk i Sanomahuset. /…/ Erkko borde ha byggt ett rymligare ’Sanomahus’ åt sig.”

Det  är i och för sig sant att det var en svår trängsel i det utrymme där några hundra mänskor samlats för att följa med publikationstillfället där Sofi Oksanen, Imbi Paju och Iivi Masso diskuterade boken Kaiken takana on pelko – Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadaan takaisin, som de två första redigerat.

Det är också sant att det till stor del var Bäckman som gjort reklam för tillfället genom sina hot om att ryska Nasji, också kända som Putins unga, och Nattväktarna i Estland skulle komma till platsen för att demonstrera mot en bok som inte ens Bäckman läst.

När Nattväktarna, huvudsakligen ryskspråkiga estländare, för två år sedan protesterade mot flyttningen av Bronssoldaten i Tallinn blev resultatet ordentliga kravaller. Genom detta hot lockade Bäckman inte bara alla inhemska tv-kanaler utan också estnisk och svensk tv till platsen.

Men han lockade som sagt också många fler att lyssna på diskussionen om den bok han själv fördömt. Diskussionen var, trots den nervösa ramen, ovanligt lyckad, både saklig och djuplodande, förtjänsten för det tillkom utom de tre kvinnorna också journalisten Tuomas Enbuske som ställde frågorna till dem. Efter tillfället var kön till disken där boken såldes lång, men man hade förberett sig: en flicka stoppade en bok i en plastkass medan en annan tog betalt och en pojke staplade upp nya böcker på disken från lådor utan avbrott. Löpande bandet i en ny bransch.

När jag tittade på detta sade jag till förlagets informationschef Katri Wanner att Bäckman gjort en god reklaminsats, fast jag inte fattade varför. Hon svarade att det förstås ekonomiskt var bra för förlaget, men att det  gett fel uppfattning om boken.
Det är förstås sant, men  jag förstår ändå inte vitsen. Budskapet var så grovt att det knappast övertygade någon som kom till platsen, snarare verkade det frånstötande.

Bäckman själv höll upp en skylt med texten ”Sofin valinta: EESSTI”, där de båda s-en ersatts av SS-tecken. Några starkare argument än så verkade den lilla gruppen inte ha. Kanske ville man visa att man, oberoende av argumentens bärkraft, hade stöd från den stora grannen i öst, som skulle komma för att skydda de sina inte bara i Estland utan också i Finland?

Bäckmans självkänsla är det inget fel på. I trängseln i Sanomahuset fick han syn på högerriksdagsmannen Ben Zyskowicz, som han generöst inbjöd att hälsa på hos sig på universitet. Det var kanske inte så ärligt menat eftersom han efteråt i sin blogg förklarade: ”Knappast någon överraskas av att bland fascisterna rörde sig också Ben Zyskowicz, som hinner överallt.” Ben Z hörde i tiden till dem som liksom Masso undrade hur en person som Bäckman kan undervisa vid universitetet. När man bekantar sig med Bäckmans argumenteringssätt undrar man onekligen hur de går ihop med akademiska metoder.

Bäckmans rörelse kallar sig Finlands antifascistiska kommitté och han stämplar en stor del av esterna som nazister och antisemiter. Om Estland och Lettland skriver han att ”kriminell rasism, främlingsfientlighet samt uppenbara förfalskningar och lögner utgör en väsentlig del av dessa länders officiella politik”.

Estland är ingen stat utan ett apartheidområde – så rubricerar Bäckman en bloggtext 9.3.2009, där han rapporterar från ett antifascistiskt möte i Tallinn:

”Estland är ingen nation utan en stam. Finnar och ester hör nog till samma folk och kunde bilda en nation. Som en klok man sade: Finnar och ester är samma folk, men har två språk. Också jag är estofil och Estlandsvän. Jag skulle vilja hjälpa esterna att befria sig från deras nuvarande apartheidstyre som förstört esternas rykte och fört förvaltningsområdet till en fullständig ekonomisk samt inrikes- och utrikespolitisk återvändsgränd. Estland låtsas vara en stat, men är det inte. Ännu mera låtsas det vara en demokrati.”

Detta kommer enligt Bäckman fram i att Estland inte har en enda pansarvagn eller ett stridsplan. Det största stödet har detta apartheidområde fått från Finlands ambassad i Tallinn. Tarja Halonen rekommenderade i tiden Estland för medlemskap i Europarådet utan att beakta att ryssarna där saknade demokratiska rättigheter och höll på att stängas inne i ghetton. Apartheidregimens agenter som utsänts till Finland hoppas kunna göra också Finland till en apartheidstat. Deras metod är antirysk propaganda som, enligt Bäckman, också förefaller vara något slags krigshets.

Bronssoldatens hämnd heter en bok om Baltikum som Arne Bengtsson skrivit. Han har nu följt upp den med Hotad frihet och det var meningen att denna översikt skulle handla om den boken och Kaiken takana on pelko, men de får vänta en smula. För Bäckman och hans ryska och estlandsryska supportrar handlar det också om Bronssoldatens hämnd. Bronssoldaten är en lämplig symbol för de båda stora konfliktfrågorna, som är nära förbundna med varandra: dels Röda arméns inmarsch under andra världskriget och allt det som följde, dels förhållandet mellan estnisk- och rysktalande i Estland.

Bäckman har själv skrivit en bok om Bronssoldaten, som också översatts till estniska och ryska, och hans sekundant Anne Hietanen har skrivit en annan bok om samma ämnessfär. De har alltså kunnat föra fram sin syn och borde väl kunna tåla att andra för fram en syn som är allmänt omfattad bland ester.

Ockupation är vad man bland ester allmänt kallar det som följde på Röda arméns inmarsch (två gånger) under andra världskriget. I Moskva har man hävdat att anslutningen till Sovjetunionen skedde frivilligt, och det anser också Bäckman: ”Det är en fruktansvärd lögn att säga att Estland ’ockuperades’ av Sovjetunionen. Varje civiliserad historiker, journalist, politolog eller jurist förstår att det inte förekom någon sovjetisk ockupation. /…/ Enligt min åsikt borde att tala eller skriva om sovjetisk ’ockupation’ kriminaliseras som en form av rasistisk propaganda. Jag kräver fem års fängelse för var och en som vågar säga att Estland var ’ockuperat’ av Sovjetunionen.” (Det skulle alltså fortfarande tillåtas att tala om den tyska ockupationen.)
Bäckman förnekar inte deportationerna av balter till Sibirien, men anser att de berodde på Stalins goda vilja: ”När Finland och Tyskland inlett sitt anfall måste Sovjet­unionen rensa upp sin kommande frontlinje, d.v.s. rädda de civila som befann sig där”. Också deportationerna 1949 berodde på en omtanke om de drabbade: då pågick ju inbördeskrig i landet.

EU-parlamentet lockar Bäckman och han har startat en ny blogg för att bedriva sitt valarbete. Han avslöjar dock inte ännu vilket parti han tänker ställa upp för. Han bloggar för Uusi Suomi och har en växande läsarskara, som dock inte kommer överens om vilket hans parti är: ”Enligt en kommentator är jag en typisk demare. Enligt en annan skulle jag passa bra som samlingspartiets nästa ordförande. Flera har skrivit att jag säkert utan vidare är en typisk centerpartist. En bloggare trodde att jag är vänsterförbundets stigande stjärna. En kommentator ansåg att bara FKP skulle ta mig som kandidat (samma kommentator sade sig genast ta kontakt med FKP för att förhindra detta). Jag har också påståtts vara sannfinländarnas sluga reklamman som skäller på dem för att de ska få mera offentlighet och sympati”.

Sanningen är dock att Bäckman ”hatar alla partier (utom ett)”. Då måste man logiskt sett tänka sig att detta ena är något av dem han inte nämner. Då finns det tre kvar. Av dem kan man utesluta De Gröna, eftersom han hatar Heidi Hautala så intensivt att han skrivit en nidskrift om henne (Saatana saapuu Helsinkiin) och de säkert inte skulle ställa upp honom. SFP skulle kunna göra det, partiet är liberalt och för dem har snushandlare och alkohollangare dugt. Men Bäckman är allt annat än liberal och tolerant.

Återstår Kristdemokraterna och här bränner det. Bäckman berättar om hur han i sin aftonbön ber för att Helsingin Sanomats främsta ledarskribenter flyger i den journalistiska historiens papperskorg så snart som möjligt (medan de övriga sänds till Sibirien för omskolning).

Starkare vägledning ger ändå det tal som Bäckman höll vid Rysslands författarförbunds festmöte i Kristi Frälsares kyrka i Moskva den 5.12.2008, där han bl.a. sade:

”Jag är lycklig över att Finlands folk troget älskar den ryska litteraturen. Det är, som finnarna säger, ett ’sunt tecken’ på att i dessa tider av hat och ateism, på tröskeln till Harmageddon, när det tredje världskriget närmar sig, är finländarnas själ ännu djupast inne sund. Fast vi naturligtvis inte exakt kan veta varför finländarna älskar den ryska litteraturen beror det förstås också på att den bästa tiden i Finlands historia var, som vi finländare själva kallar den, ’kejsartiden’, den tid när Finland och dess statliga institutioner egentligen skapades.”

Och vidare: ”Vi lever nu i en farlig tid. Ateistisk energi laddas upp överallt. Längs gränsen till er stat har det dykt upp pseudostater. Deras politik är inget annat än ett av djävulen skapat kaos. Fallet med ’Bronssoldaten’ i Estland är illustrativt. Dessa pseudostater som kämpar i sin sjukdom håller alla på att begå ett långsamt självmord. Följden blir att den s.k. Europeiska unionen splittras, likaså militärpakten Nato. Splittrarna är just dessa små länder, vilkas uppgift i Europa bara verkar vara att utveckla olika russofobiska provokationer.”

Att Estland (och Lettland) snart kommer att försvinna är ett återgående tema hos Bäckman, men han brukar inte säga hur det ska ske.

Bäckmans vision om Harmageddon som nalkas påminner om det amerikanska religiösa högerns. Han nämner dock flera gånger som en inspirationskälla en rysk framtidsroman som  skildrar hur Ryssland under det närmaste halvseklet erövrar största delen av världen. Och då är det säkert bra att hålla sig väl med det nya herrefolket.

Man kan kanske förstå att jag och Bäckman knappast passar i samma universum, men vem av oss har hamnat fel?