Jag börjar bli irriterad. Det är klart att det inte är helt lätt att leva enligt sina principer och för de flesta vuxna går väl ord och handling ibland åt olika håll. Det är pinsamt och kräver bortför- klaringar och sånt är livet. Men vem har plötsligt befriat folk från att ens försöka? I den intres- santa boken Payback. Debt and the Shadow Side of Wealth, en genomgång av skuldens histo- riska, religiösa och litterära rötter av Margaret Atwood, läser jag att till och med chimpanser och andra primater har en känsla för rättvisa. I undersökningar har chimpanserna ganska nöjt gjort ett trick för att få en gurkskiva– men när de inser att en annan apa för samma trick får en vindru- va blir de sura. Sedan vägrar de samarbeta. Snart är jag där.
Poängen med ett samhälle är väl som med den där legendaris- ka båten – vi är alla tillsammans där. Medborgarna betalar skatt – nästan alla länders inkomst- beskattning har inletts inför ett krig lär Atwood – och väntar sig sedan vissa gentjänster av sam- hället. Om detta inte sker upp- levs samhällssystemet som för orättvist och faller samman. Ett land som Finland, vars nationel- la myt handlar om Vinterkriget, krigsskadeståndet och offervilja, kunde under 90-talets depression ostyhyvla och räkna med att folk bet ihop tänderna och stod ut. Men under de följande goda åren gavs inget tillbaka. Om nu Nokia slutar sälja så är det möjligt att det måste sparas. Men vad är det för offermentalitet om den all- tid endast gäller andra? Poängen
med talkoanda är att alla deltar, under vinterkriget åkte de starka männen till fronten för att skydda kvinnor och barn. Nu är det just ensamstående mammor, barn och åldringar som offras på spar- åtgärdernas altare.
Varför ska man behöva läsa morgontidningen med hjärtat i halsgropen: aj idag vill Helsing- fors tjänstemän och politiker läg- ga ner det fullt fungerande svens- ka dagisnätet och låta föräldrarna själva blir daghemsföreståndare? Ta bort kockarna från daghem- men så att barnen kan äta färdig lunchmat från Palmia – något som skolbarnen länge har gråtit över? Skära ner ytterligare i antalet vår- dare per barn, per åldring, per pa- tient – så att det snart är omöjligt att hitta en enda mänska som vill och orkar bli barnträdgårdslärare,
sjukskötare, åldringsvårdare? Låta skolbarnens trivsel skjunka så lågt att vi får en tredje massaker?
Men hallå, märkte ingen att vi hade en ekonomisk krasch, som visade att marknadens logik inte fungerar? Atwood skriver under- hållande om hur mänskligheten för tvåhundra år sedan i rationa- litetens namn helt enkelt bytte ut Gud mot Marknaden, och gav den samma attribut: vet allt, har alltid rätt och måste ibland slå ut mäng- der av mänskor, för att ”rätta till sig” (typ syndafloden). Så varför räkna allt endast i euro och vägra medge att det existerar andra vär- den: ett barns trygghet, kontinui- tet, en arbetares arbetsglädje?
Den dag politikerna som tar da- gisbarnens kockar från dem, själ- va äter Palmias lunch för 90 cent/ person varje dag – den dagen är
de värda att lyssna på. Då har de tagit konsekvenserna av Helsing- fors dåliga ekonomi. På samma sätt kan de finskspråkiga chefski- rurgerna som fött sina barn på ett annat språk än sitt modersmål få lägga ner Ekenäs BB (ja ja, jag vet att det naturligtvis inte ens är bio- logiskt möjligt). Själv har jag fött tre barn på mitt modermål och ett på det andra inhemska och det
är väsensskilda upplevelser: tre gånger var jag mänska, en gång ko. Nog födde även kon ett friskt barn och i all födslostatistik ser resultatet identiskt ut. Men det var det inte.
Det som ni gör mot dessa mina små gör ni också mot mig.
Sara Ehnholm Hielm
