Michael O’Connor, här tillsammans med en av de grön-orangea figurer som irländarna tycks älska, skulle helst flytta bort från Irland.Irland röstar om EU

i dag fredag. Irland är det enda EU-landet där det enligt författningen varit nödvändigt att ordna en folkomröstning om Lissabonfördraget, som ju ersätter den konstitution som röstades ned i Frankrike och Nederländerna. Det första försöket i Irland i juni 2008 resulterade i ett klart nej. Sedan dess har Irland fått vissa eftergifter (som Danmark i tiden) och nu gör man ett nytt försök. Något tredje försök blir det inte, men det skulle knappast heller behövas. Vinden har vänt och ja har enligt opinionsmätningarna en klart övervikt, även om man inte kan vara säker på resultatet innan rösterna räknats. Spänningen är antagligen högre vid valvakorna i Bryssel än vid dem i Dublin, där kampanjen varit kort och inte särdeles intensiv.

Ännu för någon vecka sedan var diskussionen mycket livligare om regeringens förslag att inrätta en skräpbank som skulle ta hand om bankernas dåliga lån för att förhindra att de går i konkurs. Situationen liknar den i USA och lösningsmodellen likaså, men den verkar ännu generösare. Den bank som spekulerade allra mest tvingades staten ta över i januari, men man vill inte belastas med flera banker. I stället skulle man alltså satsa 60 miljarder euro på att ta över bankernas tvivelaktiga fordringar. Det innebär visserligen en rabatt på 30 procent jämfört med bankernas bokföring, men många misstänker att statens nya skräpbank NAMA kommer att få in bara en liten del av de pengarna, och då är det skattebetalarna som kommer att få stå för smällen.

Det mest anmärkningsvärda är att också alla de professorer i företagsekonomi och liknande ekonomiska experter, som brukar står på bankers och regeringars sida, dömer ut förslaget som alltför bankvänligt. I stället borde man nationalisera bankerna tillfälligt, som man gjorde i Sverige, eller hitta någon annan lösning. Finlands regering och statsminister må vara impopulära, men det är inget emot irländarnas kompakta förakt för sin regering.

Många har förklarat förra sommarens nej i folkomröstningen med att det var en protest mot regeringen. Det kan delvis ha varit så, men denhär gången fungerar det knappast. Protesten gjorde ingenting bättre och dessutom har Irlands ekonomiska läge förändrats dramatiskt. I Island och Lettland ledde krisen till regeringens avgång, men inte här. Brian Cowen är en teflonman av Matti Vanhanens kaliber. Man har frågat om skillnaden mellan Island och Irland och ett svar har varit en bokstav, ett annat sex månader.

Nu inser i alla fall många irländare att landet behöver stöd från EU för att få i gång ekonomin igen och bekämpa arbetslösheten. Hur bli av med regeringen får vara en senare fråga.

Michael O’Connor

är en av dem som ändrat sig och denhär gången röstar ja.

– Jag reagerade mot fördraget delvis för att jag upplevde det som likriktande, alla länder ska få ha sin egen karaktär. Men det var också en reaktion mot regeringen, jag var som många andra missnöjd med den.

Nu verkar det faktiskt som om han inte längre skulle vara övertygad om det goda med Irlands speciella karaktär, åtminstone inte när det gäller samhällsapparaten.

Han har i tiden, som så många andra irländare, jobbat i England och märkt stora skillnader mellan länderna.

– Det är två väldigt olika länder, också mänskorna är helt olika – irländarna är mycket öppna, det är inte engelsmännen. Men deras samhällsapparat är bättre, den fungerar mycket mer organiserat. Och man kräver något av den. Skulle vår Taoiseach vara premiärminister i Storbritannien skulle han för länge sedan ha tvingats avgå.

Michael kommer upp i varv. Fianna Fáil har suttit vid köttgrytorna i över 20 år och det har uppstått en elit som är allt längre fjärmad från vardagsverkligheten. Den senaste tiden har man grävt i ministrars reseräkningar och märkt att premiärministern, eller Taoiseach som han brukar kallas (nästan det enda iriska ord som används allmänt), beställt en limousin för att komma från en terminal till en annan på Heathrow i London. Den nuvarande talmannen har också satt pengarna att rulla under sina utlandsresor som minister.

– Det är som i diktaturer i Afrika. Alla deras barn går i fina skolor och de umgås mest med andra förmögna familjer. Jag är ingen socialist, men jag tror på jämlikhet och fair play, jag tror på folkets röst.

Det är barnen

som Michael främst tänker på. Hans barn är nio och sex.

– Jag vill inte att de överges av staten. Jag vill att de ska kunna gå i en hyfsad skola, jag vill att de får arbete. Min bror har bott i München i 15 år och jag har alltemellanåt hälsat på honom där. Hans barn får ett mycket lättare liv än mina. Vi talar alltid om att flytta, men att lära sig franska eller tyska har känts alltför jobbigt. Men jag hoppas att barnen kommer att ha tillräcklig styrka att flytta. Jag är som en fånge som suttit i fängelse alltför länge, jag tror inte att jag kan förändras.

– Jag föredrar ett organiserat samhälle, fast regeringen ju inte behöver lägga sig i allt. Irland har fler komiker per kvadratkilometer än något annat land – vi kan inget annat än skratta, det behövs en svart humor.

Delvis handlar det om att irländarna inte har tillräcklig självkänsla, de är dåliga på att kräva sin rätt.

– Irländare klagar aldrig om maten inte är bra på restauranger, det gör engelsmän och amerikaner. Vi går gärna på öl, men vi går inte på demonstration. Jag tycker om den avspända atmosfären här, men i något skede måste vi vakna upp! Vi borde protestera mera, oppositionen borde vara aktivare. Alla borde tala ut, vi har klara argument. Jag förstår inte varför vi är så tysta. Det är som om vi satt i en tvångströja.

Gemenskapen har varit stark i Irland, speciellt på landsbygden. Där har alla talat med alla, på puben eller annars. Också i Dublin talar folk med varandra. Michael är lite orolig över hur det färska rökförbudet ska inverka. Hans mamma är 80 och hon kan inte längre gå på puben eftersom hon inte får röka.

Jenny Hauser

är en motpol till Michael. Hon har frivilligt flyttat till Irland och har inga planer på att flytta därifrån. Hon är från Berlin men växte delvis upp i Kuwait, dit hennes föräldrar, som är forskare, flyttade efter Murens fall. Sedan studerade hon media i London i 5 1/2 år, men tröttnade till slut på staden.

– Jag fick nog av att det tog en timme att komma hem. Jag hade varit i Cork på en kort semesterresa och nu flyttade jag dit, och fick genast jobb, först på ett callcenter, men snart på en lokaltidning.

Hon kände sig genast hemma. Efter två år i Cork flyttade hon för ett år sedan till Dublin, där hon nu jobbar som fast frilans för Irish Times. Journalism är hennes ena option för framtiden, den andra är att bli psykoterapeut eller psykolog. Själv tycker hon det är besläktade områden.

Varför är Irland bra?

undrar jag. Det viktigaste för Jenny är att mänskorna här är så vänliga och intresserade av andra.

– Man kan inte gå ut i Dublin utan att prata med någon. Det är annat i Berlin, där talar man inte med främlingar. I London möts man av hårdhet och arrogans och kommer man till tals med någon handlar samtalet om vädret. I Irland kan mänskor tala om sig själva, det behövs inte mycket för att man ska få en närmare kontakt.

Hennes uppfattning om regeringen är inte nådigare än Michaels. Prisnivån är märkvärdigt hög – att leva i Berlin är en tredjedel billigare än att leva i Dublin. Dagvården är inte subsidierad och det är dyrt att ha barn. Den ekonomiska krisen och den växande arbetslösheten gör att många fått det besvärligt.

Katolska kyrkans roll

har minskat under de senaste decennierna, men den har lämnat ett starkt avtryck på äldre generationer. Jenny nämner Magdalene-asylerna som ett speciellt kusligt exempel. Ursprungligen sades syftet med denna verksamhet vara att hjälpa kvinnor som varit prostituerade, vilket skulle ske genom att sätta dem i hårt fysiskt arbete, framför allt i tvätterier. Dessa institutioner fick med tiden i allt högre grad karaktären av fängelser, där kvinnor hamnade utan dom. Under 150 år beräknas ca 30 000 kvinnor ha tagits in på dessa institutioner, ofta mot sin vilja, ibland enligt statlig order. Det räckte med att en kvinna blev gravid utan att vara gift, då kunde hon spärras in för att göra bot. Det exakta antalet är okänt, de kunde försvinna ur folkbokföringen och när de dog placerades de ofta i namnlösa gravar.

En färsk bok berättar om ett sådant fall och om hur barnet med tiden tas ifrån kvinnan och sänds till USA för att bort-adopteras där. De får, trots ihärdiga försök, aldrig kontakt med varandra.

Dubbelmoralen blev speciellt tydlig när en 2000 sidor tjock rapport om fysiskt, sexuellt eller känslomässigt utnyttjande av barn i statliga, men av kyrkan drivna internatskolor publicerades i maj. Över 1500 personer hade vittnat om vad de utsatts för. För övervåldet mot barn i skolor för ”fattiga, utsatta och oönskade” barn, bl.a. just Magdalene-asylerna, stod präster, nunnor och icke-kyrklig personal.

– Rapporten väckte en storm av indignation,  konstaterar Jenny och undrar om inte förhållandena i dessa skolor satt spår för livet hos många av de drabbade. Hon är också misstänksam mot det katolska kravet på att man ständigt ska bekänna sina synder – hur påverkar det ens självkänsla? Hon hade i Cork en pojkvän som var religiös och samlivet fungerade nog annars bra, men djupast fanns det ett främlingskap.

Bästa landet i Europa

kunde Irland vara om det inte fanns så många på toppen som försöker fylla sina egna fickor, anser Doug Hazel, som är guldsmed och men dessutom upprätthåller en webbsida om landets vikingaförflutna. Hans hustru Sandy, som är journalist, håller med: Folk är uttråkade.

Några alternativ till de nuvarande ledarna finns inte i sikte. Vänstern representeras närmast av Sinn Fein, som ser bakåt, på självständighetskampen, i stället för framåt.  De gröna har varit så glada över att få komma med i regeringen att man inte märker att de skulle ha någon egen linje.