1,2K
Trogen traditionen tillbringade jag nästan två timmar framför teven på självständighetsdagens kväll, slötittande på den Stora Festen, på glittret och sidenstassen och dansen på slottet. Mina känslor var kanske närmast uppgivna.
Vad är det med Finland? Vi har en historia av kamp och umbäranden för självständigheten, men det har många andra länder också. Vi har ett bistert klimat vintertid, men det är vi inte ensamma om här i världen. Vi har ju också en historia av en politisk vilja för strävan mot jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Och så har det gått så här. Finlands folk firar sin självständighet hemma framför teven, begapande gräddan, dem som lyckats, de framstående och välbärgade, de som bestämmer och har makten. Vad säger den sorts firande om ett folks mentalitet, om de styrandes mentalitet. Andra länder firar sina nationaldagar med karnevaler, fyrverkerier, med gräsrötterna dansande på gatorna i glad och delad gemenskap.Följande dag gick jag med en av mina psyksjuka klienter på promenad till Organisationens nya utrymmen dit vi skall flytta efter nyår. De nya utrymmena finns i ett nytt svart glaskontorshus i ett nytt svart-glas kvarter. Opersonligt, effektivt, rationellt – stål och skarpa hörn, fyllt med driftiga ekonomer och affärsmän. Jag visar min klient den sidodörr som vi som hör till psyket kommer att använda. Huvudingången är för dem som kanske snart blir bjudna på slottsbal.
Tjugominuterspromenaden tar längre än den borde. Min klient, en man i lägre medelåldern, och alltså i sina bästa år, måste stanna var hundrade meter. Under de senaste 8 veckorna har han gått upp över 10 kg och allt har satt sig på magen. En biverkning av psykmedicinen. En del mediciner har den verkan att man vill äta dygnet runt, suget efter kolhydrater är omöjligt att stå emot. Nu är magen så stor att han har får fruktansvärt ont i ryggen när han går. Sju år har han varit arbetsoförmögen: ”kiusattu pois työpaikalta”, som han uttrycker det. Med lindriga aspergersymptom klarade han inte strukturförändringarna och de nya arbetsuppgifterna med krav på teamarbete, så utbildad datatekniker han är, med L i långa matematiken. Sitt ursprungliga arbete skötte han bra, men tiderna har förändrats. I sju år har han hankat sig fram på arbetslöshetsunderstöd. Utkomststöd får han inte – och hans nuvarande tidsbegränsade arbetsoförmögenhetspension räcker bara till det allra nödvändigaste. Inte till t.ex. ett par nya jeans, det enda par han har trycker på magen så han har andningssvårigheter. Därför mumlar jag bara halvhjärtat om att han borde gå till läkare för ryggen och be om remiss till en fysioterapeut. Han behöver ju omedelbart hjälp och råd om hur han skall träna ryggen. Jag vet att han inte kan betala egenriskandelen varken på hälsocentralen eller hos fysioterapeuten. Hyran, elektriciteten och mobiltelefonen måste betalas först.
Som den ordentliga och ansvarsfulla man han är sköter han om sina tänder och har en längre tid gått hos den kommunala tandläkaren för sina problem. Vårt sista uns av människovärdighet kan ligga i tänderna, att ha dem kvar. Och det är dessa hälsovårdskostnader som knäcker honom, och som bidrar till hans sömnlöshet och ångest och depression. Så nu är han beroende av sömnmediciner. Mediciner som han inte heller har råd med. Dessutom vet jag att det kan ta månader innan han ges en tid hos läkaren, eftersom läkarbristen är så stor.
Stiina Hänninen, forskare vid Tammerfors Universitet, har konstaterat att fattiga i Finland inte har råd med den kommunala hälsovården. Självriskandelen är för hög och den s.k. grundtryggheten för låg. Dessutom har man inte alltid tillräckligt med pengar i sin prepaid mobiltelefon för att beställa tid, eller pengar för bussbiljetten för att ta sig till hälsovårdscentralen. Resultatet är oskött hälsa, ökande psykproblem och högar med räkningar från den kommunala hälsovården. Och mycket snabbt kommer indrivningsbreven med skyhöga räntor från de multinationella indrivningsbolagen.
Att sedan staten ersätter de privata indrivningsbolagen med skattemedel om skulden inte kan drivas in är något som kräver sin alldeles egen historia.
Så medan vi långsamt promenerar tillbaka och jag fruktlöst försöker hitta på en lösning rör sig blandade minnesbilder i mitt huvud – slottsbalen med skratten och glamouren, det (neo)liberala Australien med praktiskt taget gratis hälsovård för alla under en viss inkomstgräns och med tillgång till egna privatläkare som tar emot inom minst ett par dagar. Englands National Health Service. Hur i hela fridens namn har vi valt statsmän och riksdagsledamöter som låter detta fortgå? Varför bryr sig ingen? Och hur det skall gå för denna ensamma kille, utan familj och vänner och nätverk, när också psykvården slutar ge honom stöd i effektivitetens namn eftersom han inte är psykotisk eller akut självmordsbenägen? När han börjar bli efter med också hyran för den kommunala bostaden? Den kommunala hälsovården och socialservicen har inga resurser för en förlorare som han. En bland så många.
Tjugominuterspromenaden tar längre än den borde. Min klient, en man i lägre medelåldern, och alltså i sina bästa år, måste stanna var hundrade meter. Under de senaste 8 veckorna har han gått upp över 10 kg och allt har satt sig på magen. En biverkning av psykmedicinen. En del mediciner har den verkan att man vill äta dygnet runt, suget efter kolhydrater är omöjligt att stå emot. Nu är magen så stor att han har får fruktansvärt ont i ryggen när han går. Sju år har han varit arbetsoförmögen: ”kiusattu pois työpaikalta”, som han uttrycker det. Med lindriga aspergersymptom klarade han inte strukturförändringarna och de nya arbetsuppgifterna med krav på teamarbete, så utbildad datatekniker han är, med L i långa matematiken. Sitt ursprungliga arbete skötte han bra, men tiderna har förändrats. I sju år har han hankat sig fram på arbetslöshetsunderstöd. Utkomststöd får han inte – och hans nuvarande tidsbegränsade arbetsoförmögenhetspension räcker bara till det allra nödvändigaste. Inte till t.ex. ett par nya jeans, det enda par han har trycker på magen så han har andningssvårigheter. Därför mumlar jag bara halvhjärtat om att han borde gå till läkare för ryggen och be om remiss till en fysioterapeut. Han behöver ju omedelbart hjälp och råd om hur han skall träna ryggen. Jag vet att han inte kan betala egenriskandelen varken på hälsocentralen eller hos fysioterapeuten. Hyran, elektriciteten och mobiltelefonen måste betalas först.
Som den ordentliga och ansvarsfulla man han är sköter han om sina tänder och har en längre tid gått hos den kommunala tandläkaren för sina problem. Vårt sista uns av människovärdighet kan ligga i tänderna, att ha dem kvar. Och det är dessa hälsovårdskostnader som knäcker honom, och som bidrar till hans sömnlöshet och ångest och depression. Så nu är han beroende av sömnmediciner. Mediciner som han inte heller har råd med. Dessutom vet jag att det kan ta månader innan han ges en tid hos läkaren, eftersom läkarbristen är så stor.
Stiina Hänninen, forskare vid Tammerfors Universitet, har konstaterat att fattiga i Finland inte har råd med den kommunala hälsovården. Självriskandelen är för hög och den s.k. grundtryggheten för låg. Dessutom har man inte alltid tillräckligt med pengar i sin prepaid mobiltelefon för att beställa tid, eller pengar för bussbiljetten för att ta sig till hälsovårdscentralen. Resultatet är oskött hälsa, ökande psykproblem och högar med räkningar från den kommunala hälsovården. Och mycket snabbt kommer indrivningsbreven med skyhöga räntor från de multinationella indrivningsbolagen.
Att sedan staten ersätter de privata indrivningsbolagen med skattemedel om skulden inte kan drivas in är något som kräver sin alldeles egen historia.
Så medan vi långsamt promenerar tillbaka och jag fruktlöst försöker hitta på en lösning rör sig blandade minnesbilder i mitt huvud – slottsbalen med skratten och glamouren, det (neo)liberala Australien med praktiskt taget gratis hälsovård för alla under en viss inkomstgräns och med tillgång till egna privatläkare som tar emot inom minst ett par dagar. Englands National Health Service. Hur i hela fridens namn har vi valt statsmän och riksdagsledamöter som låter detta fortgå? Varför bryr sig ingen? Och hur det skall gå för denna ensamma kille, utan familj och vänner och nätverk, när också psykvården slutar ge honom stöd i effektivitetens namn eftersom han inte är psykotisk eller akut självmordsbenägen? När han börjar bli efter med också hyran för den kommunala bostaden? Den kommunala hälsovården och socialservicen har inga resurser för en förlorare som han. En bland så många.
Beata Frankenhaeuser