Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig, filosoferar Tooticki. Hennes sätt att förhålla sig till livet kan vara avundsvärt, men hon har inte helt rätt i sin premiss. Det enda säkra här i livet är visserligen att allt är osäkert, men allt är inte “mycket osäkert” utan mer eller mindre osäkert.
Att vi alla dör är mindre osäkert än att det flygande spagettimonstret nästa tisdag nedstiger till jorden för att frälsa rättrogna och dränka hedningar i kokande bolognese. Däremellan finns en oändlig skala av sannolikhetens och osäkerhetens gråa nyanser.
Den internationella klimatkommittén IPCC har fått det hett om öronen. Deras senaste rapport har visat sig innehålla några direkta felaktigheter och – vad värre är – överdimensionerade slutsatser av forskningsresultat. De direkta felen väger mindre för att det är något man alltid åker dit för, medan man har en chans att komma undan med att försköna forskningsresultat och dra slutsatser som nog är ditåt, men ändå inte riktigt.
Rubriker skriker nu ut att forskare inte vet säkert att människan bär skulden till pågående klimatförändring. Vi som så länge lidit av dåligt samvete för vår prylstinna livsstil och resor till fjärran stränder lapar i oss det nya evangeliet: De är inte alls säkra på att vi är skyldiga! Vi kan fortsätta som förut! Varför skulle jag låta bli att konsumera mera bara för att det KANSKE förstör planeten?
Varför blir det så? Sanningen är att majoriteten av oss, inklusive journalister och politiker, inte förstår vad den vetenskapliga metoden går ut på. Lägg därtill en statistisk analfabetism och soppan är redd.
Då uppstår lätt två läger. I det ena råder tron på vetenskapens allseende öga och teknologins allsmäktighet; i det andra ser man vetenskapen som endast ett sätt att gestalta världen bland oändliga andra sätt – alla precis lika goda och sanna (och vetenskapen ofta det tråkigaste).
Vetenskap sysslar inte med det som är säkert, absolut, hugget i sten. Den vetenskapliga metodens hela pudelkärna är att bestämma hur osäkert någonting är. Forskaren frågar sig: “Hur sannolikt är det, att X leder till Y?” Om mätningar eller experiment ger vid handen att sannolikheten att så inte är fallet är mindre än fem på hundra, kan han (smått förenklat) säga att X med 95 procents sannolikhet förorsakar Y. Inget mer.
Man ska alltså ha klart för sig, att all seriös vetenskap sysslar med osäkerhet. Aktivera din humbugdetektor så fort du hör “absoluta sanningar” om hur det är slutgiltigt bevisat att X förorsakar Y eller X har absolut inget att göra med Y. Ju mer komplicerade fenomen det handlar om, desto större osäkerheter har vi att göra med.
Osäkerheten i klimatvetenskapen är inte dess konstigare än osäkerheten inom vilken komplicerad vetenskapsgren som helst.
IPCC har gjort bort sig, jovisst. Klimatvetenskapen har inte gjort bort sig.
Visst är det till exempel osäkert hur mycket planeten kommer att värmas upp i framtiden. Om så inte vore fallet, skulle vi prata om klimatreligion, inte -vetenskap. Betyder det, att vi inte borde jobba för att minska utsläppen?
En halvklumpig analogi: Det är väldigt osäkert att din bostad svämmar över eller blir föremål för inbrott. Så du har väl ingen onödig hemförsäkring?
Att lära sig läsa är viktigt. Att lära sig tyda statistik och veta hur vetenskap fungerar är minst lika viktigt. Något för skolornas läroplansmakare att tänka på? Men först måste någon lära lärarna – det är tyvärr ofta lika dyslektiska och okunniga som sina elever i det här fallet.
Susanne Björkholm
