Den nyliberala idén om samhällsekonomin är ur politisk synvinkel en antiidé som i korthet går ut på att staten (riksdag, regering – i sista han väljarna) skall hålla tassarna borta från marknaden. Fria och rationella aktörer på en fri marknad sköter sig själv bäst. Att tjäna pengar är drivkraften och affärsmodeller som inte fungerar går under för att ersättas av något bättre. Det fulaste ordet i den nyliberala vokabulären är ”regleringar” – vilket betecknar olika spelregler som per definition är kontraproduktiva om de pådyvlas utifrån.
Problemet är naturligtvis att ingen av premisserna egentligen håller. Marknadens aktörer är aldrig helt fria, aldrig helt rationella, marknaden är aldrig fri, det finns aldrig fullständig information och som drivkraft medför girighet en ensidig och kortsiktigt rationalitet.
Om den ekonomiska krisen gett världen någon lärdom så är det att ”regleringar” nog inte är världens fulaste ord. Greklands kollaps berodde till stor del på statens oförmåga att följa vissa spelregler. Krisen på Island (många läsare minns säkert Peter Lodenius artikelserie i Ny Tid i augusti) och krisen på Irland beror i högre grad på statens oförmåga att bestämma spelregler för finanssektorn. På kort sikt kunde låt-gå-politiken i kombination med låga skatter, arbetsgivaravgifter och annat boosta ekonomin (delvis genom på så sätt låta den parasitera på kringliggande ekonomier) men på lite längre sikt … ja, resultatet är uppenbart. Nuförtiden finns det ekonomiska liberaler som tycker att ”regleringar” och statlig inblandning är helt okej – i alla fall så länge Europas stater blandar ner skattepengar för att göra den magra nyliberala soppan lite fetare.
Slutsatsen är knappast att markandsekonomin är dödsdömd eller att vi bör införa planekonomi. Däremot kan man konstatera att en aktiv och reglerande ekonomisk politik är viktig – inte för att politiker nödvändigtvis fattar mer rationella beslut, utan för att det behöv balans. Och för att det är rimligt att skattebetalarna får inflytande över den finanssektor de allt som oftast måste hålla under armen.
Att den irländska ekonomin, vars kollaps för tillfället är mest aktuell, hade varit betjänt av en starkare stat är uppenbart. Dåliga regleringar är en orsak till kraschen. En annan är, som svenska Vänsterpartiets riksdagsledamot Jonas Sjöstedt skriver i kolumnen på sidan 13, euron.
Även om det naturligtvis är sannolikt att den ekonomiska krisen hade drabbat Europa illa oberoende av om det funnits en gemensam valuta eller inte, är det i Irlands fall också uppenbart att landet hade varit betjänt av en betydligt högre ränta än ECB:s under de expansiva åren i början av millenniet. Den låga räntan var då anpassad efter Tysklands behov av stimulans och inte efter Irlands behov av att bromsa en överdriven tillväxt. Ironiskt nog har också den europositiva svenska högerregeringen gynnats – och kanske till och med återvalts – på grund av att den svenska centralbanken kunnat bedriva en självständig räntepolitik under krisen. Tack vare sunda statsfinanser har också Finland klarat krisen relativt bra men den exportberoende pappersindustrin har haft sämre dagar i Finland än i Sverige – bland annat på grund av EMU.
Därmed inte sagt att euron är ett totalt misslyckande eller att forna tiders devalveringspolitik var speciellt sund. Men euroforisk har man ingen anledning att vara. Vare sig i Finland, Sverige eller på Irland.
Fredrik Sonck
