Vill du vara lycklig? Dummare fråga får man väl leta efter. Någon filosofiskt lagd kommakopulerare kanske lägger pannan i veck och börjar dividera om huruvida det betyder att leva i ständig hollywoodiansk-disneysk eufori eller om lycklighet innebär att vara saktmodigt lugn och nöjd. Men i alla fall. Lycka är okej som känsla, tycker nog de flesta.
Så vad har då politik med individens lycka att göra? Förbluffande mycket, har det visat sig. Undersökning efter undersökning visar, att alla mår bra av en fungerande välfärdsstat à la Norden före neoliberalismens landstigning. Men skatterna då? Vi måste ju betala för det goda. Gör skatter oss lyckliga?
Pengar i sig är lite som god mat. De allra flesta lyckas njuta av den då de är hungriga och slutar äta efter en stund. Om de hör till oss lyckliga som har mat, vill säga. Men sedan finns det de, som aldrig kan få nog. De frossar och frossar, utan gränser. Är de lyckligare än vi som nöjer oss med lagom? Och framför allt: är det bra för penningbulimikern och oss andra att vi möjliggör sådan gränslös glupskhet?
En matbulimiker skäms över sin åkomma, omgivningen ser kanske snett på bulimikern eller tycker synd om honom. Så vad säger det egentligen om samhället, att en penningbulimiker i stället kallas ambitiös, dynamisk och framåtsträvande – chefsmaterial, jojominsann!
Nu ska ju inte politiken sätta käppar i hjulet för privatföretag som vill anställa penningbulimiker som chefer. Vill de ha män som inte ens orkar komma på jobb utan hutlösa löner och kräver ännu hutlösare bonusar för att göra sitt jobb, så fritt fram. Och gör de bort sig och måste sparkas ska de naturligtvis få hutlösa ersättningar för att ha klantat sig.
Det staten kan och alltid bör göra är att idka en skattepolitik som gynnar allmän lycklighet.
Vissa vill stryka penningbulimikern medhårs och sänka inkomstskatterna. (Bort)förklaringen lyder att sänkta skatter skall få människor att jobba mera. Nu vet jag inte ens hur man skulle argumentera mot något så idiotiskt utan att själv låta fånig. Men analogin med mat får duga.
Om man får mera mat till lunch vill man alltså äta mera också till middag?
För alla andra utom penningbulimikern gäller, att ju större del av lönen man får i hand, desto mindre behöver man jobba. Svär och pärkla över skatterna gör man visserligen, men det hör ju till – lite som med småbarn och tandborstning.
Vanliga, sunda människor förstår att det goda i livet inte händer när man jobbar röven av sig. De upplysta fattar dessutom, att överdriven konsumtion varken är bra för själen eller planeten.
Om man dessvärre är så funtad att man aldrig kan få nog, så spelar det per definition ingen roll hur mycket man har och får. Man måste få ännu mera.
Vi har alltså följande situation: det är inte bra för någon att vara så fattig att man inte har kontroll över sitt liv i det samhälle man lever i. Det är heller inte bra för den som bara vill ha pengar att få en massa pengar, för den kan aldrig bli lycklig så länge det finns en chans att få ännu lite till.
Och för oss alla är det bra med en välutvecklad välfärdsstat.
Just nu bedrivs en politik som på sikt inte gör någon lycklig.
Vi kan enkelt slå tre flugor i en smäll. Kräv högre skatt och mera progression!
Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist.
1 kommentar
This Lilla Kolumnen about ”Skattelycka” was very pleasant to read and may be a very good piece by which to recruit people for the demand for higher taxes and stronger progression in the taxation.
The term ”penningbulimiker”, though, may give a misleading idea about the problems we are facing. I recommend the book ”Superclass” by David Rothkopf (in ABACUS) about this (the book can be borrowed from me). According to the book, the main motivation of the penningbulimiker is not just the wish for more and still more money (and the luxury to be bought by it) but often rather the wish for access to the superclass (it sounds very good – and is lifting up one’s own self-esteem – if one can tell what Henry Kissinger thought last time when one met him …) and the wish for instruments to handle the power which the membership in the superclass gives: if one can chat some figure from Moody’s into downgrading the economical rating of Portugal, then one can earn much more interest by lending money to Portugal (for which one also has to have the money first) – and never mind what happens to the Portuguese … . Of course one can also expect that the members of the superclass will, by meeting frequently and being well-protected against contact with ”inferiors”, easily develop ”fitting” ideas about the doings and the importance of their class and about the state of the world in general.
And what to do? The only idea which came to my mind was that we need networks of intelligent people which keep their contacts in cheaper ways (e.g. electronically) and try their best to make the existing superclass superfluous.
Ernst Mecke , freudarxist