I den nordiska teatergruppen Verk Produksjoners pjäs Build Me a Mountain gestaltas Bertolt Brechts och Hella Wuolijokis något hycklande hållning till arbetarklassen med en blinkning åt dagens kulturvänster, men föreställningen vill inte ta skruv, skriver Fredrik Sonck.
Teatergruppen Verk Produksjoner har visserligen sin bas i Norge, men ensemblen är genuint nordisk. Det förklarar kanske att pjäsen Build Me a Mountain! kunde få världspremiär under Baltic Circle-festivalen i Helsingfors förra veckan. Lämpligt var det ju också med tanke på pjäsens finländska anknytning.
Build Me a Mountain! handlar kort och gott om Bertolt Brechts tid i Finland sommaren 1940, som han tillbringade på Hella Wuolijokis residens Marlebäck två timmar öster om Helsingfors. Där författade de två socialistiskt tänkande kulturpersonligheterna sin pjäs Herr Puntila och hans dräng Matti samtidigt som den värsta missräkningen för deras överklasstillvaro var att kaffet tagit slut på grund av oroligheterna i Europa. Texten bygger både på fiktivt och dokumentärt material.
I Verk Produksjoners uppsättning gestaltas författarnas något hycklande hållning redan från början – de lever på ett berg av materiella och sociala förmåner och deras engagemang för underklassen sträcker sig aldrig så långt som till handling, i alla fall inte till de fjorton evakuerade karelarna på godset. Det här är något som pjäsen vill problematisera och kanske också något som ekar inom dagens kulturvänster, där människor ur medelklassen ofta är mer villiga att uttala stora ord än att i praktiken göra stora personliga uppoffringar för att omfördela välståndet på vår jord (det gäller nog också recensenten).
Problemet med Build Me a Mountain! är närmast att föreställningen är jämntjock, ett plattland utan berg och dalar. Det händer ingenting avgörande i relationen och interaktionen mellan Hella och Bertolt, det finns ingen dynamik som gör den här uppsättningen intressant att titta på i en timme och fyrtio minuter, trots att själva estetiken nog har sina förtjänster. Det som jag uppfattar som pjäsens underliggande konflikt, alltså författarnas alienation från omvärlden, är bara ett statiskt förhållande. Skulle sympatier och perspektiv skifta och svänga lite oftare skulle det säkert vara både intressantare och roligare. Som det är nu finns här mycket humoristiskt stoff som förblir oexploaterat. Det finns också starka drag av metateater och en del blinkningar till teaterteoretikern Brecht, men jag tycker inte att Verk Produksjoner åstadkommer någon meningsfull brechtsk Verfremdung. Jag känner mig varken emotionellt eller intellektuellt stimulerad, bara lite lätt uttråkad och om syftet är att diskutera teaterns uppgift så är den i alla fall inte att tråka ut.
En intressant detalj är för övrigt att pjäsen spelas på engelska som uppenbarligen inte är modersmål för någon av skådespelarna. Små brister i uttalet behöver inte vara någon större katastrof, men i en pjäs som i så hög grad är berättande blir det i längden lite tröttsamt att lyssna på ett språk som skådespelarna inte till fullo klarar av att ge rytm och melodi. Å andra sidan bidrar språket nog till en alienationskänsla som förmodligen är avsedd – eftersom kontexten är finländsk/tysk ger engelskan intrycket av att händelserna kommenteras av en utomstående och förundrad betraktare.
Fredrik Sonck
Build Me a Mountain! Text: Daniel Wedel och Verk Produksjoner. Regi: Fredrik Hannestad. Scenografi: Signe Becker. Ljus: Tilo Hahn. Ljud & musik: Per Platou. På scenen: Saila Hyttinen, Anders Mossling, Håkon Vassvik. Verk Produksjoner på Baltic Circle-festivalen 17-20.11
