1,3K

Utgår man från medias rapporter är Malmö en stad där antisemitismen löper amok. Den ska vara så utbredd att till och med stadens finansborgarråd Ilmar Reepalu sägs vara inblandad. Problemen är så omfattade att internationella medier har intresserat sig för Malmö och USA har skickat ett särskilt sändebud.

Ändå finns det skäl att undra vad alla rubriker bygger på. Reepalus uttalande – såsom de rapporterats av pressen – har friats av JK. Många opinionsbildare har rasat över att Reepalu jämfört sionism med rasism. Ingen har ansett det nödvändigt att berätta att denna jämförelse gjorts många gånger tidigare av ledande idéhistoriker runt om i världen.

En av de första som uppmärksammade likheten mellan sionism och antisemitism var den judiska lingvisten Victor Klemperer som är känd för sina analyser av det tredje rikets språk. Andra tunga tänkare jämfört sionism med rasism är Hannah Arendt och Columbiaprofessorn Gil Anidjar.

Den senaste vågen av anklagelser mot Ilmar Reepalu kom med anledning av att Vita Husets sändebud Hannah Rosenthal besökt Malmö. Hon hävdar att Reepalu skulle ha uttryckt sig antisemitiskt och många behandlar detta som ett faktum. Detta trots att ingen utom Rosenthal och Reepalu vet vad som sagts. Rosenthal har inte ens citerat Reepalu utan bara delgett oss sina slutsatser.

Vad Rosenthal menar med antisemitism är oklart men sedan tidigare vet vi att många ser det som ett mycket vidare begrepp än att bara visa missaktning mot judar. I en ledare den 28 april i NWT skriver man till exempel att ”ett av de knepigaste symptomen på sydsvensk antisemitism var när israeliska tennisspelare inte var välkomna att spela en match i Malmö”.

Den franska regeringen menar på fullt allvar att det är hets mot folkgrupp att förespråka bojkott av israeliska varor. Att uppmana någon att inte köpa Israeliska apelsiner har lett till att flera personer åtalats. De som uppmanar till bojkott av andra länders varor riskerar dock inget åtal för hets mot folkgrupp.

Reepalu anklagas också för att inte ha tagit rasismen på allvar. Varje år polisanmäls 20 till 60 antisemitiska brott. De handlar nästan uteslutande om klotter och okvädningsord. Och en (1) kastad äppelskrutt.

Dessa antisemitiska övergrepp är naturligtvis oacceptabla i sig men varken brottens art eller omfattning tyder på att Malmö skulle särskilja sig från andra städer i världen. Hur många människor kan ligga bakom 20-60 incidenter om året, och vad säger det om en stad med 290 000 invånare? Hur många hakkors klarar en person av att rita på ett år? Och då en stor del av alla polisanmälningar gjort av en enda individ kan man undra hur många av stadens 800 judar som drabbats av något antisemitiskt brott.

Trots att Malmö objektivt borde vara betydligt säkrare för judar än till exempel Jerusalem (där judar ibland mördas för att de är judar) har Simon Wiesenthal Center utfärdat en resevarning. Denna varning, och andra uttalanden från organisationer som har politiska intressen, används sedan av media som ett bevis på hur allvarlig situationen är i Malmö.

Samtidigt förminskar media den betydligt grövre rasismen som drabbat stadens invandrare och muslimer. Här talar vi inte längre om en äppelskrutt utan mord, mordförsök, mordbränder mot moskén och poliser som kallar Rosengårdens invånare för ”apa-jävlar” och ”blattar”.

Rapporteringen om Malmö är ett bra exempel på vad den amerikanska historikern Daniel Boorstin kallar för pseudohändelse. En pseudohändelse är inte nödvändigtvis overklig men den handlar om en värld som arrangerats för och av media. En typisk pseudohändelse är en intervju eller en presskonferens som i regel arrangeras av företagare, politiker eller kändisar från underhållningsvärlden. Pseudohändelser som arrangeras för media är enklare för media att processa vilket leder till att de tränger ut den traditionella verkligheten.

Nyhetsvärdet är mer beroende av exponering i media än av en självständig bedömning av betydelsen av ickearrangerad verklighet. Ju mer media skriver, desto större nyhetsvärde får affären.

Media målar upp en bild av Malmö som ett problemområde baserat på anekdoter, andra eller tredjehandsuppgifter. I NT (28/4) tar man upp ett pressmeddelande från ett amerikanskt filmbolag som stöd för hur illa det är i Malmö. I DN (29/4) använder sig Peter Wolodarski av en åtta år gammal anekdot för att förklara varför han nu plötsligt anser att läget i Malmö blivit olidligt:

”Sydsvenskans Per T Ohlsson skrev 2004 om när han var på väg hem från Malmös synagoga, efter en ceremoni till minne av Förintelsens offer. Ohlsson och några till promenerade utmed Föreningsgatan, och plötsligt hörde han sin följeslagare ropa till en kamrat: ”Ta av dig kippan!” De tittade hastigt på varandra och mannen som ropat varnande ryckte på axlarna: ”Så är det bara…”

Medias oförmåga att ge en realistisk bild av de problem som finns i Malmö är en direkt konsekvens av hur marknadsekonomin fungerar och de tekniska förutsättningarna för nyhetsproduktion. Politiska intressen äger makten att beskriva verkligheten även när det sker i strid mot objektiva fakta.

 

Pierre Gilly