Matti Apunen är vid sidan av Björn Wahlroos aktiv på de mammontroendes inofficiella kommunikationsavdelning när det gäller att lufta på gräddskiktets känslor gällande oss andra – den tyranniska majoriteten.
Han tycker bland annat att det är hejdlöst egoistiskt och förkastligt att inte alla vill jobba långa dagar hela sitt vuxna liv, för det är ju det enda sättet att samla pengar i den gemensamma skattekistan. Samtidigt gnäller resten i hans lilla klick om höga skatter! Om det nu är så som undersökning efter annan visar, att en vanlig välmående medborgare a) uppskattar välfärdssamhället och b) gillar fri tid och c) gärna betalar skatter för att upprätthålla a, är ju ekvationen solklar: höj skatterna och låt folk jobba mindre om de vill och har råd. Det är nämligen tydligt att bara två grupper i Finland lider av ständig brist på pengar: de fattiga och de stenrika.
En annan tankekorv som gång efter annan krystas ut ur mammonklicken är den, att pöbeln lider av en äcklig åkomma som heter avund.
Så fort det går bra för någon och han får några miljoner, sätter vi trumpna misslyckade ner oss på närmsta krog och kramar våra stop med vitnade knogar och muttrar i skägget om hur fel det är.
Det skulle nog kunna löna sig att läsa lite annat än WSJ och Kauppalehti innan man börjar spekulera om människoartens djupa känslor.
Våra emotioner är hjärnverksamhet precis som tankar, minnen och sinnesintryck. De är ett resultat av årtusenden, i flesta fall årmiljoner, av evolution. De finns, för att de tillför något positivt för individens överelevnad och fortplantning.
De sociala emotionerna står beredda att aktiveras i situationer, där våra artfränder beter sig på betydelsefulla sätt. Vi känner tacksamhet då någon hjälper oss; vi blir sårade då en vän pratar illa om oss; vi översköljs av en varm våg av tillhörighet då vi skriker oss hesa i hjallisarenan när ett gäng unga män beväpnade med stickor av komposit slåss om en gummibit, och vi rodnar av skam när vi blir fast för att stjäla från firmans kaffekassa.
Vissa sociala känslor finns till för att upprätthålla rättvisa i en grupp.
Avund hör inte hit. Det är tvärtom en känsla som Apunen borde gilla; avund är det som får folk att jobba häcken av sig för att uppnå det som grannen har. Och den grannen har naturligtvis sitt avundsobjekt och så vidare, ad infinitum. Avund är drivkraften som håller oss på den eviga tillväxtens väg på en begränsad planet.
Det Apunens gäng kallar för avund, heter moralisk indignation.
Vi upplever det som rättvist, att A tjänar mera än B så länge A jobbar hårdare eller gör bättre ifrån sig och skillnaden i belöning reflekterar detta. En helt annan femma är det när gräddklickens pojkar sinsemellan delar på de miljoner som firmornas arbetare jobbat ihop. Eller när en chef riktigt gör bort sig och tilldelas en hög med pengar för det innan han flyttar över till ett annat företag där han kan göra om samma fadäs igen. Det är rätt och slätt fel, såsom det är fel att sticka en gaffel i ögat på en hundvalp eller stjäla pengarna av en lam tiggare. Sådant gör oss moraliskt förbannade.
Och visst! Många är också rent avundsjuka. De vill ha makt och pengar, men bara de som har kompisar på rätt ställen kan få det. Det kommer aldrig att råda brist på människor som är beredda att lämna lik efter sig för att få makt och för att behålla den.
Därför är det viktigt att ett demokratiskt samhälle ser till att skydda folket mot deras excesser.
Därför är det bra, att vi blir fly förbannade över chefernas svinerier.
Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist
