Häromdagen satt jag i en taxi i Åbo. Föraren var definitivt sympatisk, samtalet flöt lätt, jag tänkte att resan gärna fått vara längre.
Så sprack bubblan. En buss svängde ut från hållplatsen framför oss på ett sätt som inte tilltalade min samtalspartner. ”Det sitter förstås en Invandrare bakom ratten!”, väste han mellan hopbitna tänder. ”Det finns gott om dem här. De tror att de äger stan.” Vi hade ingen chans att se hur det förhöll sig, men det hindrade inte föraren från att på nolltid arbeta upp sig till fullt raseri. Den antagna ”brottslingen” tycktes dessutom vara av den allra värsta kategorin: ”Säkert någon somalier – det är såna där invandrare som kommer hit från Utlandet.”
Vår animerade dialog hade plötsligt förvandlats till en monolog. När vi kort därpå var framme pågick utbrottet fortfarande. Jag hade inte fått en chans att fråga hur sådana invandrare som inte kom från Utlandet betedde sig, föraren var mitt i en utläggning om hur han aldrig skulle anställa en sån där muslim för egen del: ”Det händer att nån ringer men jag hör ju redan på namnet vad det är för en pelle så där slutar det samtalet.” Då hade bussen redan försvunnit utan att vi sett en skymt av chauffören eller chauffösen, men hatord vällde fortfarande som drakgift ur den nyss så trevliga mannens mun.
Kort före den här incidenten hade en annan person berättat för mig hur han fick liknande raseriutbrott när han hörde böneutrop från en moské, en tredje började på en middagsbjudning tala om den vrede han kände så fort muslimer nämndes. ”Om en sån kommer in i rummet kan jag känna hur vreden stiger ur länderna” ja, han använde sig av ett bibliskt ord för att definiera den gammaltestamentliga känsla som tog makten över honom. ”Jag blir aggressiv, jag vill bara slå och slå. Krossa.”
Jag kunde bygga på med flera exempel, men de här må räcka. Det som skrämmer mig är just den här plötsligt uppflammande vreden som jag stöter på allt oftare. Rasism och främlingsfientlighet har de senaste åren fått ett namn, de flesta har börjat tänka sig för innan de värsta grodorna hoppar ur munnen. Vi har ju också fått chansen att testa vår tolerans när vårt slutna samhälle gläntat på portarna och släppt in några riktiga utlänningar att öva oss på. Men trots att man motvilligt avstod från ”oskyldiga” ord som ”neger” fanns det kvar en blind vit fläck: araber, muslimer, islam. Där var (är?) det fortfarande tillåtet för vem som helst att säga vad som helst var som helst och hur som helst utan att någon i sällskapet höjde (höjer?) på ögonbrynen. Förakt, hån, fördömande, förlöjligande, fritt fram – och applåder om du var tillräckligt rolig, tillräckligt välformulerad.
Nytt är vreden.
Vivi-Ann Sjögren
