Varför får olaglig kommersiell reklam grassera fritt i vår gemensamma stadsmiljö medan gatukonst betraktas som brottslig och förföljs av polisen ända in på stadens egna konstmuseer? Antony Fredriksson har läst Jari Tamminens bok om kampen om det offentliga rummet.
I Boken Häiriköt – Kulttuurihäirinnän aakkoset, som består av korta intervjuer, artiklar och bilder kring subversiv, kritisk, olaglig och uppkäftig konst får vi en snabb inblick i 00-talets politiska konstfält. Jari Tamminen som är redaktör på gratistidskriften Voima och som under flera år har basat för deras antireklamkampanjer har sammanställt boken som behandlar allt från stickningsgraffiti i Hyvinge (Aino Louhi och Kaija Papu) till storskaliga mediakupper, som Greenpeaceaktioner i form av illegala reklamkampanjer.
Tyvärr är det just den här mångfalden eller vaga fokuseringen på ämnet som gör att Häiriköt inte riktigt når upp till att vara en bok, den fungerar mera som ett magasin eller en politisk pamflett. De olika kapitlen har rubriker som ”det kapade reklamutrymmet”, ”mediastörningar” och ”produktförvanskning”, men slutprodukten känns väldigt oredigerad. Det är sist och slutligen en samling artiklar som förenas av att de alla behandlar närmast marknads- och reklamkritiska konstuttryck. Samtidigt är det någonting just i det här greppet som fungerar. Man kan försvara boken med att påpeka att den utgår från samma strategier som de konstverk den behandlar. Här finns inga tunga eller djuplodande teorier eller analyser, men många intressanta fallstudier som pekar på problempunkter i vårt förhållningssätt till det offentliga rummet och vårt inflytande över vår egen stadsmiljö.
Offentligt och privat
Då man tittar närmare på hur den vardagliga stadsmiljön formas av kommersiella intressen och hur det här ofta sker (i flera fall olagligt) med stadsförvaltningens goda minne, blir det också klart att utrymmet för konst i vår gemensamma stadsmiljö är krympande litet. Något som jag var omedveten om innan jag läste Häiriköt var att största delen av den reklam vi ser då vi kör längs en motorväg är olaglig (landsvägslagen § 52), detsamma gäller för mycket av den reklam som vi möter i stadsrummet. Ett storskaligt exempel på laglös reklam var kampanjen för filmen Star Wars: Episode 1. Kampanjen innefattade bland annat en enorm projektion på Fennia-husets fasad, invid Helsingfors järnvägsstation. Reklamen konstaterades omedelbart vara olaglig, men trots det fick den hänga kvar under hela kampanjen, utan några sanktioner.
Fenomenet olaglig reklam uppmärksammas i boken bland annat av aktivistkollektivet Public ad campaign (New York), aktivisten Posterchild (Kanada) samt av konstnärer som Ron English (USA) och Viva Granlund (Finland). I en intervju skriver aktivisten Posterchild: ”Jag tror att medborgarna blivit mer krävande ifråga om sin omgivning. Vi kräver ett större inflytande i vår livsmiljö.” Samtidigt beskriver han en utveckling där det blivit nästan omöjligt att som enskild person eller ideell grupp inverka på stadsrummets utseende. Situationen i Finland och USA beskrivs som i stort sett likartad. Reklam och kommersiella budskap och kampanjer tar upp stora delar av det offentliga rummet, men ofta är den olaglig och den ger inga hyresintäkter (det är billigare att smälla upp en reklamtablå och betala eventuella böter då och då än att gå den lagliga vägen).
Polisen stormar Kiasma
För olagliga icke-kommersiella konstverk och konstnärer är situationen omvänd. Många har ålagts att betala både böter och stora belopp för städkostnader då de blivit gripna av polisen. Dessutom finns det ett aktivt initiativ från myndigheternas sida att bevaka och undersöka olaglig konst på offentliga platser. Ett häpnadsväckande exempel på det här var då polisen gick in på Kiasma under deras gatukonstutställning, URB 2001, och konfiskerade mappar, videor och fotografier i syfte att undersöka konstnärerna bakom verken. Polisen hänvisade till att Kiasma är en statlig instans som är skyldig att bistå polisen med information i anslutning till brottsundersökningar. Om man nu hoppar över den juridiska debatten, så verkade polisen tycka att gatukonst som konstriktning är olaglig och att det ligger i samhällets intresse att undergräva den, även då den befinner sig inom de etablerade konstinstitutionernas väggar.
Nu kan jag inte avgöra hur träffande beskrivningen av kampen om det offentliga rummet i Häiriköt sist och slutligen är. Den verkar aningen polariserad och retorisk. Men oavsett eventuella överdrifter väcker den en viktig diskussion om hur vi vill att våra gemensamma utrymmen skall förvaltas. Den aktuella linjen i frågan tycks från förvaltarnas sida bygga på tanken att vi alla kan och bör acceptera reklam och kommersiella budskap i vår omgivning, medan allt spontant, oplanerat och okontrollerat måste anses vara emot ”våra gemensamma intressen”.
Ett annat fall som tycks bekräfta den här linjen är den finska konstnären Viva Granlund, som genom många års enträget arbete lyckades få sina konstverk lagligt utplacerade, bland annat under Hagnäsbron i Helsingfors. Det intressanta här är inte enbart konstverken i sig, utan den långa process som föregick utplacerandet, och som visade att det inte finns några egentliga strukturer eller handlingsplaner i den finländska (eller helsingforsiska) stadsplaneringen när det gäller projekt där en konstnär på eget initiativ är med om att omforma ett rum i staden.
Granlunds många ronder med stadsplaneringskontoret blev en handling som i det långa loppet kanske kan förändra och möjliggöra en lite mera spontan, kreativ och mångfaldig stad. Det är här som styrkan i Häiriköt ligger. Boken lyckas lyfta fram detaljer och oegentligheter, eller rent av en utsiktslöshet, som i mångt och mycket definierar hur vår gemensamma miljö formas.
Antony Fredriksson
Jari Tamminen:
Häiriköt – Kulttuurihäirinnän aakkoset.Into 2013.
