Rasismen bubblar till ytan under det ekonomiska stryptag EU greppar om sig själv, lika självklart som var sipprar ut från en inflammerad tand man försökt lappa själv. (För att ta till en klumpig men olustigt aktuell metafor från välfärdssamhälles ruiner. Det börjar bli omöjligt att skriva satir om utvecklingen.)
Men det var om det var som jäser i samhället jag ville skriva, inte om det som jäser i käften. I sociala medier stiger temperaturen och då jag spenderar objektivt sätt alldeles för mycket tid där, har rasismen som fenomen börjat intressera mig.
Mitt synsätt är biologens och psykologens och jag vet att vi alla är rasister; att den som ser annorlunda ut automatiskt väcker osäkerhet och en gnutta animositet hos betraktaren. Rasism är ett universellt fenomen med rötter i evolutionens dunkel. Men därutöver är vägvalet friare.
Lättast är att inreda sin världsbild så, att det blir ok eller till och med bra och nödvändigt att vara fientligt inställd till annorlunda artfränder. Det svårare alternativet är att ta till sin kognitiva vetorätt och inte låta den atavistiska ryggmärgsreaktionen definiera verkligheten. En del går till den andra ytterligheten och börjar se den andra som något förmer än en själv, så som Margaret Mead som ville tro att ”naturfolken” på Samoa lever sexuellt frigjorda i ett paradis utan svartsjuka och monogami och andra ”västerländska” påhitt. Lika dumt är det – fast på ett snällare vis.
För vi hör alla till en och samma art och ser man förbi de klimatbetingade anatomiska anlagen hos populationerna, visar forskning med all önskvärd tydlighet att vi visst är olika också till vår medfödda psykiska arkitektur, men att det är du och jag som är olika, inte gruppen bleka européer jämfört med gruppen afrikaner eller gruppen asiater.
Vår art är genetiskt fattigare än tamhunden – hela mänskligheten har alltså ett snävare genetiskt underlag att ”välja från” än hunden. Och trots att vi avlat hundar enligt rasrenhetsbestämmelser i knappa tvåhundra år, är de genetiska skillnaderna betydligt större mellan hundraser än mellan mänskoraser.
Trettio procent av den genetiska variationen hundar emellan går att finna mellan olika raser, medan motsvarande siffra hos oss är tio procent.
Åttiofem procent av de genetiska skillnaderna mellan mänskor finns mellan individerna – mellan dig och mig. (Den resterande fem procenten är skillnader mellan geografiska populationer inom raserna.)
Om något, borde rashundar fungera som effektiva skräckexempel för dem som predikar vikten av att hålla mänskopopulationer genetiskt isolerade från varandra. Blandraser är alltid friskare, oberoende av art – inavel är helt enkelt något som gör djur sämre. Och har man som mänskan en snäv genetisk bassäng att plaska i överlag, är det än viktigare att undvika inavel.
Men en sak har jag lärt mig: rasistens hat kan aldrig resoneras omkull. Rasisten vill hata. En svartvit värld är lätt att leva i och hör man till den bättre rasen (och vilken rasist gör inte det), gör det säkert gott också för självkänslan.
Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist
