Koreografen och dansaren Carl Knif har utvecklat ett starkt eget dansspråk, senast i verken Red och Mothertongue, där känslor och minnen blottläggs naket och personligt, men aldrig privat, skriver Carita Backström.
På den mörka scenen tänder Carl Knif ett ljus, ett litet ljus som till barnets födelsedagstårta. Han placerar det mellan tårna och håller det där, brinnande, medan han dansar. Han tänder ett ljus till och ett till och ännu ett, och samtidigt kallar han: ”mor, far, syster, bror, jag känner er inte, kom till mig.”
Sådan är upptakten till Knifs solo Red, en liten tour de force som andas längtan och kanske hopp; förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.
Red är enligt programbladet ”ett personligt porträtt av en individ som kämpar med ett inre rött varningsljus”, och fortsättningen är tuff.
Det handlar om att hitta sig själv, att kämpa mot rädsla (red=rädd?), att acceptera sin särart. Att bokstavligen klä sig naken. Att minnas när man svek den där obehagliga klasskamraten. Att säga det högt: jag är gay, att säga det högt: jag hittade kärleken.
Det är mycket personligt, men det blir aldrig privat. Det finns många exempel på personliga utgjutelser i samtidsdansen, och en del stannar på en tröttsam egotripnivå, utan att kommunicera. Knif kommunicerar. Hans dans är full av uttryck som går att förstå och känna igen. Inte så att den skulle illustrera ett tema, eller som i det här fallet den egna berättelsen, utan så att den uttrycker känslor som finns i allas våra kroppar fast vi inte kan formulera dem så som en dansare kan det. Och det är ju det vi – jag – vill se: dansare som kan, på ett annat sätt än icke dansare.
Det finns ögonblick i Red när Knif liknar ett djur, kanske en iller, som av rädsla blottar sina tänder. Det finns andra ögonblick när armarna vispar som vingar, en fågel på väg att lyfta. Kan man verkligen svänga sina armar så snabbt, tänker jag först, men inser sedan att det måste vara en stroboeffekt (design Jukka Huitila), så mikrosnabb att man inte uppfattar det. Effekten används sparsamt och därför verkningsfullt.
Samma sparsamma och stiliga anslag finns i ljudbilden av Janne Hast, en mångårig samarbetspartner.
Dans och dikt
Koreografin Mothertongue gjordes ursprungligen för Finlands Nationalbalett 2013. För mig förblir det litet dunkelt vad titeln syftar på, men enligt programbladet handlar det om att ”undersöka möjligheten till kommunikation genom poesi och dans”. Knif har inspirerats av Johannes Hämeen-Anttilas poesi, som framförs av dansarna. Mera som stämning och tonfall än sak, tror jag. Rastlöst söker dansarna kontakt, parvis, gruppvis. Konstellationerna växlar, tempot är hårt, men på något konstigt sätt samtidigt organiskt, som en andning. Lågmäld dikt och expressiv dans.
Här frestas jag göra en utvikning till ett annat aktuellt verk, Valtteri Raekallios Edustaja, fyysista mielenteatteria Eino Santasen runoihin. Där bokstavligen tvångsmatades åskådaren med en högljudd proklamatorisk dikt, först från video under en lång bussfärd till spelplatsen, sedan live under den performanspräglade föreställningen. Varför, undrade jag, vill den fina dansaren Raekallio så köra över sin egen konst.
I Mothertongue blir kombinationen dans-dikt mera en slags inbjudan, öppen för tolkningar. Carl Knif tränger sig inte på utan visar respekt för mig som åskådare.
Två motsatta exempel på kombinationen dans-ord, numera legio när genrerna korsbefruktar varandra.
Groteskt och smärtsamt
Carl Knif har numera sin egen grupp skickliga dansare, men inledde sin bana inom den klassiska baletten. Ganska snart insåg han emellertid att han inte var något prinsämne, han hade inte den rätta klassiska kroppen. För mig har han alltid varit något av ett sagoväsen, en alf, och det grämer mig att jag inte såg honom dansa huvudrollen Bilbo i Marjo Kuuselas Hobitti på Nationaloperan.
Det fanns också en djupare orsak till att Knif lämnade baletten för den moderna dansen. Han sökte en annan estetik, ville gestalta också det fula och groteska och smärtsamma, kanske gestalta det ”vackert”. Med åren har han utvecklat ett starkt eget dansspråk, starkt också rent fysiskt, med muskulösa, kantiga stackatorörelser. Det kräver naturligtvis sin motsats för att komma till sin rätt, och motsatsen finns, det stilla och mjuka.
I en intervju jag gjorde i samband med en tidigare produktion, Hologram Walls – en mörk och angstig, glimtvis ömsint dans – kommenterade Knif saken ungefär så här: Ett grundtema i mina verk är möjlighet till kommunikation. Jag vill undersöka vad kommunikation är, och om det finns en möjlighet till empati. Men jag försöker på sätt och vis närma mig saken från motsatt riktning. Att trots att det kan se hårt och sterilt ut, och att det kan tyckas som om människor inte såg varandra, så kan man genom kroppen ändå visa att det finns samhörighet och lyhördhet. Den motsättningen försöker jag visa fysiskt, som en dialog. Djupast handlar ju danskonsten om att undersöka kroppen och försöka förstå vad den kan berätta.
Carita Backström
Red. Koreografi, dans, texter: Carl Knif. Dräkter: Erika Turunen.
Mothertongue. Koreografi: Carl Knif. Dans: Jonna Aaltonen, Terhi Vaimala, Annika Hyvärinen, Pekka Louhio, Riku Lehtopolku, Carl Knif.
I båda produktionerna: Visualisering, ljus: Jukka Huitila. Ljuddesign: Janne Hast.
