En upphöjd scen är byggd över läktaren i Kiasmas teater. Mot halvgenomskinliga draperier projiceras bildspel och bakom dem utspelar sig scener ur Andy Warhols liv, i gestaltning av ett myller av skådespelare med Christoffer Strandberg i spetsen som Warhol själv. Bandet Crystal Clears manar med egna Velvet Underground-tolkningar fram en nihilistisk sjuttiotalsstämning.
I en inledande scen intervjuas Andy Warhol av en hängiven journalist som ställer detaljerade frågor till konstnärsstjärnan. Andy svarar: Det vore bäst om du ställde mig frågorna, och sedan berättade för mig vad jag ska säga, så kan jag bara upprepa dina svar. En barnslig lek tar vid där Andy med sin monotona röst upprepar allt som journalisten säger. Orden tappar sin betydelse och den likgiltiga stämningen av innehållslöst prat håller i sig genom hela föreställningen. Snyggt är det, och coolt.
Den här föreställningen är en hyllande skapelse som lär oss att åtrå superstjärnorna i deras likgiltiga existens. Genom att Warhol förkastar journalistens hyllande formuleringar befäster han sin egen personkult: han är den upphöjda varelsen som betraktar de små människorna i deras strävan.
Det är en kall värld som görs kallare av dess självskrivna centrum, Andy Warhol. Alla är berömda i femton minuter, och Warhol själv gjorde sitt för att förverkliga den visionen då han utnyttjade sköra människor för sin videokonst, fick dem att känna sig viktiga och berömda, och sedan övergav dem. Empati saknas, bara berömmelse räknas.
Andy Warhol Superstars, i regi av Simón Bergman, var ett tekniskt och visuellt imponerande spektakel. Föreställningen sattes upp i samband med Robert Mapplethorpe-utställningen på Kiasma och spelades bara en gång den 29 april.
Iscensättningen var inspirerad, och gav utrymme för ett fruktbart sökande efter nya sceniska former. Teater möter konsert möter klubb, möter bildkonst. Men vad är det som Coola Andy egentligen vill berätta för oss? I ett elegant men otillfredsställande meta-resonemang kan man rikta frågan vidare mot all konst: ja, men vad är då meningen med konsten överlag? Är det faktiskt inget mer än att vara på plats och frottera sig med de coola människorna?
Vet du, det var en underbar kväll, alla var där.
Lasse Garoff
Andy Warhol Superstars, Kiasma
29 april 2015. Regi: Simón Bergman.
