En av de mest omtalade föreställningarna på scenkonstfestivalen Baltic Circle i Helsingfors i år var The Internet av den svenska koreografen Martin Spångberg. Scenen är översållad med förpackningar och kläder och bråte, och bland alltsammans står tre dansare i arbetsoveraller och pratar avspänt med varandra. Över högtalarna spelar nya men generiska poplåtar, behaglig musik som är lätt att nicka takten till, där man sträcker ut benen på golvet i salen. På en duk projiceras en videoinstallation av landskap, kuster, städer, motorvägar om natten. Det är ett konnotativt inslag med det grandiosa anspråket att vilja omfatta hela världen.
Dansarna nickar till varandra, byter till nya arbetskläder – från flyguniformer och blåställ till jeans och Jägermeister-förkläden – och sätter igång med en repetitiv dans som går genom variationer av rörelsemönster. När de gått igenom alla variationerna slappnar de av igen, pratar och ler. Koreografen själv rör sig bland publiken, sätter sig och sjunger med i låtarna i en mikrofon.
Bit för bit skapar de en stämning där publiken förstrött följer med föreställningen. Det är skickligt, avspänt och avväpnande, och rätt snabbt bleknar den impuls bort som åskådaren kommit in i salen med: att analysera och förstå sig på. Det händer ganska lite, och man blir sällan överraskad. Publiken sitter inte på stolar utan på golvet, och det inbjuder åskådaren att sträcka ut sig, röra på sig. Släpp impulsen att förstå, ta det lugnt och njut istället, gå och ta en drink om det känns så. Längden, närapå fyra timmar, är välkommen. Publiken småpratar och kokar te i vattenkokaren på scenen.
Det mest betydelsebärande i The Internet är ändå namnet.
I sin bok Om James Joyces Odysseus noterar Olof Lagercrantz att den antika hjälten enbart omnämns i titeln på Joyces bok, i övrigt informeras läsaren på inget sätt om att Joyces antihjälte Leopold Bloom har något gemensamt med Homeros djärva sjökapten. På samma sätt finns det inga tydliga anspråk i Spångbergs föreställning om att formulera något påstående om det myller av strukturer och beteenden som internet är. Tvärtom, den avväpnande stämningen i The Internet leder åskådaren bort från just den sortens nervösa gissningslekar.
Precis som Odysseus skapar titeln The Internet en stark förförståelse hos publiken. Namnet signalerar en ansats att dansa någonting odansbart. Det finns ingen ambition att genom dansen förklara någonting om internet för åskådarna, det finns inget vi kan peka på och säga ”Det där är internet!” Men namnet förlöser åskådaren från uppdraget att titta på dansen och avkoda vilken aktivitet eller handling som döljer sig bakom den. Föreställningen vidgas till att innefatta publiken som slappnar av och sträcker på sig, och är man generös kan man säga att detta är budskapet: internet är en gemenskap där vi kan förverkliga oss själva. Å andra sidan kanske man ska avhålla sig från sådana tolkningar – för är man kritisk kan man säga att det är lite väl eufemistiskt att beskriva internet som ett harmoniskt rum där folk sitter och har det trevligt tillsammans. Förenklat sagt, om det här är internet, var är då porren, näthatet? Bättre då att låta en behaglig och inspirerande scenkonstupplevelse stå för sig själv.
Lasse Garoff
The Internet. Med: Sandra Lolax,
Rebecka Stillman, Marika Troili, Hanna Strandberg, Mårten Spångberg.
1 kommentar
[…] utmaningar (januari 2016) i Ny tid. Recension av Three Sisters (oktober 2015) i Ny tid. Recension av The Internet (december 2015) i Ny […]