Oblivias föreställning Annikas Sacre på Svenska Teatern tar avstamp i det berömda balettstycket Våroffer, som sedan det orsakade skandal på premiären i Paris 1913, har ynglat av sig i otaliga tolkningar runt om i världen. Och utgående från självupplevda anekdoter gör Annika Tudeer sin egen tolkning av stycket: en djupdykning ner i tematiken kring offer, skuld, arv, ansvar. Hon gör djupa och överraskande nedslag i sin egen familjehistoria och i historien kring den mytomspunna balettföreställningen, och i fragmentariska blickar bakåt och åt sidan dyker oväntade tematiska likheter upp i de olika planen, som ekon från det förflutna som går igen i vår samtid.
Och genom det hela löper en stämning som jag bara kan beskriva som Paul Auster-aktig: vi serveras en historia som utspelar sig i en värld som vi känner igen, men det är inte där som berättaren befinner sig. Och berättaren är inte fullt pålitlig, utan den omsorgsfulla bilden av verkligheten som visas upp för oss döljer en gåta av något slag. Annika själv berättar om föreställningen vi ser från en framtid eller ett slags efterliv, och försöker i minnet återskapa innebörderna och stämningarna, den sorgsna kontexten av en tid som präglas av skuld och oro.
Annikas Sacre är en vansinnigt intressant föreställning.
Lasse Garoff
På scen: Annika Tudeer, Timo Fredriksson.
Text, dramaturgi, regi: Timo Fredriksson, Lina Teir, Annika Tudeer.
Musik: Juuso Voltti. Ljusdesign: Meri Ekola. Dräkter: Tua Helve.
Produktion: Oblivia, Marina Andersson-Rahikka.
