När Lorraine Hansberrys A Raisin in the Sun sattes upp på Broadway 1959 var det en historisk händelse: hon blev då den första svarta kvinnan att få se sin pjäs spelas i det legendariska teaterdistriktet, och den afroamerikanska regissören var den första även han.
En druva i solen, som beskriver verkligheten för den afroamerikanska arbetarklassfamiljen Younger i 1950-talets Chicago, är ett klassiskt drama om orättvisa och drömmen om ett bättre liv. Dramat byggs upp kring en check på 10 000 dollar som familjens mor får i arv efter sin avlidne make – hur ska pengarna användas, och bringar de sist och slutligen lycka eller inte? Det är en stark, patosladdad text, definitivt hett stoff i sin samtid, och garanterat viktig för alla svarta – och sedermera andra icke-vita – i det polariserade USA, både då som nu. En viktig sidohandling i pjäsen är också den unga kvinnans frihet och valmöjligheter.
Riksteaterns uppsättning av En druva i solen, som turnerade i Finland de två första veckorna i februari, är mycket klassisk. Scenografin visar en realistisk bild av ett kök i en hyreslägenhet på 50-talet och kläderna är tidsenliga. Uppsättningen är klassisk också i och med att manuset har all makt i föreställningen – berättelsen framförs rakt upp och ner så som Hansberry skrivit den.
Men. Det är så klassiskt så att jag har svårt att engagera mig. Att drömma om något eller någon som lyfter en ur ens lilla liv till något vackrare och bättre är en allmänmänsklig erfarenhet alla delar, men berättelsen är förutsebar och kör fram på sin räls mot ett givet slut. Mer problematisk är ändå den sceniska framställningen och regin. Föreställningen erbjuder inga överraskningar. Den är konventionell, ja direkt förlegad. Läs: tråkig. Den främsta svagheten är ändå, kanske lite oväntat, skådespelarnas röstanvändning. Från den första repliken till den sista ropar de; undantaget då de rentav skriker. Rösterna är spända, gälla, onaturliga, maneriska och ansträngande att lyssna till. Bara korta stunder försvinner den uppstyltade känslan av att det är repliker som rabblas utantill från ett manus. Det är synd. Jag tror inte att det är bristande yrkesskicklighet, men jag vet heller inte riktigt vad som är orsaken till det här överdramatiska skådespeleriet.
Föreställningens värde ligger då mera i omständigheterna kring den. Bland annat det faktum att Riksteaterns uppsättning otroligt nog utgör pjäsens nordiska urpremiär och att regissören och hela ensemblen är afrosvensk. Jag har nog aldrig sett en teaterföreställning i Finland eller Sverige med fler än en eller två icke-vita skådespelare. Föreställningen är säkerligen även personligt viktig för regissören Josette Bushell-Mingo och hela ensemblen, som alla garanterat har erfarenhet av rasism. Självklart finns ett värde också i den uppenbara aktualitetskopplingen. Det är beklämmande att tematiken inte är lika föråldrad som de grönmurriga storblommiga gardinerna i familjen Youngers kök.
Text: Sonja Mäkelä
Foto: Urban Jörén
En druva i solen. Text: Lorraine Hansberry. Översättning: Lisbeth Grönlund. Regi: Josette Bushell-Mingo. Scenografi, kostym: Lotta Nilsson. Mask: Eva Rizell. Ljus: Peter Stockhaus. Ljud: Kamyar Gorjifar. På scenen: Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Anna Thiam, Adam Högblom, Asha Ali, John-Alexander Eriksson, Måns Clausen, Carl Jacobson.
