Människan kommer alltid att vara galen, och den som tror att det går att bota är galnast av alla. Det skrev Voltaire till hertiginnan Luise Dorotea av Meiningen år 1762. I dag är det pop att beskriva sig själv som ”lite crazy”. Båda uttalandena är på sina sätt problematiska, men handlar om ett bejakande av egenheter som inte passar in i vår uppfattning om normalt beteende eller vedertagen etikett – en rätt trösterik inställning.
I det här temanumret tar vi upp psyket och vården ur ett brett perspektiv, från mentalvårdens tillgänglighet till hur mentala problem tar sig uttryck i litteraturen, och mycket där emellan.
Då Voltaire skrev sitt brev fanns i princip inte ännu psykiatrin som vetenskap. Däremot pågick det en debatt inom vetenskapen och filosofin om mentala problem, deras orsaker och de rätta sätten att åtgärda dem.
Att psykiska problem gick att bota var en tanke som fick allt större fotfäste från och med mitten av 1600-talet. Men ännu 1762 ställde sig de flesta skeptiska till att det fanns andra sätt att bota ”galenskap” än att med rent fysiska medel betvinga animaliska lustar – eller onda andar, om man var religiöst lagd.
Att det fysiska och det psykiska är intrikat sammanflätat är numera en självklarhet, och vi har i dag olika vårdformer som man på 1700-talet inte kunde drömma om.
Men ibland känns det som om förvånande litet skulle ha förändrats sedan medeltiden. I februari larmade Turun Sanomat om grova tjänstefel på den slutna avdelningen för psykiatrisk vård av äldre på Åbo stadssjukhus: drogning av patienter, godtycklig isolering och rentav fysisk misshandel. Från Sverige har vi fått rapporter om omänskliga förhållanden inom äldrevården efter införandet av praxisen med vinster i välfärden. Demenssjuka, handikappade och andra som har svårt att värna för sig själva är lätta offer.
I det här temanumret lyfter vi också fram det kontroversiella ämnet om övermedicinering i mentalvården. Där patienter på 1700-talet ännu slogs i bojor, är det många som känner att psykmedicinerna är dagens handfängsel – en vårdapparat som saknar tillräckliga resurser kapitulerar inför en girig läkemedelsindustri. Men verkligheten är som känt sällan svartvit. Det pågår samtidigt en vetenskapsfientlig flykt från den etablerade medicinen till olika alternativa vårdmetoder – ibland lika verklighetsfrämmande som medeltidens exorcismer och åderlåtningar, ett ämne vi inte går närmare in på denna gång, men som skulle förtjäna en alldeles egen temahelhet.
Gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin, heter det i ett uttjänt citat, men verkligheten är sällan så romantisk som det vill påskina. Konsten och kulturen kan ändå erbjuda inte bara ett utlopp, utan också ett medium för kontemplation kring psyket och dess egenheter. De kan också bidra till en samhällsdebatt som avmystifierar psykisk sjukdom och klär av den dess stigma och tabu. Ju öppnare vi kan diskutera mentalvård och psykisk ohälsa, desto bättre beslut kan vi kräva av våra politiker vad gäller kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i vården.
Text Janne Wass
Illustration Leif Engström
