Den nya vänsterns draghäst

2,2K

Paavo Arhinmäki var sluggern som gick i bräschen för en ny generation av unga vänsterpolitiker. Efter sju år som partiordförande känner han att Vänsterförbundet nu äntligen ser ut så som grundarna tänkte sig det år 1990.

– Inte har min glöd försvunnit någonstans! Den brinner lika hett som förut.

Det säger Paavo Arhinmäki, som under hösten meddelade att han inte är tillgänglig för posten som Vänsterförbundets ordförande efter partikongressen i juni. Han har nu alltså en månad kvar som ordförande, men försäkrar att han kommer att fortsätta precis lika aktivt som förut inom politiken.

– Det var ju lite lustigt att jag och Carl Haglund (SFP) under en kort period båda meddelade att vi inte ställer upp för omval till partiledarposterna. Haglund säger att han tappat tron på politiken, men det har jag sannerligen inte gjort.

Paavo Arhinmäki har under det gångna decenniet varit galjonsfiguren för den nya rödgröna vänstern i Finland. Som ordförande för Vänsterunga 2001–2005 blev han känd som en radikal aktivist som inte drog sig för att kritisera moderpartiet – ett moderparti som sedan han blev dess ordförande 2009 stadigt har föryngrats, och där de interna konflikterna blivit allt färre.

– Det talas mycket i offentligheten om den nya rödgröna vänstern versus den gamla så kallade fackförbundsvänstern. Men faktum är att det just inte finns någon sådan här motsättning inom Vänsterförbundet längre. Då det gäller de stora frågorna och de breda linjedragningarna är Vänsterförbundet mycket mer enhetligt än många andra partier.

Enligt Arhinmäki börjar partiet i dag se ut ungefär så som man visionerade det då det grundades 1990, ur askan av DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk. Arhinmäki var då 14 år gammal och redan politiskt intresserad

– Det kändes som en fräsch fläkt att Claes Andersson valdes till partiets första ordförande, och speciellt då han ställde upp som presidentkandidat. Andersson var en annorlunda politiker, vilket jag fann väldigt inspirerande.

En annan Andersson, Jan Otto, samt Lars D. Eriksson, för att nämna några Ny Tid-bekanta, fanns också bland de (relativt) unga vänsterintellektuella som tillsammans med Claes Andersson och andra progressiva DFFF-are visionerade fram det nya partiet. Man ville skapa en skarp brytning med den gamla sovjetkommunismen, och de rigida och toppstyrda verksamhetsmodeller som DFFF och Finlands kommunistiska parti representerade. Målet var en öppen rörelse med demokratisk socialism som ideologi. Miljöfrågor och gräsrotsaktivism lyftes högt på agendan, och det sneglades en hel del på den unga gröna rörelsen som sedermera kom att bli De Gröna.

– Då jag gick med i partiet 1996 sågs ändå Vänsterförbundet som en döende rörelse, en rest från FKP-tiden. Men i dagens läge finns det nog ingen som längre talar om Vänsterförbundet som ett parti som solen håller på att gå ned över, säger Arhinmäki.

Nya måste fås med

I Arhinmäkis kölvatten steg det fram en helt ny generation av vänsterpolitiker, som Merja Kyllönen (i dag Europaparlamentariker), Aino-Kaisa Pekonen (riksdagsledamot), Veronika Honkasalo, Jussi Saramo och Dan Koivulaakso (alla stadsfullmäktigeledamöter), och de har i sin tur följts av nya lyskraftiga personer som Li Andersson och Hanna Sarkkinen, som båda valdes in i riksdagen med imponerande röstantal 2015. Flera av dessa har bakgrund som aktiva i Vänsterunga eller olika medborgar- och gräsrotsorganisationer.

– Det tog sina 25 år, men i dag ser Vänsterförbundet i mångt och mycket ut just som man tänkte sig år 1990. Att vi i år ordnar en riktgivande medlemsomröstning om ordförandeskapet är ytterligare ett steg i den riktningen.

Men vägen hit har inte varit lätt, och framför allt under partiets första 20 år stormade det ordentligt inom de egna leden. Partiet har också gått från valförlust till valförlust, trots att siffror från förra valet visar att Vänsterförbundet är populärt bland unga.

– Vi har en bra grund att stå på nu, och nu är utmaningen att få in nya aktiva i verksamheten.

Arbete är a och o

Något som inte förändrats är däremot att arbete fortfarande är en grundsten i partiets politik. Vänsterförbundet har bland annat fört kampanj för en minimilön på 10 euro i timmen – ett tecken på att de gemensamma spelreglerna på arbetsmarknaden har försvagats. Partiet har också – mer eller mindre synligt – fört fram idén om en basinkomst.

– I dag talar alla partier plötsligt om basinkomst. Men faktum är att basinkomsten fanns med i diskussionerna redan då Vänsterförbundet grundades 1990, och Jan Otto Andersson lade fram sin modell för medborgarlön (Andersson skriver om ämnet på sid. 26–27 i den här tidningen, red.anm.), men i och med depressionen i början av 1990-talet glömdes saken bort för några år.

Arbetsmarknaden står inför gigantiska utmaningar på grund av automatiseringen av samhället, och på ett internationellt plan på grund av befolkningsökningen. På vissa håll talas det redan om att man borde börja förbereda sig för det arbetsfria samhället, och bland annat forskaren Roland Paulsen anser att ”vi borde fira då en bilfabrik stänger” (se Ny Tid 9/2015), i stället för att krampaktigt försöka hålla kvar idén om full sysselsättning. Det här är ändå en tanke som de finländska vänsterpartierna haft svårt att anamma.

– Som vänsterparti kan vi inte frångå idealet om att vi ska kunna erbjuda arbete åt alla som vill ha ett. Jobb handlar om så mycket mer än lönen – alla människor vill ha något vettigt att göra, och det har inverkan också på folks sociala liv och mentala hälsa.

En annan sak är sedan enligt Arhinmäki hur arbetet organiseras och definieras. Han talar till exempel varmt för en sex timmars arbetsdag, något som till exempel Vänsterunga har fört kampanj för.

– Idén med åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan sågs som något oerhört då den skrevs in i Finlands arbetarpartis program på Forssa-mötet 1903. Men det har nu varit normen i över hundra år, och vi har inte kommit vidare därifrån, trots att samhället har förändrats.

Arhinmäki lyfter fram att man haft mycket goda erfarenheter av försök med sex timmars arbetsdagar i Sverige.

Riksdagen visionerar inte

Sex timmars arbetsdagar i all ära, men man kan se en dylik reform som enbart en justering av det rådande systemet, medan många väntar på att Vänsterförbundet skulle gå i bräschen för en bredare samhällsförändring.

Har partiet en bred vision för hur ett nytt, rättvisare samhälle skulle se ut i framtiden?

– På partikongressen 2013 offentliggjordes faktiskt Vänsterförbundets framtidsvision, ett dokument som heter ”En rödgrön framtid”. Där fanns många bra idéer, men sett såhär i backspegeln, var den kanske lite väl utopistisk.

Men borde inte Vänsterförbundet vara det parti som för fram modiga och radikala alternativ till status quo?

– De här frågorna bör diskuteras, och diskuteras också inom partiet. Det är partiet som helhet som ska ta hand om visionerna. Inom riksdagsgruppen är vi fullt sysselsatta med dagspolitiken, så det finns helt enkelt inte så mycket tid för de här breda framtidsdiskussionerna. Och det är trots allt de omedelbara, praktiska frågorna som mest intresserar den vanliga medborgaren.

På sid 30–32 i denna tidning skriver Teo Comet, ordförande för Europas Gröna Unga, att en ny generation av rödgröna aktivister utmanar de traditionella partierna till att anamma en bredare och mer genomgripande förändring av de politiska realiteterna i Europa och världen. Arhinmäki säger att han välkomnar de nya rörelserna, men vill inte heller att de traditionella partierna ska stiga dem på tårna.

– Vänsterförbundet ska föra en dialog med folkrörelserna, och samarbeta med dem. Men vi ska inte försöka överta deras verksamhet eller försöka stjäla deras aktiva till partiet. Men ett brett samarbete, absolut. N

Text & foto: Janne Wass